Så rådlös

Jag är inne i en fruktansvärd huvudvärksperiod. Jag har dessutom dosminskat en av mina sömnmediciner från 30 mg till 20 mg på en vecka och förmodligen har jag sovit sämre och senare vilket kan vara en bidragande orsak till huvudvärken. Om jag inte kände igen migrän så bra skulle jag säga att det var det, inklusive illamående och ljud- och ljuskänslighet. Men det är lite mildare smärta än migrän, men så pass allvarlig att även om jag tar Treo så är det svårt att koncentrera mig. Igår tog det ca 12 minuter efter fem verksamma timmar med Treo för smärtan att komma tillbaka med full kraft och jag behövde ta en Treo comp. Inte helt lätt att somna efter en sån dag. Magen klarar ju inte treo och det är bara det som hjälper, så jag försöker in i det längsta att låta bli. Idag tog jag Treo fem i midnatt. Då är det inte heller lätt att lägga sig. Koffein, smärta och den där evinnerliga oron är ingen lämplig John Blund.

Mitt i alltihop så håller jag på och ska sätta mig in i om jag ska vara med i en studie. Man får inte ta några NSAID på sex månader och Treo går då bort, tillsammans med alla smärtlindrande jag har i skåpet. För två månader sen hade det inte gjort mig nåt, men med den här huvudvärksperioden känns det omöjligt. Men medlet i studien kan ju hjälpa på ME:n, vill ju inte byta det mot sex månaders Treo. Men å andra sidan har jag ätit probiotika förr utan effekt, men kanske var det 50 miljoner färre bakterier, och det längsta jag provat var en månad, nu ska det vara tre, och med en produkt som har hjälpt på både ME- och MS-sjuka. Men jag tänker att det snarare behövs cytostatika än probiotika för att hjälpa mig. Men vem vet om kroppen kan läka sig själv om immunförsvaret och balansen i tarmen blir bättre. Men jag tror inte riktigt på att det ska funka och nu kan jag inte tänka mig att vara utan smärtlindring. Men är blasé inte samma sak som vis av erfarenhet?

Och så kan jag ha fått huvudvärk idag av duschen. Hade så förfärligt ont i nacken ikväll. Tog på mig halskrage när jag skulle gå upp och göra macka.

Sen håller jag på och ska hitta rätt dos av sköldkörtelmedicinen. Huvudvärken har kommit eller fått fart två timmar efter intag av den andra dosen flera gånger. Men om det är ett övermedicineringssymptom så borde jag ha fler, men alla andra saker pekar fortfarande på att dosen inte är för hög, jag har fortfarande låg temp, samma puls och blodtryck som alltid, trög mage, torr hud. Och jag tar 20 mcg när jag vaknar och 10 efter fyra timmar. Så då borde jag snarare reagera på den högre första dosen om det är för mycket, eftersom pillret verkar i fyra timmar bara. Och man får ju alltid huvudvärk på kvällen om det är ME:n som orsakar den. Igår vaknade jag halvt om halvt av huvudvärk och försökte ignorera den och fortsätta sova. Det var fyra skittimmar kan jag säga.

Jag vet inte hur jag ska reda ut det här. Det enda jag har bestämt mig för är att inte dosminska fetmedicinen när jag har huvudvärk. Måste kunna sova ordentligt till att börja med. Sen ska jag prova imorgon att ta en kvarts ssk-tablett om jag får huvudvärk och se om det blir värre, bättre eller ingen skillnad. Och upprepa det tills jag skönjer ett mönster. Typ. Har inte läkartid förrän om fem veckor, blir jag desperat skickar jag ett meddelande. Men det är så snett att alla normala underfunktionssymptom är kvar, och så får jag huvudvärk som enda verkan. Så var det ju visserligen med LDN också. Men jag kan inte avskriva huvudvärken som ssk-följd bara för att de kommer på nästan samma gång. Correlation is not causation. Och jag har ätit medicinen sen före Corona och inte haft huvudvärk hela tiden sen dess. Och nu har jag legat kvar på samma dos jättelänge, för att jag inte ville ändra nåt förrän jag kunde ha pejl på puls och blodtryck igen, och nu har jag fått min mätare på posten men det känns ju inte som rätt läge att varken minska eller öka eftersom jag inte ens fattar om det hör ihop.

