Snyfthistoria? Nä, för sjutton!
Svensk i koma – övergiven i Peru
Tog överdos av djungeldrog – får ingen hjälp av UD att komma hem.
Presschefen: ”Han har övergivit sig själv genom att resa utan försäkring”. (Aftonbladet)
Min ytterst passionerade åsikt: Ett pucko som reser till en annan världsdel utan försäkring, och sen ger sig på högst okända droger, ska inte ha statens pengar för att åka hem. Selber Schuld!
Tog överdos av djungeldrog – får ingen hjälp av UD att komma hem.
Presschefen: ”Han har övergivit sig själv genom att resa utan försäkring”. (Aftonbladet)
Min ytterst passionerade åsikt: Ett pucko som reser till en annan världsdel utan försäkring, och sen ger sig på högst okända droger, ska inte ha statens pengar för att åka hem. Selber Schuld!
Nocturnal
Nu pratar Mikael i sömnen. Jag hör aldrig vad han säger. Gör ni det? Med era personer alltså?
Dessutom har vi fått reda på att vakten (vaktbolaget ringde Mikael idag) hade gått in och ropat: Är det nån här?, eftersom de såg att det enda som hade hänt var ytterdörren, men inget på rörelsedetektorerna. Alltså kunde ingen ha gått in. Även detta hade jag alltså missat. Fast jag kan vakna av att Mikael får sms två rum bort?
För övrigt drömde jag att jag städade handfatet från nåt brunt, och så kom det upp getingar ur avloppet. Stora, feta, livsfarliga, flera stycken. Jag sprang ut från toan och stängde dörren (detta var på nedervåningen på Getholmsgatan) och i hörnet i vardagsrummet (där den dyra fåtöljen stod) satt Inger i knät på Bengt och vänslades, men jag upptäckte inte det förrän jag redan hade börjat yra om getingar, och då blev alla generade.
Okej?
Dessutom har vi fått reda på att vakten (vaktbolaget ringde Mikael idag) hade gått in och ropat: Är det nån här?, eftersom de såg att det enda som hade hänt var ytterdörren, men inget på rörelsedetektorerna. Alltså kunde ingen ha gått in. Även detta hade jag alltså missat. Fast jag kan vakna av att Mikael får sms två rum bort?
För övrigt drömde jag att jag städade handfatet från nåt brunt, och så kom det upp getingar ur avloppet. Stora, feta, livsfarliga, flera stycken. Jag sprang ut från toan och stängde dörren (detta var på nedervåningen på Getholmsgatan) och i hörnet i vardagsrummet (där den dyra fåtöljen stod) satt Inger i knät på Bengt och vänslades, men jag upptäckte inte det förrän jag redan hade börjat yra om getingar, och då blev alla generade.
Okej?
Nyår -- glad och osäker
Att det är nyårsafton imorgon (tekniskt sett idag, men jag ska snart gå och lägga mig) ger mig två känslor:
GLAD att jag inte behöver laga middag imorgon, men ändå får äta middag.
OSÄKER på om jag kommer att behöva redovisa ett nyårslöfte. Ska jag säga: Jag ger aldrig nyårslöften, och låta tråkig, eller dra till med nåt i stil med: Sluta äta godis/gå ner i vikt, och verkligen bevisa hur tråkig jag är???
GLAD att jag inte behöver laga middag imorgon, men ändå får äta middag.
OSÄKER på om jag kommer att behöva redovisa ett nyårslöfte. Ska jag säga: Jag ger aldrig nyårslöften, och låta tråkig, eller dra till med nåt i stil med: Sluta äta godis/gå ner i vikt, och verkligen bevisa hur tråkig jag är???
Flashback!!
Återigen någons blogg och någons blogg. (Tror det måste ha varit Dorros som ledde till mina senaste inlägg.) Nån tjej drev en vintageblogg och en second handbutik, garderobsbutiken. Hon hade ett par fina gråa stövlar till salu.
Flashback! Såna hade jag när jag gick i högstadiet, cirka 1983. Tror det var exakt såna, för jag minns remmarna. Och mina var också gråa. Det var innan eller möjligtvis efter att jag fick de där i vinröd mocka med skinnhjärtan i sprundet bak, och vidriga gulaktiga gummiklackar i superkonkav cowbowskärning. Men jag var coolast på Varlaskolan med dem, tyckte i alla fall jag. Byxorna instoppade redan då. Så gammal är jag.
Flashback! Såna hade jag när jag gick i högstadiet, cirka 1983. Tror det var exakt såna, för jag minns remmarna. Och mina var också gråa. Det var innan eller möjligtvis efter att jag fick de där i vinröd mocka med skinnhjärtan i sprundet bak, och vidriga gulaktiga gummiklackar i superkonkav cowbowskärning. Men jag var coolast på Varlaskolan med dem, tyckte i alla fall jag. Byxorna instoppade redan då. Så gammal är jag.
Alla känner igen sig
Någons blogg, som länkade till någons blogg , featured ett inlägg som lydde typ: Händer det här hemma hos er också?
Nej, inte hos oss. Mikael är inte svårövertalad på chokladområdet.
Men varje jul sägs: "På julen får man ta av det undre lagret." I år var det Karolina som upplyste sin norske man om detta. Allmänförsvenskning kan man väl kalla det.
Men varje jul sägs: "På julen får man ta av det undre lagret." I år var det Karolina som upplyste sin norske man om detta. Allmänförsvenskning kan man väl kalla det.
Wow, säger jag bara! Ni måste kolla!
Via nåns blogg och sen nån annans såg jag en länk till en fotograf vars bilder var aningslöst vackra (det vill säga jag hade ingen aning om att man kunde göra nåt så vackert)!
Ni måste kolla själva. Men här är mina favoriter. Han heter förresten Rune Guneriussen och bor här.
Ni måste kolla själva. Men här är mina favoriter. Han heter förresten Rune Guneriussen och bor här.
Vintermössa
Jag har så svårt att hitta mössor jag ser cool ut i, och med min röda jacka med tillhörande lusekoftemössa med långa flätade snören ser jag helt infam ut.
Igår på Emma (ni såg väl på det?!) såg jag den vackraste mössa, feminin och lagom bullig -- en basker modell pösig, med en tassel där bak!!!!!!!! Åååååå, att få gå omkring och vara vacker som i gamla kostymdramer. Men som de måste ha frusit. England i kallt väder, nooooooo thanks!
Som sagt, jag börjar bli så gammal att jag inte vill se vacker ut om det betyder att jag blir obekvämt kall eller varm. Medelålders? Huvva, men jag antar det.
Igår på Emma (ni såg väl på det?!) såg jag den vackraste mössa, feminin och lagom bullig -- en basker modell pösig, med en tassel där bak!!!!!!!! Åååååå, att få gå omkring och vara vacker som i gamla kostymdramer. Men som de måste ha frusit. England i kallt väder, nooooooo thanks!
Som sagt, jag börjar bli så gammal att jag inte vill se vacker ut om det betyder att jag blir obekvämt kall eller varm. Medelålders? Huvva, men jag antar det.
Vårt nya larm
Igår skulle Mikael på kort möte med Ove m fl, så han gick hemifrån utan att låsa dörren. Jag var ju ändå hemma, även om jag låg och sov. Tydligen hade han inte tänkt på att stänga av larmet när han gick ut ur dörren, så en stund efteråt gick larmet. Det ringde 6 gånger till min mobil och fyra till hans (som låg på köksbordet eftersom han inte skulle kunna prata i telefon under mötet). Hemnumret vet vi inte vad som hände med. Efter ca 45 minuter kom en vakt, fann ytterdörren upplåst och gick in och tittade. Nähä, ingen hemma. Då åker jag och hämtar nyckeln och låser och larmar på. Nyckeln är i Nynäshamn och när han kom tillbaka satt Mikael vid köksbordet och jobbade. Ingen fattade nåt.
Så igår testade vi larmet efter samtal till SOS Alarm. Med öronproppar i låter det ungefär som besvärlig tinnitus. Men det funkar. Varför jag däremot inte hörde 10 olika samtal på mobilerna är en annan fråga. Och varför vakten inte ens tittade in i sovrummet är en tredje fråga.
Nu vet vi i alla fall att det verkligen kommer nån när larmet går. Och tydligen kan jag sova rätt djupt.
Och apropå ... ingenting. Nu är det en stor grämaskin som gräver bort de cirka 5 kubikmeterna snö de har hällt på vår lilla ynkliga häck nedanför balkongen. Eller så flyttar han bara bort det främsta lagret, lägger det längre in på vår gräsmatta, för att få plats med fem kubik till, framför. Vi hade som sagt en liten ynklig häck därunder. Jag tror inte den mår så bra.
Dessutom, när det verkar som om att det här inlägget inte har några begränsningar gällande ämne, kan jag också meddela att jag är stolt som en tupp. Några dagars arbete med planering och skrivande har resulterat i en novell. Mikel läste den igår, i nyskapat tillstånd (det vill säga jag hade inte redigerat nåt än, och visste flera saker på rak arm som behövde ändras. Men det ska man visst inte göra mitt i den kreativa processen. Mondän, t ex visste jag att jag inte ville skriva, men jag kom inte på en synonym nog snabbt så jag lät det stå.) och jag blev helsvettig av nervositet. Han sammanfattade sina intryck med Imponerande! Jag tror den är bättre än annat jag skrivit, för att jag har planerat den bättre. Har alltid trott att kreativt skrivande får vara fritt från planering och om man är riktigt begåvad, då kommer boken bara. BAH! Jag närmade mig det här projektet på samma vis som min D-uppsats -- la ut hela framför mig på bordet på lappar, skrev kommentarer där jag kom på, flyttade händelser genom att flytta lappar osv. Och det blev ett flyt i historien, de flesta detaljer som var nödvändiga för förståelsen kom med (förutom en som jag missade när jag tog bort att hon spände fast bägge tjejerna i bilen, för jag vet inte vad 3-4-åringar sitter på för sorts bältessitsar) utan att det blev massa tempostoppande backstory. Och jag tror att tempot i allmänhet är omväxlande lagom och sen snabbt, när det är något explosivt i händelserna och/eller hennes reaktioner på det. Om jag inte hittar några luriga villkor (det är ett jag är lite fundersam inför och som har med copyright att göra) ska jag tävla med den här novellen. Trodde aldrig jag skulle hinna, men nu har jag fortfarande 10 dagar på mig, och det är absolut rimligt att jag ska hinna/klara det. JAG ÄR SÅ GLAD!
