Ensam om

Jag vet att jag nog är ensam om min åsikt men jag önskar inte tillbaka det vanliga livet vi hade innan covid. Självklart vill jag träffa nära och kära och jag önskar inte att folk ska dö i massor (mest i världen dessutom) eller vara så lite sjuka att de inte får sjukhusvård men så sjuka att de inte klarar sig själva hemma. Men så har många med ME det jämt. Jag är jätteglad över att mitt sällskap nu mest åtnjuts i korta stunder på nätet, att ingen förväntar sig massa saker som jag själv är ledsen över att inte klara av. Vården accepterar också saker som de inte riktigt gjorde förr och man kan vara en hemmapatient lättare. 

Och jag som inte har gått i kyrkan mer än två gånger två gånger om året plus om det är nån konsert här eller i Handen, jag har fått se utsändningar av möten varannan vecka. Jag har ju sagt förr att min andlighet inte är beroende av kyrkan, jag kan läsa skrifterna och diskutera evangeliet hemma, ensam och med min man, jag får nattvarden, mitt förhållande till Gud har inte ändrats. Men vad många saker det är man saknar med kyrkan. Att nån slår upp sin Bibel, läser en vers och berättar om en insikt eller personlig erfarenhet. Att se barn i söndagskläder sjunga med sina ljusa röster eller lite mer nervöst hålla mötets avslutningsbön. När nån berättar nåt personligt och blir rörd. Att se olika människor i olika åldrar, med olika intressen och liv, stå och tala om en aspekt av Jesu Kristi evangelium som är betydelsefull för dem, är så speciellt och jag har saknat det så. Och att få se det varannan vecka (dessutom ser vi det på kvällen för jag kan inte vakna kl 11.15 när det sänds) gör mig så ofantligt glad. Jag får den andliga föda jag har hungrat efter, för det finns gränser för vad man kan göra hemma ensam. 

Så jag tycker det är jättebra som det är nu. Kyrka på teven, ingen ringer oväntat på dörren när man har fett hår, alla vet att man älskar dem även om man inte träffas. Folk tar fler bilder och videor på syskonbarn och barnbarn och älskade B ringde mig för att jag inte ska känna mig bortglömd nu i coronatider🥰. Så kan vi väl ha det jämt? Jag har bara träffat min botoxsköterska, min hemtjänst (som inte har några fasta kunder utom mig, dvs hon går inte till 16 åldringar varje kväll och blandar deras baciller med mina, såååååååå glad att ha henne!), min frissa (för att det tog för mycket på nacken att torka allt håret), min psykolog, en arbetsterapeut, 3 av barnen, barnbarnet på behörigt avstånd en gång. Mamma och pappa på Zoom och en gång i dörren. Det är allt sen i januari. Och i ärlighetens namn så älskar jag att det nu inte är mitt fel att vi inte kan det ena eller det andra, det är coronans. Och det jag får istället är så mycket mer lämpat för en ME-sjuk. Jag får lite dåligt samvete när jag säger det, tänker speciellt på familjer som är uppdelade för att inte smittas. Men jag är så glad över att allt inte är mitt fel, varken om jag är tetig i vården eller att vi inte träffas i familjen.

Hur som helst så fick jag ingen feber igår av botox, fast det tog nästan dubbelt så lång tid att köra, bilolycka på ditvägen och på hemvägen alla som skulle ta helg. Varje gång jag inte får feber blir jag glad och tacksam.