Sen måste jag ta itu med att analysera sömnen inför mitt nästa besök hos psykologen. Jag har skrivit utförlig dagbok och noterat olika situationer och händelser som har triggat mig och så ska jag försöka analysera vad triggern var och gå igenom dem med psykologen, den enklaste och minst känslomässigt laddade först.

Men det känns inte som om man kan göra nånting med den här huvudvärken, annat än klaga såklart. Idag sa Mikael så gulligt att vi kunde prata om vår dag och han frågade vad jag hade gjort. Jag hade bara orkat surfa på Ellos, men det sa jag, och sen berättade han några saker från sin dag. Men när han frågade om vi skulle prata om vår dag så kände jag bara Nej, jag orkar inte prata. Men jag kom inte på hur man säger det innan han hade frågat mig om min dag. 

Och faktiskt är jag glad för det, för jag orkade ju. Och jag såg ett sånt där flygkraschprogram där det var den mänskliga faktorn tillsammans med andra orsaker. Men de sa att piloterna inte kommunicerade med varandra och hade de gjort det hade olyckan kunnat undvikas. Den enes instrument visade nämligen fel och det finns riktlinjer för vad man gör då. Och nån gubbe sa att när man har en kris i cockpit ska man faktiskt beställa en kaffe först, för inget är så bråttom att man behöver göra det på sekunden utan att tänka efter först. Kraschen i programmet tog 90 sekunder från första problemet till att de låg döda i en sex meter djup krater i marken i Nordnorge. Om jag hade haft 90 sekunder på mig hade jag velat handla med en gång, inte tänka efter, kommunicera, dubbelkolla. Men så viktigt är det att man pratar att man kan krascha annars. Så jag är glad att Mikael tog initiativ idag och att jag inte hann säga nej. Vi ska aldrig krascha, men då krävs det att vi gör rätt.

Min hemtjänstperson har gjort coronatest via jobbet. Jag vet inte vad det finns för sorters teater och vilka som är hur tillförlitliga, men hon hade ingen pågående smitta och inga antikroppar. Men om man nu inte blir för evigt immun så är antikroppar kanske inte nåt att längta efter. Jag vet inte vad jag ska tro. Jag har svårt att tänka också. Jag får lite panik över hur ont det gör fast jag anstränger mig så för att avleda mig och treon funkar som bäst. Mikaels snarkningar (han snarkar mycket mindre än man eventuellt skulle kunna tro) var jobbiga förut och jag har haft problem med både ljud och ljus från teven ikväll. Att man bara kan ligga och vila utan intryck är ju frustrerande, klarar man avledningarna så mår man bättre, tiden går fortare. Jag blir arg av smärta. Inte arg så jag får krafter utan bara pissed off. Snart får vi börja censurera mitt språk. Jag har aldrig varit så nära en fet svordom som i förrgår när jag gjorde en liten rörelse i luften med tummen och artrosen gjorde sååååå ont. Helt obegripligt hur nåt så litet kan göra så ont. Måste göra mina övningar jättelångsamt för annars kommer ett hugg. Igår gjorde det ont i vänster tumme också i typ fem minuter och genast börjar jag oroa mig för att det ska bli artros där också. Hellre det än i höften eller knät. Men helst inget mer nånstans. 

Och varför måste jag OROA mig för allting? Jag vet det nog, det måste vara att jag bara precis lyckas klara det som är nu, om det blir värre så har jag inga reserver för att klara det utan lidandet ökar då och det avfärdar jag ju helst. Fast jag har ingen kontroll och kan inte vägra det utan måste klara det och det oroar jag mig för hur det ska gå. Jag visste inte att jag var så orolig av mig och det känns trist att ha utvecklat negativa egenskaper, det är ju meningen att det ska gå tvärtom i livet.

Och jo, jag vet att det är en gåva att vara här på jorden, ha en kropp och en familj och massa erfarenheter som får mig att växa, men å andra sidan är jag också så less. Strunt i det där med utveckling, jag vill bara må bra och äta en Nogger i solen utan att nåt gör ont. Men ett liv utan framsteg, vad är det? Samma liv som en fluga lever.

Så okej då. En dag till kan jag köpa. Vill vara med Mikael i tusen dagar men kan bara tacka ja till en dag till med huvudvärk. Vi får renegotiate imorgon.