Så igår testade vi larmet efter samtal till SOS Alarm. Med öronproppar i låter det ungefär som besvärlig tinnitus. Men det funkar. Varför jag däremot inte hörde 10 olika samtal på mobilerna är en annan fråga. Och varför vakten inte ens tittade in i sovrummet är en tredje fråga.
Nu vet vi i alla fall att det verkligen kommer nån när larmet går. Och tydligen kan jag sova rätt djupt.
Och apropå ... ingenting. Nu är det en stor grämaskin som gräver bort de cirka 5 kubikmeterna snö de har hällt på vår lilla ynkliga häck nedanför balkongen. Eller så flyttar han bara bort det främsta lagret, lägger det längre in på vår gräsmatta, för att få plats med fem kubik till, framför. Vi hade som sagt en liten ynklig häck därunder. Jag tror inte den mår så bra.
Dessutom, när det verkar som om att det här inlägget inte har några begränsningar gällande ämne, kan jag också meddela att jag är stolt som en tupp. Några dagars arbete med planering och skrivande har resulterat i en novell. Mikel läste den igår, i nyskapat tillstånd (det vill säga jag hade inte redigerat nåt än, och visste flera saker på rak arm som behövde ändras. Men det ska man visst inte göra mitt i den kreativa processen. Mondän, t ex visste jag att jag inte ville skriva, men jag kom inte på en synonym nog snabbt så jag lät det stå.) och jag blev helsvettig av nervositet. Han sammanfattade sina intryck med Imponerande! Jag tror den är bättre än annat jag skrivit, för att jag har planerat den bättre. Har alltid trott att kreativt skrivande får vara fritt från planering och om man är riktigt begåvad, då kommer boken bara. BAH! Jag närmade mig det här projektet på samma vis som min D-uppsats -- la ut hela framför mig på bordet på lappar, skrev kommentarer där jag kom på, flyttade händelser genom att flytta lappar osv. Och det blev ett flyt i historien, de flesta detaljer som var nödvändiga för förståelsen kom med (förutom en som jag missade när jag tog bort att hon spände fast bägge tjejerna i bilen, för jag vet inte vad 3-4-åringar sitter på för sorts bältessitsar) utan att det blev massa tempostoppande backstory. Och jag tror att tempot i allmänhet är omväxlande lagom och sen snabbt, när det är något explosivt i händelserna och/eller hennes reaktioner på det. Om jag inte hittar några luriga villkor (det är ett jag är lite fundersam inför och som har med copyright att göra) ska jag tävla med den här novellen. Trodde aldrig jag skulle hinna, men nu har jag fortfarande 10 dagar på mig, och det är absolut rimligt att jag ska hinna/klara det. JAG ÄR SÅ GLAD!
Frukost? Näää...
Döden, döden, döden
Mamma gjorde en gång en ytterst vetenskaplig undersökning bland DN:s dödsannonser. Bland dem som dör en för tidig död, som nu är 40-60 år tror jag det var, så framstår tre dödsorsaker:
1. "Tänk på Cancerfonden"
2. "Tänk på Hjärt-Lungfonden"
3. "Tänk på Svenska Diabetesförbundet"
Säger inget mer.
1. "Tänk på Cancerfonden"
2. "Tänk på Hjärt-Lungfonden"
3. "Tänk på Svenska Diabetesförbundet"
Säger inget mer.
Var man på sin plats
Det var inte bara det här jag ville säga. Jag kom också att tänka på att jag kanske är en duva i kriget istället för en soldat. Min roll i saker och ting kanske inte är särskilt explosiv eller till synes livshotande för fienden, men alla som fyller sin roll är viktiga kuggar. Det är en fin tanke.
Och på julafton sa Mikael att allting var så fint, julmaten, hans döttrars hår osv osv. Han blev lite retad, för det var ju nåt med lite lågt socker inblandat, men jag tänkte efteråt på att jag kanske har påverkat honom på något positivt sätt. Att han inte brukar säga sånt, men att han har blivit bättre på att ge komplimanger. Och även om jag inte tar åt mig av just det här tillfället, så har jag säkert påverkat honom och antagligen andra också på ett positivt sätt. Det är OK att erkänna det om sig själv (ner med Jante!). Alla kan påverka människor på ett positivt sätt. Någon sa härom söndagen att de var så glada för att vi hade kommit till församlingen. (Jag ska försöka att inte blåsa i mitt eget horn.) Men jag fattade inte riktigt vad som åsyftades med den komplimangen, för jag tycker inte vi gör något som gör församlingen bättre. Men kanske är det så att strödda kramar och kommentarer på söndagsskolan faktiskt gör skillnad i folks liv.
Den här liknelsen är som the little drummer boy, fast om en brevduva istället. God fortsättning!
--------
Och läs för allt i världen Fridas kommentar nedan. Hon känner duvorna personligen!!!
P.S. Duvan på bilden är helt oskyldig till allt som har med kriget att göra.
Best of times, worst of times
Vad var det bästa som har hänt dig 2010? Vad var det värsta?
Själv har jag många idéer om det bästa, men knappt några för det värsta. Någon gång vi var oense, antar jag, för det tycker jag är väldigt jobbigt. Eller den gången jag ringde ambulansen för att Mikaels socker inte gick upp alls trots att han hade fått ett dussin Dextrosol (det brukar räcka med fyra). Jobbiga situationer på helt olika sätt. Och sen har jag säkert varit trött och deprimerad intill döden nån gång också. Men jag är glad att jag inte håller fast vid dessa minnen utan nästan tycks ha glömt av dem. Det dåliga minnet kan vara en bra sak!
Bäst då? Julafton var en härlig dag. Lagom långt bak i tiden för att jag ska minnas den :) Sen var resan till Sicilien årets höjdpunkt, samt när vi åkte Segway i Tallin i våras/vintras. Och Mikaels senaste komplimang värmer också. Samt när jag Skypade med tvillingarna (fast jag har glömt hur deras version av Anja lät).
Vad säger ni? Är det lättast att minnas hemska saker eller bra? Hur kan man flytta fokus till det bra utan att förneka sig tillfället att sörja?
(Citatet i rubriken kommer från Charles Dickens A Tale of Two Cities.)
Själv har jag många idéer om det bästa, men knappt några för det värsta. Någon gång vi var oense, antar jag, för det tycker jag är väldigt jobbigt. Eller den gången jag ringde ambulansen för att Mikaels socker inte gick upp alls trots att han hade fått ett dussin Dextrosol (det brukar räcka med fyra). Jobbiga situationer på helt olika sätt. Och sen har jag säkert varit trött och deprimerad intill döden nån gång också. Men jag är glad att jag inte håller fast vid dessa minnen utan nästan tycks ha glömt av dem. Det dåliga minnet kan vara en bra sak!
Bäst då? Julafton var en härlig dag. Lagom långt bak i tiden för att jag ska minnas den :) Sen var resan till Sicilien årets höjdpunkt, samt när vi åkte Segway i Tallin i våras/vintras. Och Mikaels senaste komplimang värmer också. Samt när jag Skypade med tvillingarna (fast jag har glömt hur deras version av Anja lät).
Vad säger ni? Är det lättast att minnas hemska saker eller bra? Hur kan man flytta fokus till det bra utan att förneka sig tillfället att sörja?
(Citatet i rubriken kommer från Charles Dickens A Tale of Two Cities.)
Surrealistiskt samtal
Jag säger inte mellan vilka detta samtal utspelade sig.
Unge ringer å ber om skjuts.
Förälder undrar varifrån: Är du hos polisen nu igen eller?
Ungen i fråga är redigt ordentlig, i normala fall till och med förutseende, intelligent, ansvarsfull, hjälpsam, snäll, even-tempered, blev tagen av polisen en nyårsafton för typ tre år sen, med några ettöres på pakethållaren. Som om han skulle bli tagen av polisen. Och "nu igen".
Det blev visst inte så roligt som det var i verkligheten. Man skulle nog varit där.
(Jag har ingen etikett förKul? så ni får hålla tillgodo med Kul...)
Unge ringer å ber om skjuts.
Förälder undrar varifrån: Är du hos polisen nu igen eller?
Ungen i fråga är redigt ordentlig, i normala fall till och med förutseende, intelligent, ansvarsfull, hjälpsam, snäll, even-tempered, blev tagen av polisen en nyårsafton för typ tre år sen, med några ettöres på pakethållaren. Som om han skulle bli tagen av polisen. Och "nu igen".
Det blev visst inte så roligt som det var i verkligheten. Man skulle nog varit där.
(Jag har ingen etikett för
Jag skäms!
Några dagar före jul fick vi en julklapp av församlingen. En kasse full med mat -- allt man kunde tänka sig,och till och med ett paket Bregott, som just hade tagit slut. Det var när Mikael var som värst i ryggen och jag kunde inte med att be honom gå och handla mat. Men jag tänkte att mjölk inte är livsnödvändigt och att vi bara får leva av det vi har i skåpen. (Det är i såna stunder man önskar sig bättre hälsa själv!) Men som sagt, så fick vi en hel kasse mat! Jag blev så tacksam så jag grät när jag plockade upp grejerna. Och jag kände mig så älskad.
Varför skäms jag då?
Trots att jag blev tacksam, intill tårar, har jag glömt av att tacka. Hur pinsamt är det?! Mikael ringde precis biskopen och tackade så mycket, och jag blev återigen så glad över att leva med honom. Det är liksom en räddningsplanka -- det jag glömmer kan han göra, som att tacka. Vi är i förbund med varandra, och tillsammans blir vi kanske en riktigt god människa :) Jag är tacksam.
Förresten skäms jag riktigt mycket för en sak till. Jag har inte tänkt på de ensamma i jul. Fick veta i söndags -- när Mikael hade gått till/från kyrkan hade han träffat vår granne Bosse, han som har den fantastiska trädgården -- att Bosses fru är död (det visste vi), att han inte riktigt har några vänner och jag tror inte han har barn heller (jag har glömt vad Mikael berättade, skäms!) så han hade varit ensam på jul. Detta är en man som är så genomsnäll och supertrevlig att det är skäms på hela jordklotet att en som han får vara ensam på jul. Önskar att jag åtminstone hade kommit ihåg att köpa en julklapp till honom, som jag hade tänkt. Han har säkerligen varit "tomte" åt oss och fixat med saker i vår trädgård innan jag har gått upp många gånger. Sen har vi personer i församlingen också som inte har någon. Jag tuppade upp mig så för att jag kom ihåg att slå in ett paket till Kristus, med en sak jag skulle göra för att vara en god kristen. Men jag glömde det viktigaste av allt!
Jag skäms!
Varför skäms jag då?
