Världens navel

Jag kan ju vara riktigt självcentrerad ibland. Här kommer den senaste bekännelsen. Mikael är sjuk. Han hostar och kraxar och säger att han börjar svettas av att bara sitta i fåtöljen. Det är såklart synd om honom, och inte ironiskt utan på riktigt. Har hört honom somna bara för att vakna tre minuter senare av hostan. Och så tar det en timme till att somna. Ikväll har han nog somnat och vaknat ett dussin gånger på några timmar och legat vaken mesta tiden. Det har jag all empati för, även det där med att svettas av att sitta upp. Själv blev jag andfådd av att ta av mig strumporna idag. Men härom dagen när han sa hur trött han var på att bli matt av att sitta upp och inte orka nånting, så sa jag faktiskt att det var synd honom osv, men så på jag till att Det är så jag mår jämt. Och när jag hade sagt det tyckte jag delvis lite illa om att jag inte kunde låta det handla om honom, men också slogs jag av medlidande med mig själv. Jag kände när jag sa det att jag nog är rätt stark ändå som klarar av det. Och lika väl som man ska vara lagom stolt över sig själv när man gjort nåt bra, så ska man känna empati med sig själv också, när det behövs. Man ska inte behandla sig själv sämre än nån annan.

Jag är annars på rätt så gott humör idag. Fast jag hade nattsvettningar och vaknade tre timmar för tidigt, och inte kunde ta sömnpiller igen för jag skulle gå upp. Men dels var det att jag slapp värmen, men också för att det gick så bra hos doktorn idag. Allt var klart på ett kick och det var inte lika obehagligt som förra gången, då kände jag hur läkaren liksom ryckte i huden när han sydde. Jag har väntat på att bedövningen ska släppa och jag ska börja få ont, han har ju skurit i mig och sytt igen med fyra stygn, det måste väl ändå kännas, men jag har i princip inte känt nånting. Jag försöker röra mig lite varsamt så jag inte drar åt olika håll, för det är säkert glipandet som gör ont. Jag känner igen attää jag rör mig som mamma när jag försöker att inte röra på ryggen. Men det gick så bra och jag tror såklart inte att det är nåt farligt.

Däremot var det inte en bra dag att åka på utflykt, för jag har sovit dåligt tre nätter i rad. Tack och lov dock att jag har kortare hår igen, annars hade jag fått fortsätta gå med min blöta tofs. Jag var dock slut redan när vi bara kommit fram. Träffade f?rresten Alina, som ger mig Botox, och hon hajade till och Undra de vem vi skulle till, för hon hade inte mig på schemat och läkaren var inte dör. Blev glad att se henne, hon ör min favoritvårdperson. Men hur som helst. Kirurgen tog i hand och presenterade sig och jag visste att jag skulle svara med mitt namn. Men jag var så förvirrad att jag bara kom på mitt förnamn och sen bara hävde ur mig nåt. Jag har ju bara hetat Olergård i 10 år... Men jag tänkte när jag sa det att om det var fel kunde jag skratta bort det. Men det är lite obehagligt att bli så slut redan innan man ens har varit på läkarbesöket. Har ju velat ha med mig Mikael för att jag alltid glömmer av besöken efteråt och hur mycket jag än antecknar så faller saker ändå undan. Speciellt om vad jag själv har berättat, det skriver jag ju aldrig ner. Det var ju en anledning till att jag tyckte det var så jobbigt när den där läkaren jag inte tycker om men inte vill ge plats ville träffa mig utan Mikael. Plötsligt blev jag så sårbar, eftersom jag inte är en hel människa i hjärnan. Kan inte tala för mig, kan inte reagera på information (fast jag som väl var reagerade på en felaktighet), kan inte dra slutsatser, kan inte redigera min berättelse i realtid, kan inte minnas mötet efteråt. Men nu är det över, hon slutar dessutom om ett par dagar. Sen frågade de om jag hade somnat, för jag var visst inte så pratsam på britsen. Nej, jag har bara ME och är så trött att jag inte orkar säga nåt i onödan. Så sen svarade jag snällt med jaha, okej och tack. Det fick duga. Jag var andfådd hela tiden för att jag först hade fått resa mig upp och sätta mig ner i läkarens rum, sen tillbaka ut i väntrummet, gå, sitta ner, stå upp, gå in i själva operationssalen och dessutom då upp på en brits och så gjorde knölen i armen ont och artrostummen så jag hade fullt sjå. Men det var väl bra, jag brydde mig knappt när jag kom rullande fet och naken på överkroppen och tog mig upp på britsen med en vals grace. Skulle skämtat när läkaren frågade om det gick bra att jag låg på mage: Nej, då spricker mina implantat. Men det ser folk att det inte är några implantat där. Men förutom att jag inte kände igen mitt eget efternamn när jag sa det så gick det ju utmärkt. Och inte var det varmt i bilen heller! Hjärta på det!

