Men igår fick jag reda på att en tjej jag kände som ung i England och har hittat tillbaka till på FB har blivit änka.Michelle Broadbent, min första rumskamrat. Vi delade tre månader. 3 mån är ju inte så länge, men vi gjorde allt tillsammans så hon kom mig väldigt nära. Tog hand om mig när jag var ny. Vad jag skulle vilja ta hand om henne nu.
Det är inte ok. Det triggar mig. När är det Mikaels tur? Hur ska jag göra mig starkare så att jag klarar det när det händer (att han dör före mig är sannolikt).
Blaja! Hur ska man förbereda sig för nåt som ger en ångest? Räcker det inte med ångesten man får då? Jag fattar inte. Tror jag ändå inte försöker förbereda mig. Han ska dö. Så, det var det. Alla ska förresten dö.
5 kommentarer:
Du har ärvt en del från mig, men inte den där dödsångesten. Pappa och jag ligger betydligt närmare i tid för döden än vad du och M gör, men jag känner bara förtröstan inför tanken.
När nån beklagade Henry Eyring för att han hade förlorat sin fru sen sådär 50-60 år tillbaka, svarade han: Jag har inte förlorat henne.
Life is short, evigheten lång. Önskar du inte förkortade jordelivet genom att våndas inför framtiden, allt som kan hända och inte hända. Njut av nuet, M lever ju nu, och du också.
Som vanligt citerar jag: "I don't know what the future holds, but I know who holds the future."
modren
Jag förstår att du blir triggad. Tror sådant kommer närmare när man är svårt sjuk själv. Jag har ofta tankar och ångest inför hur jag ska klara mig den dagen min mamma går bort,så jag kan förstå dina känslor. Det är ju inget man kan välja bort, att man har en hjärna som tänker mycket och är en känslig själ. Det sämsta man kan göra är att säga till rädslan att den inte får finnas, jag försöker ta den i famnen och säga att det är ok, du får vara rädd, du kommer klara dig, du är inte ensam, jag kommer alltid finnas här.
Precis. Som mamma vingar om har jag ju förtröstan om att familjen kan vara för evigt, att jag kommer att träffa mina föda nära och kära igen. Det är dock inte det som är problemet. När min syster förlorade sin man sa hon ju inte bara, Ja men då så, då får vi snart ses igen. Man blir ju halv, och som svårt sjuk så blir man också orolig för hur man ska klara sig, vem som ska tala för en osv. Jag har ju stor familj, och Mikaels barn är fantastiska, men det är ändå läskigt att vara ensam om nåt så svårt som sjukdom. Jag är inte räds för att Mikael ska dö av ålder vid 85 är och jag skulle vara en frisk 75-åring. Det jag är rädd för är att han r slm 75-åring och jag så är svårt sjuk 55-årkng med åratal kvar av sjukdom och ingen som kan have my back som Mikael. Mamma är ju en ängel, och pappa också, och de hör så mycket de kan för mig och oss. Det går inte obemärkt förbi! Men inte ens med en "heltidshjälp" som min man går livet på räls. Det är det jag är rädd för. Hur jag ska klara mig utan den hjälpen. Men man måste klara sig, så det gör man. Manr starkare än man tror. Men har ingen lust att behöva vara starkare än såhär.
Precis, vore man frisk skulle det vara en annan sak. Det är det jag tycker är svårast med att vara så sjuk, att vara så beroende av andra för att klara sig.vad skönt att du har en så stor familj. Jag har bara mamma och min bror och mina brorssöner som bor i Göteborg. Men det finns ju de som inte har någon, så jag är jättetacksam för dem. Jo, när man väl står inför det svåra klarar man det ju hur tufft det än är. Jag försöker tänka att med allt jag överlevt (övergrepp, mobbning, psykisk misshandel m. m)så kommer jag klara även det. Vi är så mycket starkare än vi anar.
Ja, vi är starkare än vi tror. Hade man vetat i början av sjukdomen att den skulle vara i 25 år och att man skulle bli så här dålig, så skulle man ju flippat ut helt. Men man klarar det. Så teoretiskt sett, eftersom man klarat allt man mött i livet hittills, så klarar man säkert framtiden också. Men jag vill inte behöva vara stark, jag vill vila upp mig på en strand och läsa böcker. Men måste man så måste man.
Skicka en kommentar