Trots att jag blev tacksam, intill tårar, har jag glömt av att tacka. Hur pinsamt är det?! Mikael ringde precis biskopen och tackade så mycket, och jag blev återigen så glad över att leva med honom. Det är liksom en räddningsplanka -- det jag glömmer kan han göra, som att tacka. Vi är i förbund med varandra, och tillsammans blir vi kanske en riktigt god människa :) Jag är tacksam.
Förresten skäms jag riktigt mycket för en sak till. Jag har inte tänkt på de ensamma i jul. Fick veta i söndags -- när Mikael hade gått till/från kyrkan hade han träffat vår granne Bosse, han som har den fantastiska trädgården -- att Bosses fru är död (det visste vi), att han inte riktigt har några vänner och jag tror inte han har barn heller (jag har glömt vad Mikael berättade, skäms!) så han hade varit ensam på jul. Detta är en man som är så genomsnäll och supertrevlig att det är skäms på hela jordklotet att en som han får vara ensam på jul. Önskar att jag åtminstone hade kommit ihåg att köpa en julklapp till honom, som jag hade tänkt. Han har säkerligen varit "tomte" åt oss och fixat med saker i vår trädgård innan jag har gått upp många gånger. Sen har vi personer i församlingen också som inte har någon. Jag tuppade upp mig så för att jag kom ihåg att slå in ett paket till Kristus, med en sak jag skulle göra för att vara en god kristen. Men jag glömde det viktigaste av allt!
Jag skäms!
Nu stjäl jag foton igen...
...denna gången från FB. Dessa två foton satt under varandra, sådär som att de var inlagda precis efter varandra i tid. Den ena är kusin Charlotte som skidvaktar (fast fotot är av Hilda) och det andra är av familjen Vernes, som firar jul i ... paradiset? (Annelies kommer från Vahettere i Västindien.)
Jag har alltid trott att jag gillar vinter. Men när man ser de här två bilderna är det inte svårt att säga vad som vinner. Med hästlängder! Sorry Hilda.
Man vet att man är nörd när...
... man beskriver "rost" med "järnoxid" och laget gissar rätt på en halv sekund. (Det visar för övrigt på att både beskrivaren och lagkamraterna är lika nördiga.)
Men för all jämlikhets skull ska jag nu visa vilken nörd jag är!
Läste en artikel om kommatecken, också på Blood Red Pencil, och jag blev nästan lite varm om kinderna av upphetsning av det här:
The serial (or "Oxford") comma (the comma before "and") is not compulsory, but it does help to avoid ambiguity, such as in the infamous example:
I'd like to thank my parents, Ayn Rand and God.
Sen finns ju den roliga historien som är en hel boktitel: Eats, shoots, and leaves. Den handlar om en panda och att den äter skott och löv; shoots and leaves. Sätter man in ett komma för mycket blir det ju istället underbart bisarrt: the panda eats, shoots, and leaves -- äter, skjuter och går.
Jäpp, jag är nörd. Av bästa sorten.
Men för all jämlikhets skull ska jag nu visa vilken nörd jag är!
Läste en artikel om kommatecken, också på Blood Red Pencil, och jag blev nästan lite varm om kinderna av upphetsning av det här:
The serial (or "Oxford") comma (the comma before "and") is not compulsory, but it does help to avoid ambiguity, such as in the infamous example:
I'd like to thank my parents, Ayn Rand and God.
Det står för övrigt om de olika kommatecknen Listing Commas, Joining Commas, Gapping Commas, and Bracketing Commas. (Märkte ni att jag använde ett listing comma i uppräkningen av olika commas? Nästan för nördigt för att påpekas...) Ni kan läsa hela kommainlägget här.
Sen finns ju den roliga historien som är en hel boktitel: Eats, shoots, and leaves. Den handlar om en panda och att den äter skott och löv; shoots and leaves. Sätter man in ett komma för mycket blir det ju istället underbart bisarrt: the panda eats, shoots, and leaves -- äter, skjuter och går.
Jäpp, jag är nörd. Av bästa sorten.
Skrivtips, checklista med mera
Hittade följande smidiga lista på Blood Red Pencil. Funkar nästa lika bra vid planering som redigering.
Story arc. Does the protagonist grow and evolve? Is the narrative smooth or does it have gaps in logic?
Plot. Is your plot logical? Do you have important scenes that would make a reader say “No one would ever do that”? Is your plot both linear and complex?
Point of view. Is your POV consistent for large chunks of text? Do you tell each scene from the point of view of the character who has the most to lose?
Dialogue. Does each character use distinctive word choices? Do you break up long conversations with body language and movement?
Info dumps. Do you have big chunks of exposition that slow the story down? Can they be broken up or shared as dialogue?
Characters. Are your characters both believable and unique? Is their behavior consistent within the story framework?
Language. Do you use of mix of long and short sentences? Are there overused words or phrases (of course, just, even, that)?
Unresolved issues. Is every plot line resolved and questions accounted for? If something is bothering you, it will bother your readers.
Och ja, jag skriver. Är lite trött och ond i huvudet just nu, men jag har avsatt hela veckan till skrivande. Det vill säga, jag tänker inte tvätta nåt och bara laga enkel mat, så att jag ska orka skriva på alla vettiga stunder. Oooooo! Spenande! Och så roligt att jag får krupp allra minst!
Story arc. Does the protagonist grow and evolve? Is the narrative smooth or does it have gaps in logic?
Plot. Is your plot logical? Do you have important scenes that would make a reader say “No one would ever do that”? Is your plot both linear and complex?
Point of view. Is your POV consistent for large chunks of text? Do you tell each scene from the point of view of the character who has the most to lose?
Dialogue. Does each character use distinctive word choices? Do you break up long conversations with body language and movement?
Info dumps. Do you have big chunks of exposition that slow the story down? Can they be broken up or shared as dialogue?
Characters. Are your characters both believable and unique? Is their behavior consistent within the story framework?
Language. Do you use of mix of long and short sentences? Are there overused words or phrases (of course, just, even, that)?
Unresolved issues. Is every plot line resolved and questions accounted for? If something is bothering you, it will bother your readers.
Och ja, jag skriver. Är lite trött och ond i huvudet just nu, men jag har avsatt hela veckan till skrivande. Det vill säga, jag tänker inte tvätta nåt och bara laga enkel mat, så att jag ska orka skriva på alla vettiga stunder. Oooooo! Spenande! Och så roligt att jag får krupp allra minst!
Bokstäver å bokstäver
Läste följande i DN för 20 sekunder sen:
En person har knivskurits på Botulfsplatsen i centrala Lund.
Sen gick jag vidare till fler bokstäver, som Vintervädret orsakar 20 inställda avgångar osv.
Men så går jag i tanken tillbaka.
Den där knivskurne mannen? Tänk om det var nån som skottade? Och som kanske inte såg när det kom nån och skottade en skyffel nysnö på nån knarktyp som skar ner skottaren? Eller så? Och om skottaren var Rob? Detta ledde med vindens hastighet till: Tänk om det verkligen vore så, och Rob var död?
Plötsligt är det inte bara bokstäver längre. Det är världsomvälvande, mag-/tarmhopvridande smärta.
Men så är alltid för huvudpersonen i nyheterna och dens familj.
Det är synd om människorna. Och jag älskar Rob.
En person har knivskurits på Botulfsplatsen i centrala Lund.
Sen gick jag vidare till fler bokstäver, som Vintervädret orsakar 20 inställda avgångar osv.
Men så går jag i tanken tillbaka.
Den där knivskurne mannen? Tänk om det var nån som skottade? Och som kanske inte såg när det kom nån och skottade en skyffel nysnö på nån knarktyp som skar ner skottaren? Eller så? Och om skottaren var Rob? Detta ledde med vindens hastighet till: Tänk om det verkligen vore så, och Rob var död?
Plötsligt är det inte bara bokstäver längre. Det är världsomvälvande, mag-/tarmhopvridande smärta.
Men så är alltid för huvudpersonen i nyheterna och dens familj.
Det är synd om människorna. Och jag älskar Rob.
En annan dag
"Barnen" var här på middag. Mikael tyckte vi skulle ha anti-julmat, så det blev kycklingsallad. Rätt skönt faktiskt. Men vi glömde efterrätten, en stor kolatårta! Lite godis och några cookiesar (ccc med mintchoklad, som jag inte kan bestämma mig för om jag gillade eller inte) och kul speleri på det nya spelet: Med andra ord blev det dock. Dagens bästa var när laget inte kunde komma på vad det fanns för synonym till Ät. Käka? "Det vanligaste ordet"??? Sen började personen i fråga beskriva ordet på ett annat sätt, som det man lagar mat vid i köket (om jag minns rätt). Och ordet var spis. Men det är bara på norska spis betyder ät. Tur att Paul tål skratt. Gulligt. Däremot kunde jag gissa "lathund" trots att han själv inte visste vad det betydde och bara beskrev själva ordet. Blev lite imponerad. Det är kul att spela och leka och tänka. Fast jag inte vann eller var bäst eller nåt sånt. Otroligt, jag vet.
Och alla älskar Neo. Paul säger att han har börjat göra piruetter, och det passade bra till hans gråa strumpbyxor (balettpojken alltså). Själv var Neo mest förtjust i fejkamaryllisen i hallhörnet, kanske för att den var precis i hans höjd, kanske för att han inte fick pilla på den och då blir det väl ändå roligare att pilla.... Till slut fick den byta plats till ett onåbart ställe på diskbänken. Vissa frestelser blir helt enkelt för stora. Det kan man filosofera mycket över. Men idag orkar jag inte med nåt avancerat blogginlägg. Tänk själva ut nåt fint apropå att flytta på sina frestelser. Om ni vill, annars kan ni gå rätt på godisskålen. Det är inte nyår och dags för nyårslöften än.
God fortsättning!
Och alla älskar Neo. Paul säger att han har börjat göra piruetter, och det passade bra till hans gråa strumpbyxor (balettpojken alltså). Själv var Neo mest förtjust i fejkamaryllisen i hallhörnet, kanske för att den var precis i hans höjd, kanske för att han inte fick pilla på den och då blir det väl ändå roligare att pilla.... Till slut fick den byta plats till ett onåbart ställe på diskbänken. Vissa frestelser blir helt enkelt för stora. Det kan man filosofera mycket över. Men idag orkar jag inte med nåt avancerat blogginlägg. Tänk själva ut nåt fint apropå att flytta på sina frestelser. Om ni vill, annars kan ni gå rätt på godisskålen. Det är inte nyår och dags för nyårslöften än.
God fortsättning!
God jul -- en synnerligen god jul!!
