Goda nyheter

Jag var på Aleris röntgen på Handens närsjukhus igår. Snälla pappa körde mig. Det var nog det sammantaget finaste bemötande jag nånsin fått i vården och jag ska skriva en Dagens ros till dem.

Tummen röntgades och där förväntar jag mig diagnosen artros, som vc-läkaren trodde på ganska snabbt efter undersökning. Jag vet inget om artros men det får vi ta då. Hoppas att jag får en tid hos vc för att diskutera svaren snarare än ett brev. Men får jag bara ett brev kan jag nog läsa på, så det är inget jag direkt bekymrar mig för. Vill ju egentligen slippa mer smärta än jag har av me:n, men huvudsaken är att jag får reda på hur jag inte ska göra det värre.

Sen var det armen också. Först gjorde de ultraljud. Eftersom jag aldrig har varit med barn, och visserligen gjort ultraljud på mina gallsgenar, men då såg jag inte skärmen, så var det lite tekniskt intressant. Jag begrep inte riktigt vad jag såg, fast hon vid nåt tillfälle pekade ut skelettet, men såg en vit massa som stämde med där det gör ont. Läkaren tyckte inte det såg ut som en tumör (det hade jag inte ens kommit på att oroa mig för!) men visste inte riktigt vad det var. Nån skada i fettet tror jag hon sa. Fattar inte hur det kan göra ont.

Men sen -- och detta hade jag inte fattat -- röntgade de även den armen/axeln. Många bilder i olika vinklar, även dem där det gör som mest ont där jag lyfter på armen, samt en bild av höger för att jämföra. Igår förberedde jag mig genom att känna om jag kan röra mig och om det är vissa rörelser som gör mer ont än andra, och som alltid när jag gör saker utan att tänka lyfte jag armen för högt och för fort och smärtan gav mkg tårar i ögonen. Så jo, nåt är det och jag är jätteglad att de inte bara säger ta en Alvedon och kom tillbaka om det blir värre. Apropå det, när jag satt i rullstolen i entrén, pappa hade släppt av mig med den manuella rullstolen men vi hade inte mitt handikapparkeringstillstånd så han fick ställa sig längre bort, och jag råkade höra en man som talade i mobilen i entrén och han sa bokstavligen att läkaren hade sagt att han skulle komma tillbaka om det blev värre. Läkare får en del skäll, ibland oförtjänt, ibland förtjänt. Men det är nog inte lätt att vara läkare när så många saker i kroppen inte är av eller på, ja eller nej, utan lite eller mycket, och när folk tror att de vet bättre än läkaren fast de inte har en susning. Fast man ju ska få vara delaktig i sin egen vård å andra sidan. Jag har hängt en del i några grupper angående en annan sjukdom än ME, jag ska inte avslöja vilken eftersom jag kritiserar dem, och ibland är det skrämmande vad folk säger till läkaren och blir arga för att läkaren har sagt, när det visar sig vara helt korrekt men det har de inte förstått utan blir upprörda. Ja, men jag tenderar att inte bry mig om saker med kroppen som inte tar väldigt stor uppmärksamhet, så jag har nästan fått dåligt samvete för att jag har tagit upp det med tummen och armen. Jag kan ju bara hålla glaset med vänster hand och inte sträcka armen över huvudet. Det går ju jättebra om man inte har kläder man måste dra av över huvudet. Men nu när de undersökte mig och satte både armen och tummen i såna positioner att det gjorde ont så är jag egentligen väldigt tacksam att jag har fått sån fin hjälp hittills. Det är ju onödigt att ha ont jämt om nåt är fel och kan rättas till. Jag sparar ju energi på att inte ha ont.

