Covid-incurvata

Vem saknar jag mest? 

Bebisarna Emmi och Grace. Hela familjen, de andra barnen, barnbarnen, syskonen, syskonbarnen, mamma och pappa. Och så ville jag kryssa med Sara.

Har pandemkn haft positiva effekter på min mentala hälsa?

Inte som jag kan komma på. Allt jag är rädd för, dvs att Mikael ska dö, mina föräldrar ska dö, att vem som helst kan dö, och att jag får panikångest när jag ser på det där vårdcentret på Älvsjömässan med sängar i rader, inget tak och knappt mer än skärmar till väggar. Tänker på att ligga på de stenhårda madrasserna i tre veckor och jag får bokstavligen panik. Jag sov inte en blund natten efter min galloperation och dels var jag mycket mindre sjuk i ME:n och var inte sjuk för övrigt (hade ärligt talat inte ens ont, förutom i huvudet). Det gånger tre veckor är förfärligt för mig att föreställa mig. Så nej, än har pandemin inte gjort nåt bättre för min mentala hälsa, tvärtom. Ja, och detta varje svaret på den tredje frågan.

Skriv ner fem saker du inte visste att du var tacksam för förut.

Också svårt, för jag har inte INTE varit tacksam för saker eftersom ME:n redan gett mig det perspektivet sen många år.  

Hur ska du förändra ditt beteende efter pandemin?

Fortsätta tvätta händerna. Hoppas att man kan fortsätta använda tekniska hjälpmedel för kontakt med andra. Fast jag har så svårt att orka även det.

Berätta om din dag.

Vaknade för tidigt, försökte somna om men kunde inte, blundvilade för jag orkade inte ens titta. Satte mig så småningom upp i sängen och pysslade med saker på telefonen. Blev duschad så luktar så gott. Vilade mig. Blev hungrig, Mikael ringde, så värmde färdig mat till oss. Klädde på mig i omgångar med typ en timmes vila emellan. Orkade inte se på tv, när Mikael la sig så mailade jag mamma och sen gjorde jag mackor i varma mackor-järnet, åt och la mig. Tog också piller vid fyra tillfällen. Fick feber för att jag gjorde för mycket. Och tog bort nagellacket. Så "klädde bara på mig" var inte 100% sant.

Vad har jag lärt mig om mig själv?

Jag har inte bara sovångest, jag har covidångest också. Men sen har jag inte lärt mig så mycket för mitt liv har i princip inte ändrats nånting, förutom oron för vad som kan hända och som var på en lägre nivå förut.

Vad är du mest rädd och orolig för just nu?

Skrev det förut, att Mikael dör, att mamma eller pappa dör, att jag får ligga inlagd länge och må pyton. Och aldrig hämta mig efteråt.

Hur kan du hantera den ångesten?

För det första kan jag se saker i rätt perspektiv. Inget av det jag fruktar mest är särskilt troligt. Sen har jag lärt mig att man kan notera en stark känsla men inte ge efter för den utan bara krasst notera den men sen vända sig bort, både bildligt och bokstavligt, till något annat och så minskar känslans intensitet. Så när jag får sovångest eller coronaångest ska jag tillämpa den lärdomen, att jag kan notera känslan men vända uppmärksamheten åt nåt annat och då förlorar den lite av sin kraft. Det är faktiskt stort för mig att jag lyckats med det, visserligen i två enkla situationer, men ändå! Jag är stolt!

Vilka positiva effekter har pandemin haft på världen?

För det första så ser vi oss mer som människor på klotet än européer osv. Samma smitta, samma människor. Sen fanns det en facebookgrupp, finns förresten fortfarande, som på några dagar fick närmare 500 000 medlemmar. Profeten i min kyrka uppmanade alla som tror eller inte tror att delta i en gemensam världsvid dag av fasta och bön på Långfredagen för att Coronaviruset ska kunna kontrolleras, livet normaliseras, vårdpersonalen beskyddas och ekonomin stärkas. I den gruppen var det folk från hela jorden och från mer än ett dussin religioner och icke-religioner (en satanist och ett par hedningar och en rätt rejäl bunt ateister). Men där var alla förenade i en önskan, att be Gud om hjälp i den här krisen som världen befinner sig i. Jag tror det var nån på typ Tonga som sa att vi har inte covid här, men jag ber för er andra. Jag har aldrig känt mig delaktig i nåt så allmänmänskligt och världsomfattande. Det var ett underverk i sig. Alla var lika och stod bildligt hand i hand runt jorden. Det var vackert faktiskt.

Sen är jag övertygad om att de flesta på individnivå dels uppskattar sin familj mer (kanske först när de inte är inlåsta med dem dygnet runt på en liten yta) när de tänker på andra som mist familjemedlemmar. Många föräldrar som är vana att vara borta från sina barn hela dagarna kommer nog att känna att det är barnen som är det bästa de har, inte jobbet, och förhoppningsvis kommer man att kunna fortsätta göra vissa arbetsuppgifter hemma så familjerna får mer tid för varandra.

Personligen hade jag vid ett tillfälle för ca två veckor sen nästan ätits upp av coronaångest och den kvällen började Mikael och jag att bråka. Om ett icke-ämne dvs vi var trötta och blev på dåligt humör och jag vet inte ens om det fanns något ämne bakom grälet. Jag insåg då så tydligt att oron stjäl energi. Jag vill hellre ge den energin till mitt förhållande med Mikael. Men det är inte så lätt som att bara stänga av oron, men jag gör seriösa försök. Vi har mer ansvar för varandra nu när vi inte har "hela byn" som hjälp. Jag måste avgöra ännu mer specifikt vad jag väljer att lägga min energi på. Det känns på nåt sätt som om jag är en cello och nån har precis stämt mig. Tonerna är så rena och vackra.

Och oj då, vad mycket gott som har kommit ur Corona, fast jag på andra frågan sa ett säkert nej. Dig deeper.