Insikt

Jag hade för trevligt med hemtjänsten idag och stod i dörren och pratade. Helt omedveten om att jag inte orkar. Eller, jag var medveten om det på nåt plan för jag hängde på dörrkarmen och bytte ben att stå på väldigt ofta. Jag fattar inte varför jag står där och pratar fast jag är för trött.

Men så kommer en insikt. Jag är för artig. Alltså sjukligt artig. Jag tycker att det är avsnoppande att avsluta ett samtal. Jag kan med att göra det med mamma på telefon om jag är för dålig, men inte med folk i verkligheten. 

Minns för många år sen när jag kunde ta mig till centrum på kometen och gå runt Hemköp. Jag mötte en jättetrevligt kvinna i församlingen. Hon har energigenen och är piggare vid 90 än jag är nu. Men jag minns att jag inte kunde med att säga att jag inte orkar ta mig runt i affären om jag står och pratar först, så där stod vi. Hon fick avsluta det också.

När vi är nånstans, hos Mikaels familj eller min, så är det alltid han som får säga att vi ska gå. I undantagsfall har vi bestämt en tid i förväg, men jag har så svårt att gå mitt i nåt. Han ser på mig att jag har tagit slut men så säger han att vi ska gå. Jag tycker ju alltid att Mikael gör mig stark, men om jag låter honom täcka upp för mina brister blir jag ju svagare.

Pratade med psykologen idag, märks det... Känner mig som om filosofier och frågor och lösningar och emotionellt arbete snurrar i huvudet och jag kan inte sluta.

Just det, så är det ju också. Om jag inte orkar men startar mig själv ändå (som till psykologbesöket) så tar det väldigt lång tid att stanna mig också. Och jag var helt klart speedad med hemtjänsten. Jag säger ju att jag inte ofta är det och rent kroppsligt har jag inte så mycket ork att jag kan överspeeda mig. Men socialt kan jag bli som en iller.

Annars har jag bara lite frustration att rapportera, en sån överraskning. Vet inte om jag redan hade ont i huvudet när jag satte i halsen eller om jag fick det av att jag hostade så mycket. Så vad ska man skriva i sin hälsodagbok om det? Jag tror det var huvudvärk först, för det stämmer med pillren. Körde en ny variant idag och tog en halv tablett tre gånger istället för två. Det som inte gick härom dagen var 0.75 och 0.5, så jag tänkte att om man sprider ut dosen (effekten varar i princip bara 4-6 timmar) så kunde jag kanske tåla en högre dos. Men det verkar inte så. Så hittills har jag bara att rapportera att jag får huvudvärk vid en så låg dos att jag inte får nån effekt. Så biverkning utan verkan. Surt. Längtar till läkarbesöket.

Läste en sak min syster skrev idag på fejan som var så klokt att jag var tvungen att berätta det för Mikael. Så stolt över henne, fast hon inte är my doing.

Och såg världens finaste video av en kär födelsedagspojke (3 år stor!) som inte hade kalas pga covid.

Jag har fortfarande ca fyra 50-årsfester planerade. Det orkar jag inte själv, men hur ska man kunna välja nåt av sina barn?

Jag gör förresten precis likadant med Mikaela barn. Ena sekunden är det den ene man är mest förtjust i, sen hör eller säger nån annan nåt bra och så älskar man dem mest, och så går det runt, runt, som när man har bundit ihop nåt med ett rep inte bara två varv utan hundra. Så det inte går att skära loss längre.

Jag känner däremot inte så för vissa som inte läser den här bloggen och har varit släkt med mig förut. Uppför man sig nog själviskt går det förvånansvärt bra att nån går från syster till wench. Sorry, jag är ju lättupprörd. Dem som har gjort ens familj illa är svårast att förlåta. Jag vet inte nån som har gjort nåt mot mig som behöver förlåtas, men när nån skadar ens familj så kommer storsläggan fram. Då och när man läser att sexuella övergrepp mot barn ökar i coronatider. Då är man en inlevelse ifrån hjärnblödning.

