Goda nyheter för den som orkar bry sig om mitt sovande

1) Mamma kom ju över med middag igår. Hon hade då också tagit med sig Gose-Mose i smyg och lagt honom under min huvudkudde. Så jag var inte ensma i natt heller :) Mose är en lite harig hund har vi upptäckt förr när han har sett läskiga saker på TV och gytt och vänt sig bort, men han har ett gott hjärta och var ett gott sällskap åt mig i natt. [Han är ett mjukisdjur, men vi föredrar att se honom som en levande hund. Vi är ju lite tokiga.]

2) Jag fick låna "pappas" (long story) bärbara CD-spelare och spelade CD:n med fågelkvitter från skogen som jag har fått av mamma. Det var mycket, mycket bättre än att ligga och tänka på roliga saker som att inreda lägenheter och planera bröllop och deckarhistorier. Jag blev lugn och avslappnad och halvsovande.

3) Väntade med att läsa Monnahs bok tills sängdags, så jag skulle se fram emot att gå och lägga mig. Boken var ljuvlig! Jag grät dock inte. Men det var nog med mening, för jag har gjort av med så mycket tårar på sistone att jag inte riktigt orkar med att gråta mer.

4) Körde den där nackmasseraren (ser ut som en nackkrage men det är nåt inuti som man kan sätta på i olika hastigheter och som masserar), som jag fick i julklapp av M förra julen, så det kliade rejält i öronen och jag blev alldeles mjuk och go i nacken istället för stel och öm. Det hjälpte också mycket.

Slutledning: Jag SOV! De senaste nätterna, typ 2-3 veckor, har jag varit medveten om när jag vänder mig om i sängen och har förstått att jag faktiskt bara har sovit frampå eftermiddagskvisten, ett par timmar, och då ofta drömt så jobbiga saker att jag är helt slut när jag vaknar (senast att pappa blev kysst av en man och mamma inte trodde på det och pappa gillade kyssen...). Men inatt SOV jag! Jag somnade nog fortfarande inte förrän vid 7-8-tiden på morgonen och har följdaktligen lite ont i huvudet idag, men jag sov!!!!!

P.S. Igår berättade mamma om nån som hade blivit av med sin sjukpenning för att de bloggade för mycket -- "kan du sitta vid datorn och blogga kan du arbeta." Om FK får för sig att läsa det här och tycker att jag kan arbeta för att jag kan sitta här och skriva, så kan jag meddela att bloggen nästan är den enda stunden när jag känner mig normal (och då glömmer vi för ett ögonblick att jag får betala för även korta stunder vid datorn med värk på diverse ställen i kroppen). I "verkligheten" är jag så begränsad i precis allt jag gör, att bloggen är en flykt till den person jag var för 15 år sen -- en som kan tänka och känna och ha åsikter, inte bara väga "plocka ur diskmaskinen" mot "febrig" jämt. Om jag inte bloggade skulle den sjuka Anja vara precis allt jag var. Nu är jag i alla fall emellanåt en som vem som helst. Det räddar mitt förstånd.