Började dagen med att lyssna lite på Jontes jul-CD. Måste fråga om han är med på den själv, eller om det bara är hans skola som sjunger. Det är i alla fall riktigt bra! Mycket bättre än "ett gäng skolelever i en kyrka"! Julstämningen infann sig givetvis på en sekund. Jag hade ju bestämt mig för att ha nagellack och armband som låter på jul, och det gick väl OK. Mina röda naglar är nog det värsta målningsjobbet nånsin (eller ungefär som allra första gången jag provade att måla naglarna) men har man inte tid så har man inte. Jag har i alla fall blivit glad varje gång jag sett dem idag. Mitt armband lät inte, men det hängde två Tiffany's-hjärtan. Smycken som dinglar runt armarna känns alltid fint.
Med en sån början på dagen kan det inte bli annat än perfekt, eller hur?
Jag svepte min röda stora sjal om axlarna och satte fast den med min M-brosch. Johanna kom och hämtade oss, och Mikael hann byta om innan vi åkte. Rosa skjorta. Hans barn sa att det var sånt där ... vahettere... sånt som fläskkotlettkamning.
Kalle var på TV, men han spelar allt mindre roll i mitt liv ju äldre jag blir. Men man måste ha det på. Neo fick mer än Kalle i år. Han är rolig. Går omkring och viftar med armarna, pekar och säger ojoj, och skriker när han blir olycklig (som när han inte får gå in i köket och störa). Efter att ha bitit på plasten ett tag öppnade Mikael den ena chokladkalendern han haft med sig, och Neo mumsade i sig en bit. Sen kom han med kalendern och höll upp den mot Mikael. Ingen kan påstå att killen är dum.
Sen var det julbord (har alla svenskar samma schema på julafton? Kalle, julbord, presenter, och sen den tecknade kommunistsagan, beroende på politisk läggning?). Vi skulle ta med oss några grejer, hade vi bestämt med Kristina, men sen hade hon glömt av det och hade gjort allt själv. Vi tog med oss pappas inlagda sill, lite brynkål, nån liten gräddost osv. Men det var Kristina som hade slavat, och skapat ett underbart digert julbord med allt man kan önska sig. I vår familj brukar vi bara göra the basics, och bara det tar nog med krafter, men hon hade massa runtomkringgrejer också, som det egentligen ska vara, men som vi brukar vara för lata för att göra. Det verkade som om hon till och med hade gravat sin egen lax! Jag är extremt glad över att jag slapp göra julbord. Hade verrrrrrkligen fått prestationsångest, och trötthetskoma... Hursomhelst, om man åt långsamt klarade man av julbordet. Man vill ju inte bli tvärmätt efter ägghalvorna bara! Johanna matade Tilde med köttbullar, och såsmåningom vaknade Neo och fick sig lite också. Brynkålen orsakade inga svårare problem, men ingen åt å andra sidan av den heller. Men jag var nöjd -- då kan jag käka mera en annan dag :)
Sen var det dags för tomten. Ojojoj! Jag har inte firat jul med barn sen Ellen var liten, så jag har inte sett tomten på cirka 25 år. Neo vågade inte sitta i hans knä, men vågade stå nära honom och ta emot sina presenter om han fick vara hos mamma. Tomten, Thomas, som hade rejäl kuddkulmage och ömsom pratade norrländska, ömsom finlandssvenska, lurade Neo men inte Tilde. En stund tidigare hade Jonte varit tomte hos Olssons, men eftersom de hade bortajul var de bara 18 stycken... garv!
Det filmades och fotades, och det var supergulligt med "ett barns klara ögon".
Sen hördes röster om att titta på när folk öppnade sina paket -- evolutionen i verksamhet! -- men det beslutades att det var för många paket och skulle dröja för länge. Så vi öppnade på samma gång, fast jag försökte sitta och kika på samma gång. Jag fick ett stelt tjockt silverhalsband av Mikael, ett par silikonugnsvantar från Stockhome av Jonte, en signerad Josh Groban-CD av Johanna, scrappapper och tillbehör av Lina & Paul, och en parmesanrivare inkl ost (!) av Thomas. Sen fick vi lotter av Mikaels mamma, som firar jul på Tenerifa, men ingen vann NÅT. Lotterna låg i ett paket Ferrero Rocher, och Neo åt med osedvanlig glädje. Över hela skjortan.
Sen tittade vi lite på Karl-Bertil Jonsson. Mikael hyssjade på oss precis i rätt ögonblick för att höra: Jag har närt en kommunist vid min barn. Sen satt Jonathan och mässade: Vill du ha fikon? och jag fångade Det var det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig, trots att vi är knallblåa i min familj och inte brukar titta på K-BJ.
Vi spelade också Apples to Apples -- och förresten minns jag nu att nån i familjen Klarin har fått det i present nån gång, men var är det spelet nu? Vi spelade det en gång, sen minns jag inte mer. Jonte vann och jag och Mikael kom sist, tror jag. Men vem räknar?? Det var i alla fall roligt.
Tilde (hunden) hade slickat på den hemmagjorda kolan (jag hann aldrig se riktigt vad som låg i skålen) men det fanns Aladdin och After Eight och Rocky road och julmust och små supersöta miniglassar och jag vet inte allt. Som vanligt blir man mycket mätt på julaftons kväll. Tilde hade också lyckats ta sig ut på balkongen och ta av locket till kastrullerna med revbensspjäll, prinskorv och köttbullar. Hon fick sig ett jultaberas hon också, och slickade snabbt upp en bit spjäll som hon hade spillt på soffbordet. Även hundar misslyckas med diet just på jul.
Robs hjälp med att bogsera upp bilen. Och när m&p kom ner, vilken dag det nu var, hade det varit -25! De hade också stiftat bekantskap med Alfahannen Morgan på Ullared. Idag hade de burit sig åt som alla andra svenskar och slagit in presenter som skulle öppnas två timmar senare, ätit, och öppnat sagda presenter igen. Det lät som en vanlig Klarinjul med mycket böcker och sånt.
När vi hade pratat färdigt "öppnade" jag fler julklappar. Mikael hade köpt en drös med grejer i fredags, och jag trodde de skulle bli julklappar, men han tyckte inte det eftersom jag hade varit med i affären, men nu fick jag tre par mönstrade strumpbyxor, en ugnstermometer, en väggalmanacka, en fickalmanacka, och fem kuvert till scrapkort. Sen fick jag också en bok från killen som sålde jultidningar, samt två böcker av mamma och pappa (en LCHF-bok och en kyrkbok: 21 days closer to Christ). Bettan lär visst också ha köpt nåt till mig (vilken jul!!!) men hon hade inte postat paketet än när mamma pratade med henne i förrgår.
Förresten hade de Skypeat idag och tvillingarna hade sagt allas namn så duktigt. Men när Bettan pekade på brorsan och frågade vem det var, svarade Mia Santa. Också en komplimang :)
Jesus då? Har jag tänkt på honom alls idag? Ja, lite i morse innan vi åkte, och nu när jag ställer mig själv frågan. Hemlärarna läste julevangeliet härom dagen, men det är synd att det är så mycket lättare att äta praliner än att tänka på Jesusbarnet. Praliner, julmat och öppna paket. Det får inte handla om det på jul!
Inte orkade jag göra några julkort heller. Trots det har vi fått flera stycken!
Hur som helst. Vi (familjen Klarin med ingifta) äger nu en get i Afrika som lämpligt nog har fått namnet Margit. Underbart! Känns bra, lite riktigare. Trots att jag är så glad och tacksam för alla mina julklappar och all god mat, så är det bra att balansera upp saken med lite välgörenhet också.
P.S. Jag har chokladfläckar på min blus. Puss, Neo :)
Måste bara avsluta med att säga att jag är mätt, lycklig och älskad. Vilken dag.
Med en sån början på dagen kan det inte bli annat än perfekt, eller hur?
Jag svepte min röda stora sjal om axlarna och satte fast den med min M-brosch. Johanna kom och hämtade oss, och Mikael hann byta om innan vi åkte. Rosa skjorta. Hans barn sa att det var sånt där ... vahettere... sånt som fläskkotlettkamning.
Kalle var på TV, men han spelar allt mindre roll i mitt liv ju äldre jag blir. Men man måste ha det på. Neo fick mer än Kalle i år. Han är rolig. Går omkring och viftar med armarna, pekar och säger ojoj, och skriker när han blir olycklig (som när han inte får gå in i köket och störa). Efter att ha bitit på plasten ett tag öppnade Mikael den ena chokladkalendern han haft med sig, och Neo mumsade i sig en bit. Sen kom han med kalendern och höll upp den mot Mikael. Ingen kan påstå att killen är dum.
Sen var det julbord (har alla svenskar samma schema på julafton? Kalle, julbord, presenter, och sen den tecknade kommunistsagan, beroende på politisk läggning?). Vi skulle ta med oss några grejer, hade vi bestämt med Kristina, men sen hade hon glömt av det och hade gjort allt själv. Vi tog med oss pappas inlagda sill, lite brynkål, nån liten gräddost osv. Men det var Kristina som hade slavat, och skapat ett underbart digert julbord med allt man kan önska sig. I vår familj brukar vi bara göra the basics, och bara det tar nog med krafter, men hon hade massa runtomkringgrejer också, som det egentligen ska vara, men som vi brukar vara för lata för att göra. Det verkade som om hon till och med hade gravat sin egen lax! Jag är extremt glad över att jag slapp göra julbord. Hade verrrrrrkligen fått prestationsångest, och trötthetskoma... Hursomhelst, om man åt långsamt klarade man av julbordet. Man vill ju inte bli tvärmätt efter ägghalvorna bara! Johanna matade Tilde med köttbullar, och såsmåningom vaknade Neo och fick sig lite också. Brynkålen orsakade inga svårare problem, men ingen åt å andra sidan av den heller. Men jag var nöjd -- då kan jag käka mera en annan dag :)
Sen var det dags för tomten. Ojojoj! Jag har inte firat jul med barn sen Ellen var liten, så jag har inte sett tomten på cirka 25 år. Neo vågade inte sitta i hans knä, men vågade stå nära honom och ta emot sina presenter om han fick vara hos mamma. Tomten, Thomas, som hade rejäl kuddkulmage och ömsom pratade norrländska, ömsom finlandssvenska, lurade Neo men inte Tilde. En stund tidigare hade Jonte varit tomte hos Olssons, men eftersom de hade bortajul var de bara 18 stycken... garv!
