Hjälp -- vad svårt

Idag var Lina och Celina här och dammade och dammsög min lägenhet och städade badrummet. Och lite till! Spisen glänser och det gör duschblandaren (heter det så?) också.

Först åt jag mat som de hade haft med sig och sen låg jag på soffan och vilade medan de arbetade.

Det var underbart att se Celina (Lina var ju gömd på toan så jag kan inte uttalade mig) röra sig. Så ska en kropp funka. Wow. Hon kunde böja sig ner så lätt som ingenting och massa fascinerande saker! Ska gå och prova spikmattan igen. Har ännu inte hittat lagom balans mellan tunt tyg (=smärta som jag bara står ut med i 20 sekunder) och för tjockt (=så piggarna inte ens känns).

Förresten undrar jag en sak om diskbänkar. Hur gör man för att det inte ska synas några vattenränder när man har torkat av den? Om jag är noga använder jag en så lite våt trasa jag kan och torkar efter med handduk, men det är ju världens slitgöra så det händer inte ofta. Det räcker nämligen inte att bara dra handduken över diskbänken utan man måste verkligen trycka/torka. Kanske jag borde skaffa nån sån där mirakelduk med grym uppsugningsförmåga. Hur gör ni? Behöver man särskilt rengöringsmedel som heter nåt med rostfritt? Det är väl bara ett nytt sätt för Ajax m fl att tjäna pengar???

Nu är diskbänken i alla fall fin :) Men när de hade gått blev jag lite labil och kände mig tvungen att ringa Mikael. Jag tror jag blev ledsen över att jag är så dålig att jag måste ha hjälp. Att m&p och Mikael hjälper mig är en sak, men "främmande människor" är en annan sak. Jag är så luthersk att jag inte är van att nånsin få hjälp. En gång städade Jennifer & Jessica mitt kök och mitt badrum (med den äran), men då fick de å andra sidan massa Oriflamegrejer som jag hade fått av Ellen. Nu blev jag hjälpt helt utan byteshandel, bara för att jag hade behov av det, och det kändes faktiskt lite jobbigt. Jag är ledsen att jag inte bara kunde glädjas åt deras osjälviskhet och goda humör utan måste dra in mina jag-är-sjuk-komplex i det hela.

Ellen säger att i Italien hjälps man åt på ett helt annat sätt. Med stora saker, och ingen verkar höja på ögonbrynen åt att bli hjälpt, för man gör ju själv likadant åt andra. Men vi som har sånt insnöat väder och fem mil till nästa granngård, är väl vana att inte bara vara ensamma utan också klara oss ensamma. Jag skyller inte på det, det är bara en del av förklaringen.