Jag vet, nu när jag är sådär öppen som jag alltid är, men mer introspektiv kanske, inte nåt om min statistik här på bloggen. Jag gör ju inte detta för att få många följare eller så. Jag skriver ju mest för min egen skull, för att jag har behov av att älta saker, att jag orkar vara social i skrift utan att behöva reagera på folks svar som i en konversation. Det funkar helt enkelt väldigt bra för mig som person. Ibland får jag till nåt vettigt men oftast babblar jag mest. Men ibland träffar jag nån som säger att de läser min blogg och jag blir helt chockerad. Att de inte har nåt bättre för sig än att läsa mina litanior. Jag tycker ju själv att det som är verkligt bra är gömt i mycket mycket klagande på ME. Och att nån står ut att läsa det, antingen som nån sorts stöd till mig, eller -- och det här känns rätt svårt att säga -- av och till tycker att jag har en poäng eller en klarsyn eller kanske bara ett ögonblick av igenkännande, men nåt som är värt nät för nån annan. Det är supermegastort.

Jag har ju blivit sur de senaste dagarna för att jag kollade på Vetenskapens värld om covid och då var det massa professorer som uttalade sig, och professor är nog mitt drömyrke. Inte inom vetenskapen, obviously, men i engelsk litteraturteori. Orden låter som guld och diamanter. Men det är möjligt att jag är för asocial för det och egentligen skulle passa bättre som författare som är min barndomsdröm. Jag minns att jag skrev påhittade saker i sexårsåldern och jag har kvar en bokserie i fyra delar som jag skrev när jag var nio. En som har så lätt för bokstäver att man lär sig läsa helt själv genom att se på Fem myror och överraskar mamma med att läsa handlingslistan som fyraåring, en sån ska nog arbeta med ord. Intressant är ju att de hade lika mycket siffror och logiskt tänkande i Fem myror och det fastnade inte alls. Minns att jag på fullt allvar inte fattade vilket djur som skulle bort. Men förutom bokstäverna och orden så fastnade också musiken. En, två, tre, fyra, fem, sex... är så fantastiskt vacker. Ord och musik är där jag känner mig hemma. Jag tillverkar inte nog bra musik för att ha det som yrke utan bara som hobby, men jag hoppas att när jag blir botad från ME så ska jag skriva alla böcker jag haft i huvudet under de här åren. Och så ska jag gå med i nån svår kör. Och gå på konserter, bio, Liseberg, åka till Sälen, åka till åtminstone Sicilien, Sardinien, Como- eller Gardasjön, Capri, Rom, Neapel, Toscana, Milano. Och Schweiz. Visa Mikael allt. Se om jag kan få tillbaka det som var den största komplimangen: att när jag sa nåt, beställde eller så, så svarade folk mig på schweizertyska, för de hörde att jag inte var så mycket utlänning att de behövde prata skoltyska med mig. Det är en sån bedrift av mig. Så så stolt. På tre månader blir jag, från att ha läst tyska privat i fyra månader och klarat första årets tyskabok, en de såg som jämbördig med dem i språket. Det är än idag en fantastisk komplimang och nåt som jag hänger kvar vid för att fästa mitt värde vid nåt som jag är stolt över, inte att jag är "en fin människa", som ju egentligen bara betyder ful, och där har jag ju mina viktkomplex att skylta med. Nog om fettet.

För sen är jag också så, så stolt över min gamle glasskamrat i engelska som var tysk, Thorsten. Första terminen engelska hade han precis kommit hit och kunde ingen svenska. Så jag satt bredvid honom på de lektioner i allmän grammatik som hölls på svenska och tolkade. Sen sågs vi en del när vi arbetade i biblioteket med våra kandidatuppsatser (om jag ska gifta mig nån mer gång, med Mikael, ska jag ha middagen i ett bibliotek!) Och om det bara var vi så pratade han ofta tyska med mig där vi stod och kopierade, det blev en del sånt. Hans engelska var ju bättre än min tyska, men han tyckte att samtalet flöt på så bra att han inte ens kände behov av att byta språk. Det tog jag dessutom som en fantastisk komplimang. Han sa också att av alla han mött i Sverige på 18 månader så pratade jag bäst tyska.

Men å, vad viktigt det är för mig att vara duktig! Sitter och bara skryter utan att skryta? Tror jag att jag inte är någon om jag inte har yrkeskunskaper, duktigheter osv. Maybe I don't.

Då ska jag avsluta det här samtalet nu, vare sig ni är klara eller inte, och inte avspisa er utan säga tack för dagens gemyt och hoppas vi ses igen.

P. S. Om någon önskar ett tema, en färg, en viss kunglighet, de kombinerade, kungliga frisyrer, bröllopsrelaterat, skorelaterat, de största modeskaparna, teman dem emellan, inredning, verandor, färger objekt och kombinationer, mat, fester, platser, kvinnor, hobies, konst, gamla bilar osv osv. Eller om du har nåt intresse du vill ha bilder kring, så säg gärna till. Sånt tycker jag är superkul.