Vilken megautflykt!!!!!

Jag är så glad för vår "lokala" biograf. Den ligger tio minuter bort med bil istället för 30 till stan. Och parkering vid bion är inte så lätt i stan heller; även om man har handikappparkeringstillstånd är det inte säkert att det ens finns nånstans att ställa sig. Nu står vi alldeles utanför, Mikael kör mig i rullstolen, och har jag öronproppar och nackkudde med mig så kan jag se på bio som vem som helst! Nån gång om året. Ni fattar att jag är glad och uppspelt. Inte bara för att bion finns, utan att jag kunde gå!

Bidragande orsak till att det gick är också att jag läst halva boken filmen bygger på, som var Inferno av Dan Brown. Han är ju närmast kiosklitteratur och lite pinsam numera, men eftersom jag hade fått med mig så pass mycket av boken så visste jag att det inte skulle krävas mycket för att förstå filmen. Och det stämde ju. Man vet ju att Robert Langdon ska lösa alla koderna och att världen inte går under, fast det ska verka vara på håret.

Felicity Jones som var hans unga, snygga medhjälpare (jo, böckerna följer ett tydligt schema inte bara på det viset) har spelat huvudrollen i nån Jane Austen-film tror jag, men vet inte vilken för jag kände inte igen henne. Men jag har några osedda som har kommit de senaste åren.

Mikael och jag hade inte ett ord att säga till varandra efter filmen. Om filmen, menar jag. Även om man förstår att Dan Brown kanske siktar på att få läsarna att känna och tänka, så är det enda man känner akut blandvändningssyndrom. När man inte kan läsa fort nog för att få vända blad. Men boken var som sagt den senaste jag läste (förutom en som jag känner författaren till) och jag orkade bara halva. Orkade i betydelsen iddes, inte saknade energi. Visst saknade jag energi, har som sagt inte läst en bok på tre år och det är förfärligt tråkigt, jag som varit bokmal hela mitt liv. Men den var så trist att jag som sagt inte iddes läsa färdigt den. Ett så typiskt exempel på nån som vill upprepa en succé och gör allt rätt, dvs likadant, men tillför inte så mycket nytt att det överhuvudtaget känns lockande. Men visst, vi har nu köpt en bok och två biobiljetter, och Dan Brown visslar hela vägen till banken.

Det hade varit verkligt intressant om filmen, eller boken, sporrade en diskussion om kärnfrågan, om man nu kan kalla den det. Spänningen är kärnfrågan, men ni får vara lite generösa. Teorin bakom det som ställer till fara i filmen, och mer än det berättar jag inte, filmen hade nyss premiär och ni kanske vill se den. Var var jag? Jo, en excentrisk miljardär hävdar att människan lever över sina tillgångar, att vi förstör naturen, att vi inte kontrollerar vår spridning/ökning, och att nästa världskrig inte kommer att handla om olja utan mat. Det med världskrig la jag till själv. Mänskligheten växer explosionsartat tvärtemot vad han smarte svensken som pratar fattigdom och är rakt på sak, you know who I mean? Tvärtom vad han säger så kan jorden inte föda oss. Den femte befolkningsdecimeraren var digerdöden och folk dog som flugor, och sen kom Upplysningen. Om jag har rätt om både digerdöden och upplysningen, jag avskyr historia. Browns protagonist drar några orsak-verkan-växlar och säger att vi behöver en sjätte utrensning och sen kommer mänskligheten att blomstra. Det hade väl varit intressant att diskutera det med nån som faktiskt vet nåt om digerdöden, upplysningen, fattigdom och mänsklighetens tillväxtfaktor. Men vi orkade inte ens häva ur oss en stavelse om det.

Men, FÖR ALL DEL, se hemskt gärna filmen och kommentera här om ni har nåt klokt att säga.

Jag fick en riktig hålla Mikael i handen-dejt.

Innan vi gick på bio så tråkvilade jag i en halvtimme. I sängen, utan ljus och bara ligga still och blunda. Tråkvila eller tvångsvila, det är samma sak. Tvångs- för att man måste ha sig en sorts hutt innan man ger sig i väg. En hutt av vila.

Ytterligare spänning. Mikael hade blivit betagen i nån tjej som sålde Bingolotter för sitt fotbollslag och köpte två. Där satt vi som två kretiner och visste inte vilken ände vi skulle börja i. Jag har ruggig tävlingslusta, dvs hur troligt det än inte är att jag faktiskt ska vinna, så tror jag alltid det ändå. Jag måste vara född sån, för livet har sannerligen inte lärt mig det. Så jag ska kolla alla nummer på våra lotter imorgon på hemsidan. Min tävlingsinstinkt är redan krossad, och jag har inte ens tävlat än. 

På torsdag ska jag nämligen fotograferas av Må Bra. FY BUBBELIBUSKEN!!!!! Jag vill verkligen inte behöva vara i tidningen med typ 50 kg övervikt. Jag nojar över vilka kläder jag ska ha, nojar mig inför hur mycket jag ska sminka mig, de vill kanske att jag faktiskt ser lite sjuklig ut. Jag tänker ju bara att detta ska vara det snyggaste foto som tagits på mig sen till och med strl 36. Och jag veeet att det inte kommer att gå.

Jag får träna mig. Sätta in fula kort som träning. Även de som kommer sist har ju också tränat. För jag kommer att se skitfet ut och så är det bara. Övervikten sitter inte på nåt ställe där man kan låta bli att fota ju. Jag får ju bara noja och istället vänja mig vid fula bilder på mig, så kanske detta inte blir så förfärligt. I sammanhanget.