Dagens psykolog

I söndags påminde jag Mikael om att jag ska till psykologen på onsdag, imorgon alltså, och vi pratade om Corona och sömnen och det är jättejobbigt för mig att prata om sånt jag är rädd för. Jag vet att psykologen inte kommer att säga Sluta med alla piller och var stark, eller nåt liknande, men jag är rädd för att ens besöka de jobbiga ställena inne i mig. Samtidigt som jag gärna vill bli starkare så jag kan hantera de sömnproblem som jag vet att jag kommer att få i framtiden, nån gång. Men det kändes fruktansvärt att bara prata om det.

Så kom Mikael på att jag inte kommer att förväntas ta itu med det jobbigaste nu, utan vi kommer att börja med nåt som jag kommer att tycka är lätt. Och att jag kommer att träna mig på små saker så att jag blir starkare och först långt i framtiden behöver jag se den största sovångesten i vitögat. Han sa som exempel som jag kan göra att när jag får mediciner, antingen med bud eller i brevlådan eller om Mikael hämtar, så brukar jag slänga mig över dem och se så att allt är med. Vi pratade länge om vad det är som är läskigt med mina mediciner och om jag vågar möta den rädslan genom att låta bli att titta på dem på en kvart eller en dag. Nästa dag vågar jag inte, då är jag rädd att det borde ha varit nåt där i som jag faktiskt behöver snart och om det så inte finns och jag slösar en dag så blir jag orolig. Jag har inte fått allergimedicin på en vecka och det är pest. Är det en ännu viktigare medicin kan jag faktiskt må dåligt utan den. Och kontroll lugnar mig. Det kändes som en bra sak att öva mig på. Det ska ju vara nåt som är lätt och som inte får hemska konsekvenser, för då har jag ju så att säga rätt att vara orolig.

Så vet ni vad busen gör. Han kommer in med ett paket som ligger i en svart plastpåse och som är ihopsmält/förseglad. Jag tar fram saxen och klipper upp påsen. Då säger Mikael Stopp, vad känner du nu? Nyfikenhet! svarade jag, för jag kunde verkligen inte fatta vad det var för paket. Sen föreslog han att jag skulle vänta med att titta efter. Jag tyckte att han inte var klok, men av nån anledning så höll jag med om att det kanske var en bra idé. Så jag gjorde nåt annat, tog på mig byxorna och skrev ner några detaljer i ett medicinschema. Mikael frågade hur det kändes, och jag insåg att jag fortfarande var nyfiken men att känslan hade förlorat lite av sin makt när jag bara noterade den och lämnade den.

Kanske kan jag använda den erfarenheten. Känslorna måste inte bestämma över mig. Jag kan välja att titta bort och göra nåt annat och då minskar de i intensitet.

Vem hade trott att en man som är ganska manlig av sig kan hitta på saker som hjälper mig på ett psykologiskt plan. Antagligen för att det är lättare att se saker hos andra än sig själv. Känner mig redo för vårdbesöket imorgon. Fysiskt är jag dock som ett asplöv. Men känslorna är faktiskt redo för ett träningspass.