Och sen åt vi tacos.

Så trots en del dåliga grejer var det ändå andra som vann, avgjorde mitt humör. Jag sa till Mikael när han gick upp och hostade och bad om en Alvedon, att om man bara har en positiv attityd så ordnar sig allt. Det kändes rätt skönt att säga det till nån som förstår hur dumt det är att skylla allt på attityden. Jag umgicks mycket med en dansk tjej Sanne förut när vi var 20-something singles. Hon hade en whiplashskada och vi sa alltid till varandra, nej, det har jag glömt, men hon sa Just pull yourself together woman, och då svarade jag nåt lika dumt. Jag kommer ihåg när hon dejtade en kille och han tog med henne på en skogspromenad och hon blev jättedålig dels av att marken var så ojämn så det blev automatiskt för mycket rörelser i kroppen och nacken som hon inte hann parera, och också att hon var tvungen att titta neråt hela tiden för att undvika att snubbla på grenar. Så vi hade olika fel på oss men ändå förstod vi varandra väldigt mycket bättre än friska människor. Hon älskade också språk och litteratur och underligt nog har vi också haft samma pojkvän. DET är lite knäppt. Men hon var underbar att ha som vän de svåra åren när man försökte hantera sjukdomen och skaffa sig en plats i sitt eget omarrangerade liv. Men nu har jag helt glömt bort vad jag skulle säga. Att den nya religionen positiv attityd är inte bara IRRITERANDE utan också felaktig. Man kan inte bli vad man vill, oavsett hur mycket man anstränger sig. Inte ens om man lägger, vad var det, 60 000 timmar på det. Om jag lägger 200 000 timmar på fotboll blir jag ändå inte bättre på fotboll än Zlatan för framgång handlar inte bara om svett och tårar utan också om fallenhet. Och jag har t ex väldigt dålig fallenhet för att bli USA:s första kvinnliga president, som dessutom inte själv skulle ha rösträtt och de skulle få ändra grundlagen. Men allt du vill kan du. Ja, PÅ NATTEN när man drömmer om det, ja! Men däremellan inträffar livet! Visst kan och bör man ha drömmar att sträva efter, men dels får man inte på allvar tro att alla kan uppnå allt, och dels ska man inte förkasta det liv man har till förmån för det liv man drömmer om. Så snopet att dö och känna att man inte levt i sitt liv utan längtat efter nån annans.

Nu har jag inga mer varken plattityder eller äkta visdomsord (obs självironi!) att erbjuda. Det har blött på mitt plåster, men jag vet sen tidigare att jag blöder lätt och mycket, det säger botox-Alina och hon vet hur mycket mediciner jag tar. Vet inte om det bara är Alvedon och Ipren, det tar jag ju dagligen.

Men igår hade jag görrejäl huvudvärk. Tog först Naprkxen och Alvedon, tyckte inte det hjälpte alls, så efter 1-2 timmar tog jag en triptan, som inte hjälpte heller (tur! Då funkar sprutan!!!), men då hade det gått 2 eller 3 timmar sen jag tog Naproxen och jag har förr reagerat på att den kan ta lång tid på sig att verka. Den håller å andra sidan i 12 timmar. Kanske bättre för smärtor som är lite mer långvariga. Visserligen tar jag ju nåt varje dag, men jag inbillar mig att det är bättre att känna efter först och skriva upp vad det slutligen är som får mig att ta smärtstillande. Feber, benont, artros, ryggskott, nackont, huvudvärk, det ska in på olika konton liksom.

Men nu säger jag verkligen godnatt! Så här länge har Mikael inte sovit på hela kvällen. Jag håller tummarna för att det håller sig.

Jag läste att det ska bli mera regn. Underbart! 24,6° i sovrummet. Det räcker gott. Peace!