Typ goda nyheter

Jag har försökt få reda på, länge, vad det här med riskgrupper för covid betyder, men det har varit så löst specificerat. Jag har högt blodtryck men inte om jag får medicin. Så är det en risk eller ej? Mikael har diabetes, men välkontrollerad. Så småningom har jag förstått att det främst är svårbehandlad typ 1 samt typ 2, som nästan alltid har andra problem med sig eftersom det är en livsstilssjukdom och typ 1 är en autoimmun sjukdom. Jag har förresten inte kollat mitt socker på många år. Men jag fastar så stora delar av dygnet att det borde vara ok. Men note to self.

Ikväll läste jag att "Diabetesförbundet skriver på sin sajt att det hittills inte finns några rapporterade dödsfall från Italien bland covid-19-patienter med typ 1-diabetes." Det tyckte jag var goda nyheter.

De har ju dessutom specificerat riskgrupperna lite mer idag och det verkar som om man egentligen behöver ha två risker kombinerat, alternativt pågående cancerbehandling dvs akut immunsänkande sjukdom. Och övervikt som risk räknas över BMI 40. Jag har inte kollat mitt BMI på länge och det var inte jättekul att göra. Förra gången jag kollade hade jag 30 och nu har jag 35. Så fetman är inte så sjuklig att den i sig är en riskfaktor. Fast jag har ju ME också och högt blodtryck så jag ropar inte hej. Men jag blev ändå lite lugnare av fakta.

Fast sen hörde jag också att flera visselblåsare har sagt att flera äldre har nekats intensivvård för att man vill ha plats om det kommer några yngre. Jag är ju purung i sammanhanget, men inte Mikael kanske och inte mamma och pappa. Fast Adam Alsing var bara en susning äldre än jag. Men vi behöver inte koppla ihop det.

Däremot läste jag i SvD, om jag inte är så yr att jag hittat på alltihop, att amerikanska underrättelsetjänsten undersöker om covid kom ut av misstag från ett kinesiskt labb som studerade fladdermöss. En sån sak trodde man ju skulle kunna stå i kvällstidningarna, men SvD? Jag blir lite rubbad i mina grundvalar. Sånt är ju bara film??? Dubble-oo seven och sånt? Men vi måste ha nåt att roa oss med och nåt att fördriva tiden med, fast jag är så stressad som jag brukar vara. Jojo skulle läsa om Sense and Sensibility och Little women. Visst låter det underbart! Jag är lika stressad som alltid, med mina få minuter av aktivitet. Och nej, det här är inte aktivitet, det är babbel, jag skriver ju inte precis en doktorsavhandling. Man kan inte ligga och blundvila hur mycket som helst för man får faktiskt lite spatt av det. Antar att det där med att bli stressad av att blundvila är me-motsvarigheten till när italienarna "måste" ta en promenad.

Förresten skulle jag göra potatismos idag, Mikael har längtat efter det. Jag tittade på säcken med potatis och insåg att jag inte ens orkar skala potatis till två. Så tog fram pulvret och började steka köttbullar. Potatismoset brukar vara snålt så jag ville göra mer än 2 portioner. Nästa steg var 5, så att dela det på två skulle ju bli perfekt. Kokade upp vatten, vispade i pulver. Nog för att jag är svag i armarna men det här var det konstigaste potatismos jag sett i hela mitt liv. Ni är ju snabba i huvudet och har redan räknat ut att jag hade halverat vattenmängden men inte pulvermängden. Så det blev att hälla i några deciliter till och då blev det normalt. Men Mikael och jag åt upp alltihop! Jag kom inte på tanken att dela det på tre och göra matlåda. Men tallriken var så tung att jag fick småspringa till bordet för att jag inte visste om tummen skulle hålla. Jag blev så mätt att jag mådde illa. Men jag brukar ju äta en rätt rejäl middag eftersom det ofta är mitt enda mål mat, men det här var nåt extra. Puövermls, köttbullar, en sked Bea på tippen och lite sallad bredvid. Precis som på Ikea. Nej, Sibylla. På Ikea får man väl kokt potatis till. Evig tur att jag inte skalade potatis. Jag tog slut innan jag hade lagat den här maten som var så nästan färdig den kan bli.

Ibland tänker jag att man skulle vara italienska och stå och laga såser k timmar, medan man kollar till den emellanåt att den puttra lagom, medan man hänger upp några lakan på tork på en lina som går till grannens hus. Och så har man timmar på sig att höra en lasagne. I Donna Leons underbara böcker om kommissarie Brunetti kommer han och skolbarnen hem på tvåtimmarslunch som mamman har lagat. Han frågar alltid så intresserat vad det blir.

Imorgon ska vi äta tacos, men vi har ingen gurka. Hur ska det gå? Men vi har ingen majs, för det är så sött. Men då är man bra svensk, om man saknar gurka i tacos! 

Och jag har äntligen fått mina allergipiller och dessutom min riktiga dos Mianserin, fetmedicinen. Jag har två dagar kvar i dosetten, så att jag får tid att vänja mig vid tanken att dosminska och så att jag anstränger mig så att inget får förstöra sömnen. Jag har alltså haft storlek 36 nertill och 38 upptill, och nu har jag storlek 56. Jag vet att jag bara tjatar och tjatar om det, men det är verkligen inte kul. Men nu ska det bli andra bullar, eller som Freier sa, morötter. Men förutom majs så är morot den sötaste grönsaken, så det var inte ett jättebra tips faktiskt. Men perfekt om man vill uppehålla sötsuget och känna sig som om man späker sig.