Första dagen!

Ikväll var första gången på en vecka som jag inte var orolig eller rädd för det här med sömnpiller, jag bara tog dem, skar av min flisa och svalde. Och först när jag ligger i sängen kommer jag på vad som är annorlunda. Jag känner mig lugn! Kanske inte glad, men, jo, faktiskt glad.

Två skäl, minst. Det första var att jag gjorde en rolig utflykt. Jag tänkte att vi skulle titta in på Ica Maxi och köpa lite påskdekorationer. Mikael köpte påskliljor med lökar för en vecka sen men de är inte gulliga längre. Jag kan döda allt, fast jag verkligen försöker vårda och vattna fast inte för mycket. Ja, en väldigt rolig utflykt blev det, men jag fick smällfeber efteråt och hade två jobbiga timmar i soffan. Men före det hade vi ätit smörgåstårta med lax och räkor. Och det var så gott så jag ville applådera! Och så köpte vi två kuddar till vardagsrummet. Vi har två vita som jag avskyr, och det kändes väldigt roligt att få några ersättare. Och Mikael fick en sladd han var nöjd med, och så köpte vi godis till påskkärringar. Så jag ska sprida det på hela Södertörn att vi har så det räcker till alla som vill komma. Måste kolla på nätet, om inte nån här har lust att svara, vilken dag det är meningen att man ska hålla sig beredd. Det brukar komma barn både på påsk och halloween faktiskt. Förra året hade våra grannbarn (som vi har varit släkt med!) gjort ett påskkort som vi fick, och så väluppfostrade barn vill man gärna stödja med lite hälsovådligt sockerknark. Värdelöst, extra billigt påskgodis utan papper om. Men ändå.

Jo, men en rolig utflykt, soffkuddar, smörgåstårta. Men jag vet inte hur jag tänkte när jag trodde vi skulle kunna "titta förbi"...

Och det andra var detta. Igår natt var jag labil och ledsen och grät, och jag skrev i en ME-grupp på Facebook att jag har det jobbigt med sömnpiller och migrän och att nån gärna får kommentera med ett hjärta, så klarar jag mig. En tjej skrev med en gång, fast det var mitt i natten, och nästa dag, idag, när jag vaknade hade jag fått 27 kommentarer! Fattar ni?! Så många vänner som man bara kan vädja till och så kommer de med lindring med en gång. Och jag känner absolut inte alla de där 27, och de känner inte mig heller, så en del av dem bara kommenterar för att de tycker synd om en när man har det jobbigt och vill hjälpa en. Det är underbart och fullkomligt rörande. Ska berätta om det här för mina tjejer i kyrkan också. Det är ju påsk och påsk handlar egentligen inte om ägg utan om att Jesus dog och uppstod. Så mina me-vänner är just nu det närmaste kristuslik kärlek man kan komma. Det de gjorde för mig gör att jag är lugn istället för rädd och ledsen nu. Och blir jag orolig igen så kan jag läsa kommentarerna, en gång och tio gånger. Jag ska gå dit just nu faktiskt. Hur kan man tacka någon nog för att de gör sån skillnad i ens liv? [Suckar lyckligt.]