Det filmades och fotades, och det var supergulligt med "ett barns klara ögon".
 |
| Överst fr v: Mikael, Anja, Paul (Linas man), Jonathan, Thomas; nederst fr v Karolina, Allan (Kristinas mammas sambo), Aase (Kristinas mamma), Neo, Kristina. Bilden snodd från Johannas FB. Som vanligt ser det ut som om jag har gått upp 30 kg. Men det har jag ju också! |
Sen hördes röster om att titta på när folk öppnade sina paket -- evolutionen i verksamhet! -- men det beslutades att det var för många paket och skulle dröja för länge. Så vi öppnade på samma gång, fast jag försökte sitta och kika på samma gång. Jag fick ett stelt tjockt silverhalsband av Mikael, ett par silikonugnsvantar från Stockhome av Jonte, en signerad Josh Groban-CD av Johanna, scrappapper och tillbehör av Lina & Paul, och en parmesanrivare inkl ost (!) av Thomas. Sen fick vi lotter av Mikaels mamma, som firar jul på Tenerifa, men ingen vann NÅT. Lotterna låg i ett paket Ferrero Rocher, och Neo åt med osedvanlig glädje. Över hela skjortan.
Sen tittade vi lite på Karl-Bertil Jonsson. Mikael hyssjade på oss precis i rätt ögonblick för att höra: Jag har närt en kommunist vid min barn. Sen satt Jonathan och mässade: Vill du ha fikon? och jag fångade Det var det finaste jag hört sen jag konfirmerade mig, trots att vi är knallblåa i min familj och inte brukar titta på K-BJ.
Vi spelade också Apples to Apples -- och förresten minns jag nu att nån i familjen Klarin har fått det i present nån gång, men var är det spelet nu? Vi spelade det en gång, sen minns jag inte mer. Jonte vann och jag och Mikael kom sist, tror jag. Men vem räknar?? Det var i alla fall roligt.
Tilde (hunden) hade slickat på den hemmagjorda kolan (jag hann aldrig se riktigt vad som låg i skålen) men det fanns Aladdin och After Eight och Rocky road och julmust och små supersöta miniglassar och jag vet inte allt. Som vanligt blir man mycket mätt på julaftons kväll. Tilde hade också lyckats ta sig ut på balkongen och ta av locket till kastrullerna med revbensspjäll, prinskorv och köttbullar. Hon fick sig ett jultaberas hon också, och slickade snabbt upp en bit spjäll som hon hade spillt på soffbordet. Även hundar misslyckas med diet just på jul.
Robs hjälp med att bogsera upp bilen. Och när m&p kom ner, vilken dag det nu var, hade det varit -25! De hade också stiftat bekantskap med Alfahannen Morgan på Ullared. Idag hade de burit sig åt som alla andra svenskar och slagit in presenter som skulle öppnas två timmar senare, ätit, och öppnat sagda presenter igen. Det lät som en vanlig Klarinjul med mycket böcker och sånt.
När vi hade pratat färdigt "öppnade" jag fler julklappar. Mikael hade köpt en drös med grejer i fredags, och jag trodde de skulle bli julklappar, men han tyckte inte det eftersom jag hade varit med i affären, men nu fick jag tre par mönstrade strumpbyxor, en ugnstermometer, en väggalmanacka, en fickalmanacka, och fem kuvert till scrapkort. Sen fick jag också en bok från killen som sålde jultidningar, samt två böcker av mamma och pappa (en LCHF-bok och en kyrkbok: 21 days closer to Christ). Bettan lär visst också ha köpt nåt till mig (vilken jul!!!) men hon hade inte postat paketet än när mamma pratade med henne i förrgår.
Förresten hade de Skypeat idag och tvillingarna hade sagt allas namn så duktigt. Men när Bettan pekade på brorsan och frågade vem det var, svarade Mia Santa. Också en komplimang :)
Jesus då? Har jag tänkt på honom alls idag? Ja, lite i morse innan vi åkte, och nu när jag ställer mig själv frågan. Hemlärarna läste julevangeliet härom dagen, men det är synd att det är så mycket lättare att äta praliner än att tänka på Jesusbarnet. Praliner, julmat och öppna paket. Det får inte handla om det på jul!
Inte orkade jag göra några julkort heller. Trots det har vi fått flera stycken!
Hur som helst. Vi (familjen Klarin med ingifta) äger nu en get i Afrika som lämpligt nog har fått namnet Margit. Underbart! Känns bra, lite riktigare. Trots att jag är så glad och tacksam för alla mina julklappar och all god mat, så är det bra att balansera upp saken med lite välgörenhet också.
P.S. Jag har chokladfläckar på min blus. Puss, Neo :)
Måste bara avsluta med att säga att jag är mätt, lycklig och älskad. Vilken dag.
Klant
Jag andas ju in en hel hög med piller på morgnarna. Idag hade jag en 7-8 stycken i vänsterhanden men klantade mig lite så att jag råkade flippa iväg ett piller in i diskmaskinen. Jag försökte titta på de återstående och komma på vilket det var, men lyckades inte. Så jag drar ut den nedre korgen och vrider ut den där grejen där det samlas bös. Nu låg det lökbitar och majs där. Och mitt p-piller! Som jag gned lite och sen svalde.
Vissa dagar vet man nästan att om man skulle stå och skära morötter skulle man mista en fingertopp. Så jag satsar på lättsmält middag idag.
P.S. Klant på holländska betyder kund. Ville bara förtydliga.
Vissa dagar vet man nästan att om man skulle stå och skära morötter skulle man mista en fingertopp. Så jag satsar på lättsmält middag idag.
P.S. Klant på holländska betyder kund. Ville bara förtydliga.
Dagens tanke
Jag har nyss sett på ett program från NRL om ME och har lipat en stund. Jag orkar sällan möta tankar på min sjukdom rakt framifrån utan går ofta i kringelikrokar, så långt bort som möjligt från mina rädslor och sorger. Men kanske är jag nu lite känslig och gråter för allt möjligt. Tyckte den här lilla "julkrubban" var fantastisk. Är så glad för alla som blir mammor. Kanske särskilt de som längtat, väntat, försökt länge, eller de som levt ensamma och trott att det var försent, men som lyckas få en liten knodd ändå. Mina armar är tomma utan ett barn, men det finns en evighet också. Tack vare the baby that changes everything! God jul!
Kan köpas på Deseret book för $4.95.
Intervju med författaren Anja Olergård
Du har idag blivit refuserad för första gången. Hur känns det?
Ganska förväntat. Jag hoppades såklart på dels ett nej men med förklaring, eller ett ja, men det kan man inte räkna med första gången man skickar in nåt till ett förlag. Men kvinnans mail var vänligt. Alltid något. Man lurar nämligen gärna sig själv att tro att om det hade varit riktigt uruselt hade de inte låtit vänliga, men det är ju ett falsarium. Hennes vänlighet säger inget om kvaliteten på mitt skrivande. Men man vill gärna tro det, och gärna läsa in hela avhandlingar mellan refuseringens fyra rader.
Hur som helst, rent emotionellt känns det inte som en stor besvikelse, eftersom jag var förberedd.
Och att det har tagit ca 3 månader var också förväntat. De kan inte knö in de korta böckerna och vänta i åratal med sina James Joyce-romaner, men jag är glad att det inte tog längre tid. Lite skönt också att ha det avklarat år 2010. Nya tag, som det så hurtbulligt heter!
Vad har du för planer för framtiden?
Jag låter mig inte nedslås av en refusering såhär två dar före julafton. Jag kommer att få andra trevliga julklappar. Däremot önskar jag mig hett, innerligt och till och med liderligt mer energi! Jag har precis fått en idé till och vill hemskt gärna göra verklighet av den, kanske till deckarnovelltävlingen som går ut den 10 januari 2011. Fast det låter vansinnigt kort om tid. Och dagarna går och jag orkar bara laga makaroner till middag, så chanserna är inte jättestora att jag orkar koncentrera mig så som behövs. Men trots detta är mina planer att försöka skriva, långsamt, men så mycket jag kan. Mina examensuppsatser vid Göteborgs universitet fick högsta betyg efter minimala, om några, rättelser, men de tog å andra sidan ca sex gånger så lång tid att få färdiga som en normal kandidat eller magister. Och min sjukdom har blivit värre nu. Att säga att skrivandet går långsamt vinner årets underdriftstävling.
Hur som helst, min första, omedelbara plan med boken om bebin har alltid varit att vänta på det första förlaget (störst inom barn-/pekböcker) och sen skicka till tio andra på en gång, så det ska jag göra efter nyår. Jag funderar också på att vända mig till amerikanska förlag, om/när allt här hemma töms ut. En önskedröm är att svägerskan ska kunna läsa boken för mina brorsdöttrar. (Fast får jag den utgiven på svenska får brorsan läsa för barnen -- inte fy skam det heller.) Men det är svårare än man tror att skriva en barnbok på utrikiska. Jag vet till exempel inte vad för ord som verkligen används om gosedjur. Jag kan säga teddy bear och cuddly toy, men eftersom jag inte lever i ett engelskt klimat vet jag inte vad som sägs till vardags. Men jag har planer för detta också. Svägerskan har arbetat som journalist i några år (slutade sitt jobb i ett av the twin towers en månad innan det smällde 9.11!) innan hon skolade om sig till advokat, så vi ska samarbeta lite. Hon har en rätt stark humanistisk ådra. Och jag har två mycket bokliga och språkliga vänner till att ta till.
Sen har jag som sagt fler böcker i huvudet. Har två hela böcker, låt vara om än lite knapphändiga och med vissa detaljer hängande i luften, men det är rejäla idéer som passar in på den linje jag vill hålla mitt författarskap.
Vad har du för mål med ditt författarskap?
Jag vill gärna skriva deckare med underton av samhällsdebatt. Drar inga andra likheter med John Grisham, men jag har alltid tyckt om att man blir underhållen på samma gång som man börjar tänka på olika mer eller mindre filosofiska spörsmål, till exempel: Ett miljardstort arv -- hur blir ens liv efter det? Vad händer om någon inte vill ärva? Vad händer med familjerelationerna om pengar kommer med i leken? Eller Vilket ansvar har vi som samhälle för de hemlösa? Vilket ansvar har vi på individnivå? Vad innebär det att vara en god människa? Man kan fortsätta i all oändlighet. Min ena bokn behandlar temat mobbing och hämnd och hur tankar och planer på hämnd urholkar en människas inre, men också hur människans rättvisepatos är starkt och inte nödvändigtvis samma sak som hämnd. Den andra handlar om ifall alla människor har rätt att leva, oavsett vilka hemskheter de har begått -- om och när blir det berättigat att ta saken i egna händer och försvara sitt barn mot en våldsverkare? Dessa två böcker vill jag väldigt gärna skriva. De känns viktiga för mig.
Vad inspirerar dig?
