Vilken måndag!!!!!!!!!!!! Bäst i världen!

En så kallat rolig historia:

One Sunday in Relief Society, the music leader asked the class if there was a specific song that they would like to sing. [Var det meningen? Annars var det synnerligen låg ambitionsnivå på den ämbetskvinnan!] A middle-aged widow who had decided it was time to get on with her life responded: "The World Has Need Of Willing Men."

Igår efter festligheterna hade vi lite efterfest hos m&p. Det var så roligt att prata och umgås, nästan allihopa (m&p har tittat på E&R:s film från rastplatsbesöket med Johan, Beth och tvillingarna tio gånger vid det här laget, så det var nästan allihopa). Och det serverades lite rester, f'låt, jag det kallas säkert vickning.

Och jag har en willing man. Han A) tog fram all mat ur kyl och skafferi utan att nån hade bett honom eller sagt "Vem kan...". Han B) gjorde en tallrik skinka och pappas potatissallad till mig och kom fram med. Dessutom hade han C) hämtat dricka före det också. Han är för snäll. Mikael alltså, om nån tvivlar på vem jag pratar om.

Sen när det började bli dags att bryta upp bröt jag snarare ihop. Satt och lipade och insåg att jag var rädd för natten. På dagen måste man inte sova, då är det OK att inte kunna sova. Men på natten, när man ska, är det hemskt att natt efter natt ha sömnen så nära men ändå så långt ifrån. Har också känt flera gånger "En natt till orkar jag inte". Men så kommer det ändå en natt till, och en till, och en till.

Så efter viss diskussion om lämpliga åtgärder fick jag en fin upplevelse tillsammans med prästadömet och dem jag älskar mest. Sen tog vi en madrass i Mikaels bil och stoppade in Ellen under täcket i baksätet och åkte hem till mig. Och hon "vaktade" mig så jag inte skulle behöva vara ensam. Det var såååå snällt! Jag hade bett henne att inte snarka och hon var lydig och snäll och andades bara lite hörbart vid 4-5-tiden. Och trots att jag inte sov ett spår bättre inatt kändes det som all skillnad i världen. När jag låg där, sömnlös, tänkte jag flera gånger: "Vad bra jag har det". Det var en helt undermedveten känsla, för jag blev förvånad varje gång jag tänkte det. I vanliga fall brukar det vara tre gråtattacker som föregår det slutliga halvsomnandet. Så bra jag har det.

Sen kom mamma hit med middag. Indisk gryta (en familjefavorit) i rikligt mått. Bara in i mikron. Mmmmm! Sen hämtade jag posten. Förutom en Amelia, som väl var rolig, men totalt slöseri med min tid att läsa, var det också ett kuvert från Monnah. Hon hade skickat mig den där älskar-boken, som var hennes favorit. Mamma läser den medan jag åt, och ojade sig och log och grät och tyckte det var den bästa bok hon nånsin har läst. Jag sparar den tills i sängen i natt. På så vis får jag se fram emot att gå och lägga mig, inte vara rädd för det. Tack, allragulligaste Monica. Änglalikt!!!!!

Det sista roliga som har hänt idag var att jag skrattade i min ensamhet. Drack ett glas Cola mot min huvudvärk (lipade igår, två gånger, och sover på fel tider -- migrän har jag nog däremot inte haft sen jag fick botox!!) och hade glömt hur mycket kolsyra kan göra med ens .... kroppsfunktioner. Överraskade mig själv med ett rap, och jag är så lättroad att jag skrattade högt. Det är underbart att kunna skratta även när man är ensam.

Så även om jag mår pest i kroppen fortfarande, och inte precis sover (hörde när Ellen gick vid 9, märker varje gång jag vänder mig om i sängen -- ja, det är förfärligt synd om mig) så känner jag idag att livet känns ljust.

Och igår när jag grät så och också kände mig hemsk för att allt mellan M och mig just nu tycks handla om ifall jag har sovit och hur jag mår, och att alla teoretiskt borde tröttna på mig och jag känner mig rädd för det, så sa pappa rappt: "Vi har ju inte tröttnat på mamma."

Så tack till alla som stöttar mig och hjälper mig. Jag kanske inte kommer att tröttnas på, trots allt!

Puss!