Bättre!

Jag mår bättre idag! Vet att det kan komma en dipp till imorgon eller i övermorgon så jag ropar inte hej än. Men ändå! Och jag är tacksam för peppen jag fått. Nätkramar hjälper verkligen.

Att idag var en plus-minus-noll--dag gör ju mycket för psyket. Att varje sekund inte är plågsam är underbart. Men jag fick passa mig, jag glömde nåt i köket och bara de tio extra stegen var så nära att få mig över kanten igen. Men jag var ganska medveten idag om att detta är en skör dag, så jag var försiktig.

Försökte förklara för Mikael hur det kändes igår. En del saker ser han på mig. Han frågade om jag hade feber för han kände igen hur jag försökte hålla kalla fingrar mot ansiktet tills även händerna hade blivit varma. 

Det känns som om min kropp har delats upp i sex delar och sen satts ihop igen med fel delar. Alla system går inte runt i sina banor på en platt väg som de ska utan allt försöker röra sig på en skumpig väg med massa småhål och stup och man flyger av och an och måste hålla i sig. Och så blir man dessutom lite åksjuk och nacken pallar absolut inte den där färden. Det är som att själva blodomloppet tar energi för att gå runt. Och alla andra system också. 

Och att de olika delarna av kroppen inte hör ihop. Så att istället för att skriva en uppsats själv så är det som om sex personer som inte är bekanta eller ens går samma utbildning tvingas att samarbeta under stress och press och AC:n har pajat. 

När jag ska somna är det som i Lilla Sportspegeln, att man ska träffa en boll i ett hål och man får fler poäng ju mindre hål man träffar. En frisk persons sömn är som att kasta en volleyboll i ett hål som är 2 m i diameter. Ju sjukare jag blivit desto mindre har hålet blivit och även bollen. Så många småsaker måste vara rätt för att bollen ska gå i, det räcker inte att blunda. Så ibland är det som att stå och pricka en pingisboll i ett äggstort hål på fem meters avstånd. Det går inte, och alla medicinerna hjälper mig så att det blir möjligt och troligt, när allt runtomkring samarbetar. 

Men dagar som igår när kroppen är i sånt uppror (för att jag var hemifrån på vårdbesök på ME-mottagningen) så är det som att jag inte håller en boll ens utan en fyrkant som är för stor för hålet. Kroppen måste får chans att lugna ner sig, lägga plankor över gapen i vägen (är tillbaka på dem första liknelsen om vägen runt i kroppen) så att funktionerna kan snurra på utan så mycket protester. Det tar ett tag. Och när kroppen är så "fel" har jag ingen emotionell energi kvar till att fatta djärva beslut som att försöka somna fast det inte kommer att gå. Och inte förrän tredje gången jag tog värkmedicin, en Treo klockan 05.40, lindrades huvudvärken så mycket att jag trodde att jag kunde somna.

Att det där värsta gick över är ljuvligt. Jag har inget vårdbesök på en månad (tack, Corona) och har förmodligen tid att läka denna smällen. Att det värsta är över gör en lite euforisk, men förmodligen kommer jag att må dåligt igen imorgon, fast inte lika akut som igår, och då kommer jag att gråta och tycka att det inte är värt det här och jag tänker minsann aldrig mer gå hemifrån för jag orkar inte! Och efter en månad så inser jag att jag måste få hjälp med ME:n och så gör jag om alltihop. Men för varje gång har jag några fler anteckningar, några fler tips, knep, ledtrådar. Varje gång tar det också lite längre tid att återhämta sig. Jag spelar ett spel med mitt eget liv som insats. En tjej berättade att hon blev permanent försämrad av en cykeltur. Jag kan plötsligt upptäcka att jag inte kunde läka det senaste övertrampet. Men jag lever ju inte loppan, jag försöker bara lära mig hantera min sjukdom.

Och morgondagen får bära sin egen plåga. "Som din dag, så skall din kraft ock vara", skrev Lina Sandell, och "morgondagens omsorg får jag spara". Undrar vem som sa "Den dagen, den sorgen". Det är så jag känner nu. Och att dagens plåga är helt under kontroll är en välsignelse i sig. Puss till alla som har tänkt på mig idag.