En sån dag

Ska få min blodtrycksmätare ikväll så var tvungen att gå upp och klä på mig. Mikael var inte hemma. Håret får man ju bara acceptera som det är, i med torrschampo. Dålig behå, bah! Coronatider är inga behåtider.

Så skulle jag göra nåt att äta. Färdiga köttbullar och snabbmakaroner låter lagom. Vispar till decilitermåttet fyllt med snabbmakaroner så det hamnar på spisen, på bänken och på golvet. Men kanske bara 10 st och jag orkar inte leta på golvet. De syns inte på parkett. Jaja, är det en sån dag, då ska jag ta det lugnt.

Stoppar in ett glas i mikron och sätter på tre minuter, som äggklocka. Glömde dra ner powern så plötsligt kokar vattnet med bubblor som äggulor i storlek. Ojdå. Kom ihåg att inte ta ut den med handen utan med grillvante.

Häller av makaronerna, skär köttbullarna, har i lite av varje, grädde och ketchup och kryddor. Öppnar fel lucka på örtsaltet så det kom ut ca 3 tsk salt. Tog bort makaronerna som låg under saltet men det blev ändå inte så god mat.

Gick ut och skulle sitta ute och äta, det är så olidligt varmt inne, 25.8°, och när man måste vara påklädd för budets skull och har haft spisen på så går det inte. Efter halva middagen fryser jag ute. En granne står i vinterjacka. Går in, det tar inte lång stund förrän jag börjar svettas. Mikael kommer hem och ska öppna verandadörren men den är redan öppen! Det är bara slutet av april och jag står inte ut inne i lägenheten.

Nu kom budet och jag kunde slita av mig kläderna.

Men om några timmar kommer ju filt inte räcka. Jaja, nu är det den årstiden igen, den när man aldrig kan ha normal temperatur på sig själv. Av och på med kläder, försöka låta bli att ta av och på kläder för att det tar för mycket energi, svettas, frysa, jag vet inte om jag ska ligga och svettas/frysa eller om jag ska ta energi till av-/påklädning.

Men jag har i alla fall inte skurit mig nånstans. Man får vara glad för det lilla. Tänk vilken mardröm att skära sig rejält och behöva sys och ligga på akuten i åtta timmar. Här ska det inte vara några fallolyckor, inga knivmissöden, ingenting. Bara vara hemma. Tur man är van och är nöjd med det, nöjd med sitt eget sällskap, nöjd med att livet går långsamt. Själv tycker jag att jag har lika lite tid som vanligt, dvs jag är superstressad. När man bara orkar klä på sig och laga snabbmakaroner och inget mer på en dag så går ju tiden och inget händer. Men stress är ju inget bra att ägna sig åt. Så nu lägger jag mig ner och försöker vila mig.

Jag är törstig men vågar inte gå upp. Mikael har ett jobbmöte och jag vet inte om det är bild eller bara ljud, och jag vill inte gärna gå förbi massa folk i underkläderna. Saker man aldrig trodde man skulle säga är nu helt normalt.