Ett löp på kvällsblaskan när man hämtar paket på posten kan sätta igång en hel roman, som ligger och ruvar i huvudet och liksom väcker sig själv till liv pö om pö. Eftersom jag är relativt om inte sängbunden så i alla fall hemmabunden, krävs det inte mycket "verklighet" för att få igång fantasin. Sen vill jag absolut inte bara roa, inte bara skriva deckare man läser och glömmer, utan stanna kvar i sinnet på läsaren och få igång egna tankar och klä mina egna i ord. Därför är det oftast vardagliga ting som inspirerar mig, eftersom jag vill skriva "nära", om det som är runt omkring oss alla. Samtidigt får jag inte idéer på löpande band -- så fort jag ser en smutsig strumpa eller en gul paprika blir det inte en roman i huvudet. Men när den kommer, gäller det att fånga den och ge den plats att växa.
Vad har du för planer för jul?
Önskar mig i julklapp ett par veckors semester, där jag skulle sitta med helpension och daglig städning på ett hotellrum med utsikt och en bra skrivbordsstol, och bara skriva. Var på Åhlens i stan härom dagen, och det kändes mer exotiskt än London. Jag har varit i London så många gånger att jag känner mig bra mycket mer hemma där än i Stockholms innerstad, där jag i princip aldrig är. Men på nyår ska man ju äta räkförrätt och helstekt oxfilé, så jag får väl hålla mig hemma och försöka skriva mellan varven. Min man har haft ryggskott en vecka, och det är inte det smidigaste precis före jul. Men vi ska fira med hans barn, vilket särskilt han är mycket glad över. Själv är jag gladast över att slippa laga fullt julbord genom den här uppgörelsen. På detaljnivå planerar jag att ha nagellack på jul. Och armband som låter.
Hur känner du inför att bli kallad författare i den här intervjun?
Det är mer än prematurt, mer än självfixerat, mer än überseriöst :)
Ganska förväntat. Jag hoppades såklart på dels ett nej men med förklaring, eller ett ja, men det kan man inte räkna med första gången man skickar in nåt till ett förlag. Men kvinnans mail var vänligt. Alltid något. Man lurar nämligen gärna sig själv att tro att om det hade varit riktigt uruselt hade de inte låtit vänliga, men det är ju ett falsarium. Hennes vänlighet säger inget om kvaliteten på mitt skrivande. Men man vill gärna tro det, och gärna läsa in hela avhandlingar mellan refuseringens fyra rader.
Hur som helst, rent emotionellt känns det inte som en stor besvikelse, eftersom jag var förberedd.
Och att det har tagit ca 3 månader var också förväntat. De kan inte knö in de korta böckerna och vänta i åratal med sina James Joyce-romaner, men jag är glad att det inte tog längre tid. Lite skönt också att ha det avklarat år 2010. Nya tag, som det så hurtbulligt heter!
Vad har du för planer för framtiden?
Jag låter mig inte nedslås av en refusering såhär två dar före julafton. Jag kommer att få andra trevliga julklappar. Däremot önskar jag mig hett, innerligt och till och med liderligt mer energi! Jag har precis fått en idé till och vill hemskt gärna göra verklighet av den, kanske till deckarnovelltävlingen som går ut den 10 januari 2011. Fast det låter vansinnigt kort om tid. Och dagarna går och jag orkar bara laga makaroner till middag, så chanserna är inte jättestora att jag orkar koncentrera mig så som behövs. Men trots detta är mina planer att försöka skriva, långsamt, men så mycket jag kan. Mina examensuppsatser vid Göteborgs universitet fick högsta betyg efter minimala, om några, rättelser, men de tog å andra sidan ca sex gånger så lång tid att få färdiga som en normal kandidat eller magister. Och min sjukdom har blivit värre nu. Att säga att skrivandet går långsamt vinner årets underdriftstävling.
Hur som helst, min första, omedelbara plan med boken om bebin har alltid varit att vänta på det första förlaget (störst inom barn-/pekböcker) och sen skicka till tio andra på en gång, så det ska jag göra efter nyår. Jag funderar också på att vända mig till amerikanska förlag, om/när allt här hemma töms ut. En önskedröm är att svägerskan ska kunna läsa boken för mina brorsdöttrar. (Fast får jag den utgiven på svenska får brorsan läsa för barnen -- inte fy skam det heller.) Men det är svårare än man tror att skriva en barnbok på utrikiska. Jag vet till exempel inte vad för ord som verkligen används om gosedjur. Jag kan säga teddy bear och cuddly toy, men eftersom jag inte lever i ett engelskt klimat vet jag inte vad som sägs till vardags. Men jag har planer för detta också. Svägerskan har arbetat som journalist i några år (slutade sitt jobb i ett av the twin towers en månad innan det smällde 9.11!) innan hon skolade om sig till advokat, så vi ska samarbeta lite. Hon har en rätt stark humanistisk ådra. Och jag har två mycket bokliga och språkliga vänner till att ta till.
Sen har jag som sagt fler böcker i huvudet. Har två hela böcker, låt vara om än lite knapphändiga och med vissa detaljer hängande i luften, men det är rejäla idéer som passar in på den linje jag vill hålla mitt författarskap.
Vad har du för mål med ditt författarskap?
Jag vill gärna skriva deckare med underton av samhällsdebatt. Drar inga andra likheter med John Grisham, men jag har alltid tyckt om att man blir underhållen på samma gång som man börjar tänka på olika mer eller mindre filosofiska spörsmål, till exempel: Ett miljardstort arv -- hur blir ens liv efter det? Vad händer om någon inte vill ärva? Vad händer med familjerelationerna om pengar kommer med i leken? Eller Vilket ansvar har vi som samhälle för de hemlösa? Vilket ansvar har vi på individnivå? Vad innebär det att vara en god människa? Man kan fortsätta i all oändlighet. Min ena bokn behandlar temat mobbing och hämnd och hur tankar och planer på hämnd urholkar en människas inre, men också hur människans rättvisepatos är starkt och inte nödvändigtvis samma sak som hämnd. Den andra handlar om ifall alla människor har rätt att leva, oavsett vilka hemskheter de har begått -- om och när blir det berättigat att ta saken i egna händer och försvara sitt barn mot en våldsverkare? Dessa två böcker vill jag väldigt gärna skriva. De känns viktiga för mig.
Vad inspirerar dig?
Ett löp på kvällsblaskan när man hämtar paket på posten kan sätta igång en hel roman, som ligger och ruvar i huvudet och liksom väcker sig själv till liv pö om pö. Eftersom jag är relativt om inte sängbunden så i alla fall hemmabunden, krävs det inte mycket "verklighet" för att få igång fantasin. Sen vill jag absolut inte bara roa, inte bara skriva deckare man läser och glömmer, utan stanna kvar i sinnet på läsaren och få igång egna tankar och klä mina egna i ord. Därför är det oftast vardagliga ting som inspirerar mig, eftersom jag vill skriva "nära", om det som är runt omkring oss alla. Samtidigt får jag inte idéer på löpande band -- så fort jag ser en smutsig strumpa eller en gul paprika blir det inte en roman i huvudet. Men när den kommer, gäller det att fånga den och ge den plats att växa.
Vad har du för planer för jul?
Önskar mig i julklapp ett par veckors semester, där jag skulle sitta med helpension och daglig städning på ett hotellrum med utsikt och en bra skrivbordsstol, och bara skriva. Var på Åhlens i stan härom dagen, och det kändes mer exotiskt än London. Jag har varit i London så många gånger att jag känner mig bra mycket mer hemma där än i Stockholms innerstad, där jag i princip aldrig är. Men på nyår ska man ju äta räkförrätt och helstekt oxfilé, så jag får väl hålla mig hemma och försöka skriva mellan varven. Min man har haft ryggskott en vecka, och det är inte det smidigaste precis före jul. Men vi ska fira med hans barn, vilket särskilt han är mycket glad över. Själv är jag gladast över att slippa laga fullt julbord genom den här uppgörelsen. På detaljnivå planerar jag att ha nagellack på jul. Och armband som låter.
Hur känner du inför att bli kallad författare i den här intervjun?
Det är mer än prematurt, mer än självfixerat, mer än überseriöst :)
Julpussel å -bestyr
Jag är ju inte så pysslig av mig, eller jo, det är jag väl kanske, men min energinivå orkar sällan upp så högt som till pepparkakor och lussekatter. Och pappa har ju försett mig med det viktigaste (brynkål). La upp gardinerna i köket med strykjärnet (sån där klistrig remsa man stryker fast), så jag har inte haft symaskinen framme heller, och jag har inte scrappat julkort eller ens författat ett e-julkort på en mening. Fast jag borde, och ska väl, hoppas jag.
Kan berätta om min enda erfarenhet med något juligt som jag haft hittills:
Mikael hade köpt två köttkorvar som kallades julkorv. Gjorde potatismos och senapssås till det (egenkrossat mos med min sån där mojäng). På korvens plastfodral stod att man skulle lägga korven i sjudande vatten i sitt skinn. Jag funderade ett ögonblick på om de menade plasten. Men plast kan man väl kalla plast? Så jag antog att det inuti plastomslaget skulle finnas julkorv med skinn. Men icke, det var plasten de kallade för skinn. Värdelöst. Hur ska man kunna få hemmafrupoäng när de luras så?
Kan berätta om min enda erfarenhet med något juligt som jag haft hittills:
Mikael hade köpt två köttkorvar som kallades julkorv. Gjorde potatismos och senapssås till det (egenkrossat mos med min sån där mojäng). På korvens plastfodral stod att man skulle lägga korven i sjudande vatten i sitt skinn. Jag funderade ett ögonblick på om de menade plasten. Men plast kan man väl kalla plast? Så jag antog att det inuti plastomslaget skulle finnas julkorv med skinn. Men icke, det var plasten de kallade för skinn. Värdelöst. Hur ska man kunna få hemmafrupoäng när de luras så?
Det luktar jul i kylen
Ja, själva kylen luktar bara kyl, men om man öppnar lite lock så luktar det
1) pappas inlagda sill
2) pappas brynkål
vilket är underbart eftersom jag har lyckats döda bägge hyacinterna. Det blir bara lite kallt att stå där med näsan i ett par plusgrader. Men det luktar ljuvligt.
1) pappas inlagda sill
2) pappas brynkål
vilket är underbart eftersom jag har lyckats döda bägge hyacinterna. Det blir bara lite kallt att stå där med näsan i ett par plusgrader. Men det luktar ljuvligt.
Dagens insats
Trots att jag har försett min make med skinkmackor till kvällsmat efter att han kom hem från Jontes konsert, så var det inte dagens insats.
Det var när jag sprayade mina svarta mockastövlar med impregneringsspray. Vet inte varför, men jag känner mig så väldigt vuxen och duktig när jag impregnerar.
