Tunga dagar

Ja men då har jag ställt in måndagens dusch för att jag hade haft feber varje dag sen torsdagens läkarbesök. Och dagens fick jag ställa in för att snöskyfflarna förstörde min dag i förrgår. Jag har taggtrådsont i halsen och har hostat så mycket inatt och idag att jag är fullkomligt kaputt. Orkar knappt fräsa när jag behöver snyta mig. Och så har jag migrän och att hosta då är smääääärtsamt. Jag är verkligen bitter. Förhoppningsvis bara imorgon också.

Jag orkade knappt skratta, ens göra en min, när Mikael sa nåt roligt förut, så när han gick och la sig frågade han vad jag ville ha som uppmuntran och fredagsmys imorgon och jag svarade Hostmedicin.

We party hard.

Men det var omtänksamt gjort och jag blev glad. Sån är den man som en läkare misstänkte misshandlade mig. Läkarsamtalet gick dock bra, det var ju inte med den personen. Hon svarade inte riktigt på om jag kan ha blivit beroende av stilnoct (mestadels daglig användning i ca 15 år, utan något uppehåll i alla fall 9 år) och får abstinens nu när jag slutade plötsligt. Hon svarade som sagt inte på det men inatt tog jag alla fem vid tolv och får se hur fort jag somnar. Ska kolla lite olika kombinationer. Har varit gråtfärdigt trött sen kl 21.30, men om jag går och lägger mig då vaknar jag efter 4h och behöver mer medicin, om jag tar den vid midnatt sover jag oftast hela natten. Förutom inatt när jag hostade så jag vaknade. Men jag räknar inte med den här veckan som normal. Fokuserar på att vila ikapp mig och inte göra nåt hemma vilket är nästan omöjligt. Ska bara stoppa in ett glas i diskmaskinen, och ett till. Vi fick underbart dillkött av mamma och pappa idag och dessutom soppa till imorgon. Det underlättar ju väldeliga! Mikael hostar också, fast 1/10 så mycket som jag och som han har gjort i två veckor nu tror jag, men han tror att jag har blivit sjuk, men jag är 99% säker på att jag inte är sjuk i nåt annat än en ME-krasch. Känner mig inte nog sjuk. Har inte varit sjuk på minst 10 år, kanske 15. Samt det är för konstigt sammanträffande att bli sjuk när jag precis föst snö och gått 3gg min ork och åkt som en vante på ojämnt snöiga vägar utan armstöd. Nej, detta är ingen sjukdom, bara ME. Mikael har aldrig sett mig sjuk, jag minns hur det var. 3v på en vanlig förkylning. Mådde fruktansvärt, fast jag var friskare då. Så nej, detta är bara ME. Och "bara ME" är ju ett jättekul skämt.

Igår när jag inte orkade hosta längre bad jag Gud om hjälp att få slippa en stund och det fick jag. Inte en jättelång stund, men han lyssnade i alla fall. Idag kände jag likadant, eller var egentligen ännu mer desperat, så jag stod i badrummet och bad. Men hostade fortfarande och så mycket när jag lagt mig att jag fick gå upp och trodde jag skulle spy. Då stod jag vid vasken och kroppen bara skrek efter vila och jag grät och bad på samma gång. Hostan är inte borta men den har minskat med ca 80% sen en timme så det är jag nöjd med för tillfället. Vet inte om de har receptfria hostmediciner på Apoteket som faktiskt funkar, men vi får se. Annars vet jag ju att det går över nån gång.

Förresten var det jobbigt igår. Förutom att professor Jonas gick bort så stod det i julklappsboken jag läser om Dignitas som tar 40 000:- för dödshjälp. Det kom lite för nära, det är fortfarande så ledsamt med Anne och jag är också så labil nu att en sån här extra börda som snögubbarna orsakade tär på mig som metall mot smör. Jag blir helt hudlös och kan inte försvara mig emotionellt mot nånting. Så jag bryter ihop för allt, Jonas död var bara ett exempel, det värsta var att Belle fyllde 6 år och jag orkade ingenting. Hade inte orkat påminna Mikael om att skaffa present eller ens ett kort. Han var hemifrån 7-21.30. Han är mycket smart och älskar sina barn och barnbarn men han är lite bakom flötet när det gäller personlig planering och tider. Jag gråter fortfarande nästan varje dag, orkar på håret med mig själv och försöker vara glad så Mikael inte får det så jobbigt, men jag orkar inte det jag måste, det jag borde eller det jag vill. Barnen är underbara och har nog sett mig så pass mycket att de förstår att det inte är viljan det hänger på. Men jag har ju dåligt samvete och komplex för att jag måste vara den sämsta plastmormorn i hela världen. Orkar inte ens be om ursäkt för att jag är så usel. Lina kanske fattar, om jag har tur, men inte barnen. Ibland när jag drömmer om olika saker jag skulle vilja göra så drömmer jag om att ta med oss Neo och Belle på semester. Vara på vattenland och sånt, Mikael kan lära Neo att snorkla, jag kan lära Belle att räkna till 20 på italienska eller spanska, eller vart vi nu skulle åka. Vi skulle beställa glass, smörja in små barnarmar med solskyddscreme och rå om dem. Det drömmer jag om. Men det får vänta. Jag måste fortsätta vara en dålig plastmormor och lika dålig till barnen. När de har det jobbigt, eller bra för den delen, orkar jag inte ringa och prata. Jag hör ju hur det låter. Så trött kan väl ingen vara. Men jo. För trött för att fräsa snoret ur näsan. Jag avskyr den här sjukdomen så mycket, men jag måste vara starkare än den, inte bli en bitter kärring fast det är det enklaste alternativet.