Det smittar förmodligen utan symptom.
Mikael hade 35,5° igår.
Just när jag hade fått kontroll på känslorna kommer det nya nyheter.
Och jag blir fullkomligt livrädd för att hamna på Älvsjömässan. Man kan inte ha hörselkåpor hela dygnet, det gör för ont. För att inte tala om tre veckor.
Och så plötsligt inser jag att om jag blir sjuk lär de inte släppa med Mikael. Så vem ska vara förnuftig och vettig angående hur man berättar om ME:n? Eller ta till med storsläggan om de ignorerar den och skadar mig. Då behöver min man säga ifrån för jag gråter ju bara av tanken. Har förmodligen PTSD av vården så att tala för mig själv till stressad värd låter så svårt så jag nästan får andnöd av att skriva om det.
Jag önskar mig mer än när annat att Mikael ska haft Corona nu i veckan och att det skulle finnas ett snabbtest som sa ja, han är immun. Då skulle jag inte vara så orolig för att bli smittad själv. Eller att han skulle ligga inne i tre veckor och jag skulle lagat mat själv?!?! Idag öppnade jag bara en sån där plastkorv med stuvad spenat och värmde, resten hade Mikael gjort innan han behövde åka iväg till sina gamla damer och hjälpa dem med datorn. Och sen låg jag helt däckad och grät av trötthet.
Min blodtrycksmätare verkar vara död och inte bara har fått slut på batterier. Ska köpa en Omron som varnar för oregelbunden puls. Det låter som 700:-.
Skulle köpa mediciner. Mer än hälften var tillfälligt slut.
Förutom den viktigaste av alla, som jag ser att den inte kommer 200531 utan 210531. Om inte nån har skrivit fel. Jag blir inte lugn förrän jag pratat med apoteket, och kanske är det inte slutet på paniken utan början. Jag är rejält ynklig idag, till både kropp och psyke. Men min själ mår strålande! Synd bara att det inte är den som bestämmer.
6 kommentarer:
Ja, alltså, det här är galet...
Anja, vi bestämde oss för länge sen att vi skulle ta ut glädje i förskott, innan nåt roligt verkligen inträffar. Om det då inträffar får vi känna glädje två ggr, om det inte blir som vi hoppas får vi i alla fall känna glädje en gång.
Jag skulle önska att du inte gjorde samma sak med oro. Tänk om du praktiskt kunde överlämna all din oro till Kristus och helt släppa den själv. Oro är så improduktivt. "Var inte oroliga och tappa inte modet", sa Kristus. Är det nåt du kan öva på? Eller är det nåt du kan ta upp med psykologen och få hjälp med?
Ditt liv är tufft nog utan att du också ska oroa dig för sånt som inte hänt och kanske aldrig kommer att inträffa.
Med det sagt vill jag inte låta okänslig. Jag förstår verkligen varför du oroar dig. Det förstår man när man själv upplevt jobbiga begränsningar i många år och måste planera och vara på sin vakt för att inte gå över gränsen, så att livet blir outhärdligt.
Men som flosklerna säger: Optimisten har ett mycket roligare liv än pessimisten.
Själv har jag släppt så mycket oro och önskar så att du kunde göra det också! Om "det värsta" skulle inträffa (vad det nu är), så klarar du det också. Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på. Allt ju vilar i min Faders händer, skulle jag, som barn, väl ängslas då?
Älskar dig!
modren
Ja, jag vet i hjärnan att man inte kommer nånvart med oro, men ändå känner jag så. Det kostar ju också energi att inte känna oron utan att gräva ner den. Men det är helt klart en bra sak att ta upp med psykologen. Jag är rädd för hundra gånger fler saker nu än för 30 år sen, och på andra sätt har jag blivit mera gdsgd, men med sånt som har med sjukdomen att göra, men inte bara, är jag ett osäkert litet vrak. Tror min kropp tar så mycket energi att jag blir som ett övertrött barn som gråter för allting tills det somnar. Bara att jag vaknar aldrig pigg. Jag trodde att jag hade fått coronaoron under kontroll men det var bara för att jag inte hade hört nåt på några dagar. Och jag är för evigt förstörd av att Rob dog. Kan aldrig lita på att Mikael ska leva nästa dag. Jag vet inte hur jag hanterar min oro. Men den tar energi och jag uppskattar den inte. Men jag måste ta sömnen först med psykologen. Men sen! Och visst "klarar" jag även det värsta, men det betyder inte att jag inte oroar mig för att processen kommer att bli jobbig. Det är som om man ska opereras. Man tror ju att det ska gå bra, det är inte det som är problemet, men man ser inte fram mot att ha ont i såret och inte kunna skratta. Jag tror jag klarar det, men fattar inte hur jag ska orka. Men jag har inget annat val. Man klarar det. Men priset man betalar är så högt. Små barn, små bekymmer gäller ju även sig själv. Men jag vet att det är dumt att sörja hans död medan han fortfarande lever, eller att vara rädd för att hamna på Älvsjömässan i massvårdssituation innan jag ens blivit sjuk. Jag vet inte hur man gör för att inte oroa sig. Kanske behöver jag ta det parallellt med sömnen, för att oron påverkar allt annat, även sömnoron. Tack för att du försöker hjälpa mig. Taaaaaack! Var hemifrån idag och nu har jag så ont i halsen, huvudet och kroppen att jag inte kan föreställa mig vilken energi jag ska använda till att sluta oroa mig. "Stop it!" får jag inte att funka. Vi får se. Tack, mamma. Våga inte dö!
Om nu om skulle inträffa.
Se till att ha den här i en plastficka som kan skickas med? Och hoppas att en av medicinerna du får på sjukhuset även har effekt på ME:n, lite som rituximab hade på hon Maria vad hon nu heter?
http://batemanhornecenter.org/wp-content/uploads/2020/03/Medical-Care-Considerations-Letter-Final.pdf
Det var en bra kommentar Sara. Logisk, proaktiv. Tack för länken. Ska göra mig ett infopack. Bra sätt att hantera känslorna, att göra nåt praktiskt och vettigt.
Først en stor kram till din stortå, før dær kan du inte bli smittad, va? Du suger væl inte på tårna och orkar kanske inte ner før att pilla dær heller så satsar på att det ær sækraste stællet. Før sækerhets skull tar jag på mig Hazmat-drækt først.
Klok mor. Glæds åt att du æn så længe undgått smitta istællet før att oroa dig før om eller nær...
Klok Sara. Nyttigt, proaktivt och med lagom stor insats.
Mitt enda bidrag kommer från førældralivet... Kan man inte trøsta, førklara eller åtgærda kan man førsøka distrahera.
Så nær du gjort det kloka kan du gøra det frivola: distrahera dig.
(Sen finns det ju tusen saker man kan gøra før att inte smitta varandra hemma, men de ræknar jag med att ni redan gør, med huvudregeln att ingen ska utanfør huset och den som varit det klær av sig allt och lægger i påse innanfør ytterdørren, spritar hænderna innan man tar i handtaget på badrumsdørren, och går rætt i dusjen osv... Och att Mikael ær i karantæn hemma och inte rænner runt av snællhet utan bara utfør de allra viktigaste jobbuppdragen tar jag också før givet. Man ska inte gøra hemlærarbesøk om det innebær en hælsofara før sin familj, men så kloka ræknar jag också kallt med att ni ær. Vi ær på vår 4:e hemmavecka nu, læmnar hus och tomt så lite som møjligt. Nærstående i familjen som ær i absoluta riskzonen hælsomæssigt ær i full hemmaisolering, det inkluderar partnern också.)
Skicka en kommentar