Apropå energi så har jag inte haft hemtjänstdusch på två veckor. Jag har själv ställt in, först för ett läkarbesök som krockade och sen pga att jag blev så dålig av vallen framför kometen och att jag gick för långt. I förrgår gick det upp för mig att jag skulle behöva duscha själv dagen efter, Mikael hade erbjudit sig men jag kom inte på att vi borde gjort det på torsdag kväll för att han inte skulle vara hemma på fredag. Och egentligen var jag faktiskt för dålig i torsdags också. Så när jag tänkte att jag både skulle duscha och åka på vårdbesök så var det så långt från vad jag orkar att jag började gråta. Jag gråter visst ofta nuförtiden, så det är kanske lite Vargen kommer över det, men ibland är jag ju inte överkänslig utan har rätt. Men om jag äntligen kan komma till den goda nyheten så är det att jag sov i 10h i ett sträck! Det gjorde stor skillnad och jag kände att jag klarade av både dusch och vårdbesök. Inte klarade det som att jag orkade på riktigt, men att övertrampet var så pass litet att jag skulle hämta mig från det. Kvällen före kände jag att det skulle göra sånt våld på min ork att jag skulle riskera två veckor till likt de senaste och det kändes så förfärligt. Men det kändes inte likadant efter själva besöket, för att det värsta har vänt nu. Jag fick bara lite försiktig feber och först vid 23-tiden vilket också talar för att det inte var en jättekatastrof. Det hjälper ju också att inte vara rädd för vården, inte behöva berätta om jobbiga saker och riskera att inte bli trodd. Röntgen är ju väldigt icke-känsligt. Så jag känner mig glad över hur allt har gått.

Dessutom fick vi skinka och rotmos till middag av mamma och pappa och hembakat bröd till kvällsmat, så jag har fått mat som Mikael bara behövde värma i mikron. Han är väldigt tålmodig med mig och försökte få mig att säga orden att jag hade gjort två saker idag och inte skulle få för mig att bara köra en maskin tvätt också. Jag fattade inte ens vad han sa, och när han frågade Kommer du ihåg det? så var jag tvungen att fråga Vad betyder "det", jag har redan glömt vad vi pratar om. Sen fattade jag att om jag inte gör en stor mental ansträngning att aktivt komma ihåg att jag gjort två saker redan idag, så kan det hända att jag råkar stoppa in nåt i diskmaskinen eller nåt annat onödigt. Ibland är det som att jag är ett barn, att man behöver sånt tålamod med mig när man pratar med mig, plus att jag kan lämna saker framme om jag inte orkar ta bort dem, som en omedveten tonåring vars mamma curlar för mycket. Mikael andas ju aldrig om jag har lämnat tallriken framme eller bara klätt av mig och släppt kläderna i soffan, men jag själv känner ju att det absolut inte är så jag vill leva. Jag minns hur jag som 18-åring tänkte att jag minsann aldrig skulle ha middagen väntande på min man när han kom hem från jobbet som en 50-talsfru, och nu önskar jag ihjäl mig att jag skulle kunna det. Vad man vill förändras.

Jag kom också på att jag skulle vilja skriva en deckare som tar upp det här med att göra fel, typ stjäla en monstersumma pengar, men samtidigt ha önskan att inte döda nån medan man begår brottet. Om det är dubbelmoral, eller bara moral och om det har nån motsvarighet i hederliga människor. Som ju inte är ett folkslag helt skilda från tjuvar. Vabba men gå till jobbet osv. Grishams deckare har alltid ett sånt bitema och det älskar jag. Förr hade jag blivit ledsen när jag kommer på frön till böcker jag vill skriva, men nu känner jag snarare glädje över att jag kan finna nöje i det lilla. Som när man läser menyer på nätet istället för att gå ut och äta, fönstershoppar på Asos eller ringar in saker i studieförbundens kataloger eller Ikea, som kom härom dagen av nån helt okänd och underlig anledning. Papperet var annorlunda och den ska komma på sommaren, så nu var det fritt fram att kludda i den, vilket jag gjorde med nöje.

Ja, men jag är på gott humör, vilket inte är illa alls med tanke på att jag gjort två stora saker igår och ändå inte mår pest. Bara lite kolera. Sov i ett sträck inatt också, fast bara 9h och nu har jag lite migrän, och kommer bara med nöd och näppe orka klä på mig, men på det hela taget kunde det ha gått väldigt mycket värre och jag är hemskt lättad och glad över det. Och tacksam.

Gott mos!