Dagens mest uppskattade var mamma och pappas middag respektive när jag masserade Mikaels rygg och värmde vetevärmaren till honom.
När jag läste en av mina deckarnoveller för honom från den där julmordboken jag köpte av jultidningstjejen, så somnade han bara en gång. Och det var svårare än jag trodde att läsa en novell högt. Lät som en dålig skådis.
Och nu ska jag gå och spraya mina bruna stövlar också. Vilken kvinna jag är!
Det var när jag sprayade mina svarta mockastövlar med impregneringsspray. Vet inte varför, men jag känner mig så väldigt vuxen och duktig när jag impregnerar.
Dagens mest uppskattade var mamma och pappas middag respektive när jag masserade Mikaels rygg och värmde vetevärmaren till honom.
När jag läste en av mina deckarnoveller för honom från den där julmordboken jag köpte av jultidningstjejen, så somnade han bara en gång. Och det var svårare än jag trodde att läsa en novell högt. Lät som en dålig skådis.
Och nu ska jag gå och spraya mina bruna stövlar också. Vilken kvinna jag är!
Ont på ...
... gammalt ställe: benen
... gammalt ställe: fotsulorna
... gammalt ställe: axlar, nacke och armar
... nytt ställe: tungan
Annars är det rätt bra idag. Var hos neurologen och fick botox. Gör ondare för varje gång men det är så värt det! Var dessutom i stan med Mikael och handlade julklappar. Honom är det mer synd om än om mig dock, för han har fortfarande ryggskott. Inte lätt att gå i snömodd och inte halka med dålig rygg. Han såg ut som en 80-åring i gången och han satte sig inte ner hos läkaren. Men i och ur bilen har gått bra.
Sen har han inte frusit heller. Han hade bara en tunn beige mockajacka och inga vantar på sig ute idag. Jag hade vinterjacka med uppdragen krage, halsduk, ulltumvantar med fleecefoder och stövlar med ulligt foder. Ändå var mina händer kallare än hans när vi satte oss i bilen för att åka hemåt. Det är lite jobbigt med min termostat. Den funkar verkligen inte. Men men, sånt é livet.
Kom på en idé idag som jag gärna vill leva ut nån gång. Vi träffade Robin L på ICA ikväll. Sen gick vi till tidningshyllan och glodde. Plötsligt såg jag tidningar som hette Gravid och Vi föräldrar osv. Jag berättade att Sanne alltid har velat låtsas gå genom tullen dödsnervös och se om nån tar fast henne. Jag har alltid velat sova över på ett möbelvaruhus, och också dagens knäppa grej: Att köpa några gravidtidningar, ställa mig i kassan och låtsas lägga något över tidningarna när personen jag känner får syn på mig (det måste alltså finnas en sån i närheten), men att göra det så att vederbörande säkert ser gravidtidningarna och börjar undra men inte kan med att fråga. Haha, vilket bus.
Jag är farlig, uppstudsig och vild, jag vet. Förut ikväll drack jag också direkt ur mjölkpaketet, men säg inte det till Mikael.
... gammalt ställe: fotsulorna
... gammalt ställe: axlar, nacke och armar
... nytt ställe: tungan
Annars är det rätt bra idag. Var hos neurologen och fick botox. Gör ondare för varje gång men det är så värt det! Var dessutom i stan med Mikael och handlade julklappar. Honom är det mer synd om än om mig dock, för han har fortfarande ryggskott. Inte lätt att gå i snömodd och inte halka med dålig rygg. Han såg ut som en 80-åring i gången och han satte sig inte ner hos läkaren. Men i och ur bilen har gått bra.
Sen har han inte frusit heller. Han hade bara en tunn beige mockajacka och inga vantar på sig ute idag. Jag hade vinterjacka med uppdragen krage, halsduk, ulltumvantar med fleecefoder och stövlar med ulligt foder. Ändå var mina händer kallare än hans när vi satte oss i bilen för att åka hemåt. Det är lite jobbigt med min termostat. Den funkar verkligen inte. Men men, sånt é livet.
Kom på en idé idag som jag gärna vill leva ut nån gång. Vi träffade Robin L på ICA ikväll. Sen gick vi till tidningshyllan och glodde. Plötsligt såg jag tidningar som hette Gravid och Vi föräldrar osv. Jag berättade att Sanne alltid har velat låtsas gå genom tullen dödsnervös och se om nån tar fast henne. Jag har alltid velat sova över på ett möbelvaruhus, och också dagens knäppa grej: Att köpa några gravidtidningar, ställa mig i kassan och låtsas lägga något över tidningarna när personen jag känner får syn på mig (det måste alltså finnas en sån i närheten), men att göra det så att vederbörande säkert ser gravidtidningarna och börjar undra men inte kan med att fråga. Haha, vilket bus.
Jag är farlig, uppstudsig och vild, jag vet. Förut ikväll drack jag också direkt ur mjölkpaketet, men säg inte det till Mikael.
Yttrandefrihet
Jag värderar alla friheter, yttrandefrihet, religionsfrihet mm.
Däremot är jag inte för fullkomlig frihet. Allt måste hållas inom vissa ramar. Ibland är ramarna skrivna i lagen, ibland bara i samhällets gemensamma samvete. Vi har yttrandefrihet, men man har ändå inte rätt att skrika: Det brinner! i en fullsatt biolokal, när det inte brinner. Och religionsfrihet innebär inte att man får skaffa sig ett harem av underåriga fruar. Allt som skadar någon annan har jag inte frihet att göra. Jag tycker det är självklart att se det så, att uppföra sig civiliserat.
Jag tycker också att ett civiliserat samhälle inte handlar lika mycket om talet som om handlingarna. Vi har hört att "lördagens självmordsbombning i Stockholm är förbjuden enligt islam", enligt religiösa muslimer (till skillnad från terroristmuslimer, som inte har ett spår med religion att göra). Det jag hellre hade velat se var nån sorts manifestation, där muslimer samlas och tänder ljus eller nåt, och i praktiken visar med mer än sina läppar att det är fel. Jag har heller aldrig hört talas om att någon terroristsympatisör har blivit outad av sin imam eller någon annan.
Lika mycket hoppas jag att jag skulle vara lika snabb med att visa min sympati för en viss sak som min grupp (folkgrupp, landsmän, religion) gjorde något som var fel. Dr Laura hänvisar till en familj som reser runt på militärbegravningar och skriker okvädingsord (att de är förtappade och att personen dog som straff för att Amerika accepterar homosexuella, har jag fattat det som att huvudbudskapet är). Denna familj tillhör baptistkyrkan, och hon efterlyser åtminstone uteslutning, men helst "motangrepp", t ex att lokala baptistförsamlingar skulle ställa sig i vägen så att okvädarna inte kom åt att störa och vanhelga folks sorg och begravning.
Talk is cheap, heter det. Och yttrandefriheten är viktig och grundläggande för demokrati och fred (säger bland annat kinesiske fredspristagaren Liu Xiaobo), men än viktigare är att vi står upp för det som är rätt, rättvist, gott och civiliserat. Kinesen sitter just nu i fängelse som bekräftelse på det han säger. Put your money where your mouth is, heter det också. Det är ansvaret som följer med friheten. Jag har inte tagit mina medborgerliga skyldigheter på allvar.
Däremot är jag inte för fullkomlig frihet. Allt måste hållas inom vissa ramar. Ibland är ramarna skrivna i lagen, ibland bara i samhällets gemensamma samvete. Vi har yttrandefrihet, men man har ändå inte rätt att skrika: Det brinner! i en fullsatt biolokal, när det inte brinner. Och religionsfrihet innebär inte att man får skaffa sig ett harem av underåriga fruar. Allt som skadar någon annan har jag inte frihet att göra. Jag tycker det är självklart att se det så, att uppföra sig civiliserat.
Jag tycker också att ett civiliserat samhälle inte handlar lika mycket om talet som om handlingarna. Vi har hört att "lördagens självmordsbombning i Stockholm är förbjuden enligt islam", enligt religiösa muslimer (till skillnad från terroristmuslimer, som inte har ett spår med religion att göra). Det jag hellre hade velat se var nån sorts manifestation, där muslimer samlas och tänder ljus eller nåt, och i praktiken visar med mer än sina läppar att det är fel. Jag har heller aldrig hört talas om att någon terroristsympatisör har blivit outad av sin imam eller någon annan.
Lika mycket hoppas jag att jag skulle vara lika snabb med att visa min sympati för en viss sak som min grupp (folkgrupp, landsmän, religion) gjorde något som var fel. Dr Laura hänvisar till en familj som reser runt på militärbegravningar och skriker okvädingsord (att de är förtappade och att personen dog som straff för att Amerika accepterar homosexuella, har jag fattat det som att huvudbudskapet är). Denna familj tillhör baptistkyrkan, och hon efterlyser åtminstone uteslutning, men helst "motangrepp", t ex att lokala baptistförsamlingar skulle ställa sig i vägen så att okvädarna inte kom åt att störa och vanhelga folks sorg och begravning.
Talk is cheap, heter det. Och yttrandefriheten är viktig och grundläggande för demokrati och fred (säger bland annat kinesiske fredspristagaren Liu Xiaobo), men än viktigare är att vi står upp för det som är rätt, rättvist, gott och civiliserat. Kinesen sitter just nu i fängelse som bekräftelse på det han säger. Put your money where your mouth is, heter det också. Det är ansvaret som följer med friheten. Jag har inte tagit mina medborgerliga skyldigheter på allvar.
Många äventyr idag
1) Det var väldigt spännande att hämta posten idag. Fick klä på mig ordentligt och stoppa in jeansen i mina ullfodrade stövlar. Vantarna blev alldeles snöiga. Fick ett par flingor i ögonfransarna.
2) Igår upptäckte jag att min RSS-feed på Ketchupmammans blogg inte fungerade. Jag har mailat henne och nu är vi bästisar. Typ :)
3) Fick en tunika på posten som jag köpt på tradera. Men nu ska jag inte bjuda på nåt mer. Har två saker på väg fortfarande...
4) Sen har jag fått reda på lite tröttande saker också, men dem kan man försöka motverka med Car**ine Kr**borns skol-chokladbollar (har redan ätit två, som färdkost inför brevlådeutflykten, så jag ska nog gå över till frukost istället).
5) Mikael har ryggskott. Han går som mamma, och är helt sned i bäckenet. Det är mamma också, när hon har ont. (Inte nog med att jag har gift mig med min pappa, jag har gift mig med min mamma också!) Han som skulle köpa julklappar idag, i relativt god tid och allt. Han låg i stort sett hela dagen igår, och idag verkar bli likadan. Det tar honom en kvart att gå till toan.
Men nu blir det risgrynsgröt. De där korvarna är en bra uppfinning!
P.S. Google gjorde mig medveten om att idag är Jane Austens 235:e födelsedag.
Hejhej
2) Igår upptäckte jag att min RSS-feed på Ketchupmammans blogg inte fungerade. Jag har mailat henne och nu är vi bästisar. Typ :)
3) Fick en tunika på posten som jag köpt på tradera. Men nu ska jag inte bjuda på nåt mer. Har två saker på väg fortfarande...
4) Sen har jag fått reda på lite tröttande saker också, men dem kan man försöka motverka med Car**ine Kr**borns skol-chokladbollar (har redan ätit två, som färdkost inför brevlådeutflykten, så jag ska nog gå över till frukost istället).
5) Mikael har ryggskott. Han går som mamma, och är helt sned i bäckenet. Det är mamma också, när hon har ont. (Inte nog med att jag har gift mig med min pappa, jag har gift mig med min mamma också!) Han som skulle köpa julklappar idag, i relativt god tid och allt. Han låg i stort sett hela dagen igår, och idag verkar bli likadan. Det tar honom en kvart att gå till toan.
Men nu blir det risgrynsgröt. De där korvarna är en bra uppfinning!
Hejhej
Dagens sten i glashus
Jag försöker låta bli att ha med Aftonbladet att göra, men idag fick jag mig ett gott skratt:
"USA:s Osloambassadör raljerar över Norge, visar nya Wikileaks-dokument. 'De tror uppriktigt det är något positivt med att vara norsk'" lär han ha sagt, och "Norrmännen är självgoda typer".
En läsare hade kommenterat saken: "Ironiskt när en amerikan ifrågasätter ett annat lands självgodhet."
Man skulle kunna skriva ett lång utlägg nu, men ni fattar redan poängen. Och den är rolig.
Källa
"USA:s Osloambassadör raljerar över Norge, visar nya Wikileaks-dokument. 'De tror uppriktigt det är något positivt med att vara norsk'" lär han ha sagt, och "Norrmännen är självgoda typer".
En läsare hade kommenterat saken: "Ironiskt när en amerikan ifrågasätter ett annat lands självgodhet."
Man skulle kunna skriva ett lång utlägg nu, men ni fattar redan poängen. Och den är rolig.
Källa
Tankeväckande
Traditioner
I år är första julen i mitt 40-åriga liv som jag inte ska fira med min familj. Jag har tjötat om det förut, men man är ju traditionsbunden. (Jag är ingalunda ledsen, det är bara ovanligt.) Hela min barndom klagade vi ungar på att pappa tvingade oss att öppna presenter, en i taget, långsamt och som att vi njöt av det (men det var plågsamt att inte bara få riva upp presenterna och skrika överraskat åt allt kul vi fick), och så fick alla se vad alla hade fått, och glädjas åt glada reaktioner, eller klassikern "Jag har ju sagt att jag inte vill ha pussel". Sen när Olergårds öppnade presenter hos Vanja förra julen blev jag helt chockerad över kaoset, som var precis som jag själv hade velat ha det som barn. De gjorde ju inte som pappa! Så en tradition som jag har avskytt hela barndomen är numera standard och det enda rätta.
Dessutom har mamma alltid försökt läsa julevangeliet för oss. Det har vi också haft åsikter om, och en jul blev hon riktigt arg för att vi bara sa "krubba" med finlandssvensk brytning (som Stina Ekblad hade gjort i TV) och skrattade så vi dog. Före detta ingifta blev chockerade över vår brist på respekt, både för mamma och för jesusbarnet. Och nu skulle jag närmast skjuta den som inte vill höra julevangeliet. Före julklappsutdelningen helst (sicken tortyr för barn!!).
Läste hos Design- och Inredningsbloggen om traditioner. Hur P hade njutit av mormor och morfars julkrubba hela livet. Jag har inget julpynt efter mina släktingar, men negressen som står högst upp på bokhyllan älskar jag ju, fast den i ärlighetens namn är rätt ful. Fulcool liksom. Den är minnen, typ som kärlek wrapped up in a thing.
Så hur går det med de stackars barnen som lever idag, när man ska köpa nytt glitter varje år och än ha vit gran, än grön, än cerise. Ny gran, nytt pynt, ny man. Allt ska gå fort, vara nytt och coolt, och så ränner vi till plastsläkt och fyra omgifta mor- och farföräldrar och så käkar vi en skinkbit nästan som på stående fot.
Det kan faktiskt vara skönt att ta det lite långsamt, ha lite tråkigt, att inte varje sekund ha nåt nytt och exciting (som nytt julpynt varje år, både bokstavligt och bildligt). Det är nämligen materialet som traditioner vävs av. Och traditioner binder samman enstaka minnen på en lång tråd, eller kedja, och binder även oss människor samman, i långa kedjor. Guldkedjor, inte fängelsekedjor.
Det känns som om jag borde sluta med nån sorts kläm. Jag kommer inte på nån. Men det var ju jag som nyss förespråkade det långsamma, tråkiga. Så jag slutar på samma sätt. Låååååångsamt, tråkigt.
Hej hej.
Dessutom har mamma alltid försökt läsa julevangeliet för oss. Det har vi också haft åsikter om, och en jul blev hon riktigt arg för att vi bara sa "krubba" med finlandssvensk brytning (som Stina Ekblad hade gjort i TV) och skrattade så vi dog. Före detta ingifta blev chockerade över vår brist på respekt, både för mamma och för jesusbarnet. Och nu skulle jag närmast skjuta den som inte vill höra julevangeliet. Före julklappsutdelningen helst (sicken tortyr för barn!!).
Läste hos Design- och Inredningsbloggen om traditioner. Hur P hade njutit av mormor och morfars julkrubba hela livet. Jag har inget julpynt efter mina släktingar, men negressen som står högst upp på bokhyllan älskar jag ju, fast den i ärlighetens namn är rätt ful. Fulcool liksom. Den är minnen, typ som kärlek wrapped up in a thing.
Så hur går det med de stackars barnen som lever idag, när man ska köpa nytt glitter varje år och än ha vit gran, än grön, än cerise. Ny gran, nytt pynt, ny man. Allt ska gå fort, vara nytt och coolt, och så ränner vi till plastsläkt och fyra omgifta mor- och farföräldrar och så käkar vi en skinkbit nästan som på stående fot.
Det kan faktiskt vara skönt att ta det lite långsamt, ha lite tråkigt, att inte varje sekund ha nåt nytt och exciting (som nytt julpynt varje år, både bokstavligt och bildligt). Det är nämligen materialet som traditioner vävs av. Och traditioner binder samman enstaka minnen på en lång tråd, eller kedja, och binder även oss människor samman, i långa kedjor. Guldkedjor, inte fängelsekedjor.
Det känns som om jag borde sluta med nån sorts kläm. Jag kommer inte på nån. Men det var ju jag som nyss förespråkade det långsamma, tråkiga. Så jag slutar på samma sätt. Låååååångsamt, tråkigt.
Hej hej.
Nobelklänningar!
Jag har haft lite svårt att hitta klänningsbilder i helfigur. På Svensk damtidnings hemsida finns ett digert bildspel med hela 258 bilder, men jag kunde för mitt liv inte räkna ut hur man sparade dem. Det var säkert meningen att man inte skulle få sno dem... Nr 106 är min favoritklänning (silvergrå med stor blomma på bröstet och en volanging ståkrage. Jag nämnde den klänningen härom dagen, och den är fortfarande i topp 3).
Fler vettlösa åsikter om nobelfestens deltagare:
Sammanfattningsvis:
Filippa for President
Fler vettlösa åsikter om nobelfestens deltagare:
 |
| Kulturminister Lena Adehlson-Liljeroth På dansbild med rätt ljus på färgen ger jag 4/5 |
 |
| Alice Trolle Wachtmeister 4/5 för att vara en gammal eldgaffel. Minuspoäng för två halsband |
 |
| Charlotte och Anders Wall Snygg tant, misslyckad klänning 2/5 |
 |
| Anna-Maria Corazza Bildt Han har ju inte tagit henne för hennes skönhet. 3/5 för klänningen, minuspoäng för frisyren |
 |
| Syskonen Bettina & Björn Bernadotte 2/5. Intetsägande. |
 |
| Ruth Edwards (fru medicinpris) i mitten och nån annan Edwards näst längst till v. 1/5 resp 1/5. |
 |
| Filippa Reinfeldt 5/5 |
 |
| Fru Vargas Llosa 3/5. Lite eldgaffelvarning. |
 |
| Jacob Wallenberg och Annika Levin 3/5. Hobbiten får pluspoäng för mysigt utseende. |
 |
| Åsa och Lars Ohly 2/5. För mycket av ... nåt. |
 |
| Karin och Göran Hägglund 1/5. Färga håret. Klänningsmodellen är missklädsam och ute. Färgen var OK. |
 |
| Kristina Lugn Orättvist att sätta betyg på sån dålig bild. Pluspoäng för att hon har fixat håret och valt rätt färg och material på klänningen. |
 |
| Li Wa Ngai (hustru till ekonomipristagaren Christoher A Pissarides) 5/5 |
 |
| Lourdes Hilbck de Arrospide (statsrepresentant för Peru) 2/5 plus för färgen, minus för allt annat |
 |
| Maud Olofsson 4/5 |
 |
| Mona Sahlin 2/5. Bra försök, synd att det blev pannkaka |
 |
| Nina Eldh 4/5 stilren men tråkig om man inte ser glittret ordentligt |
 |
| Ylva och Per Westerberg 3/5 men stort minustecken för de konstiga banden där fram, som man inte ser så mycket av nu |
 |
| Prinsessan Christian Magnusson 4/5 perfekt färgval till henne, lagom variation och "liv" |
 |
| Priscilla Myrick Diamond Syns lite dåligt, men 5/5 |
 |
| Drottning Silvia 5/5 Skapar habegär. Oerhört lyckat. |
 |
| Sofia och Per Westerberg/Wästberg (fattade inte vilket) 1/5 Knäppa bröstflikar. Pluspoäng för mod. Men oj så fel det blev. Ung snygg fru till "äldre" herre. |
 |
| Sofia Åkerman 0/5. Kusinen från landet. |
 |
| Stina Ekblad 2/5 Ser oformlig ut och färgen gör inget för henne |
 |
| Sumire Negishi 4/5 "Folkdräkt" är aldrig fel. |
 |
| Vargas Llosas son med flickvän. 3/5. 0/5 för mobilväskan. |
 |
| Kronprinsessan Victoria 5/5. |
Filippa for President
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)