Koalaögon?

Jag är så rädd för min neurolog, jag har läst en artikel han skrev för länge sen om att ME är hittepå, så jag är som sagt rädd för honom efter det. Och en gång gjorde jag bort mig inför ett rum fullt med holländska neurologer. Sånt svider. Och idag skulle jag dit för bedömning om den nya migränmedicinen Aimovig kunde vara nåt för mig. Som jag förstod det först skulle man få antingen Botox eller Aimovig, men nu kan man få båda. Jag har ju huvudvärk varje dag, men tar inte så mycket mediciner, bara Alvedon och Ipren/naproxen 1-2 ggr per dag. Men jag har inga andra jag kan ta, för både Treo och triptaner får jag medicininducerad huvudvärk av så jag får bara ta dem i extra ömmande fall, hehe. Kodein samarbetar inte med Botox så det får jag ta ännu mer sällan, och nåt annat har aldrig diskuterats. Jag har provat saroten, gabapentin/Lyrica utan effekt, så mer eller mindre accepterat att det inte går att smöätlindra som jag vill. Hade jag varit döende i cancer hade jag fått fläska på, men nu tror de att jag ska räcka i många år till och då är det restriktion som gäller. Men när det kommer fram att jag har huvudvärk varenda dag säger han ungefär att det hjälper bara mot migrän. Och då tappar jag sugen. Såvida du inte har sån huvudvärk som blir sämre av ansträngning och ljud och ljus. Och jo, det har jag ju, fast jag kallar det bara migrän när det gör outhärdligt ont. När smärtan är daglig och 3/10 i styrka efter medicin är det ingen big deal, för mig. Men för honom var det det! För då är kanske även den huvudvärken migrän och då kan jag få prova den nya migränmedicinen Aimovig. Det är en spruta som kostar 4500:- (hade ju tänkt försöka sprida ut kostnaderna sen mitt frikort gick ut för en månad sen, men på två veckor är jag uppe i frikort på en flaska hostmedicin och en spräuta. Tack för allmän sjukvård! Var svårt nog att punga ut med 2000:- på ett bräde, såna marginaler har vi inte nu. Så om några dagar vet vi om jag får ett nytt, huvudvärksfritt liv, eller om jag förstör hans fina statistik till 4-2 istället för 4 effekt och en inte.

Jag är ju som sagt rädd för honom av sagda anlednkngar, och att han har så stor makt över mitt mående gör mig beroende av honom. Så jag tänkte faktiskt sminka mig lite idag. Läppstiftet var matt och fastnade i torra partier på läpparna och såg hemskt ut. Ögonbrynen petade jag lite på med nåt kletigt brunt, som blir rätt bra om man inte ritar med linjal. Ögonskuggan orkar jag inte titta på hur den hamnar för man känner ju var man har haft den. Och så lite rouge, eller feberrosor som vi andra brukar säga. Sen borde jag ha sagt stopp. Borde ha tänkt att om jag tar i så mycket att jag storknar så kommer jag att göra fel. Men jag lyssnade inte på det örat. Och tog mascara. En görgammal mascara men borsten är bäst och rött torr så det blir inte fem blöta tjocka fransar av den. Kände mig så nöjd. När vi sen kommer hem och jag för första gången ser mig i spegeln sen vi åkte hemifrån har jag rejäla svarta fläckar under ögonen, är det koalaögln man kallar det? Jag undrade hur jag skulle göra bort mig den här gången.

Oflyt. Men att sminka sig innehåller så många moment och man måste ofta göra rätt på alla, vilket ju är en stor ansträngning om man inte gör det så ofta.
Louis Theroux har intervjuat folk som vill ta livet av sig med hjälp från vården eller självmordsnätverk osv. En kvinna satt numera i rullstol, hennes man var död och de var utan familj och släkt. Och hon fick lära om hur man sminkar sig med videorpå Tuben. Seriöst, så de som inte kan sminka sig ska dö? Ni fattar.

Jag gav honom i alla fall komplimanger och tackade honom, så han inte ska tycka att jag är en idiot för att jag tror jag har ME, utan gärna prova mediciner på mig. Men förutom att han har skrivit den där artikeln som jag för övrigt inte hittar längre, så är han bra.  Och precis just nu är han nästan på första plats bland mina läkare, i alla fall om medlet verkar. Man känner det ganska omedelbart så jag behöver inte gå i månader eller ens veckor och undra. Men förutom att jag gick till doktorn med mascara halvvägs till nästippen så blev besöket lyckat. Ni lär få höra resten. Apoteket tar fram sprutan på 2-4 arbetsdagar, så det får tränas lite tålamod några dagar!

Och nu när han säger det, så känner jag att huvudvärken också är migrän, men så svag att jag inte trodde det räknades. Men den beter sig som migrän ju. Och då hoppas jag SOM EN TOK att jag ska få effekt!

Baby shower

Det har visst varit baby shower för Meghan Markle (ja, jag kallar henne inte hertiginnan eller så för för mig är hon bara ett för- och ett efternamn) på nåt hotell i New York och det kostade typ åtta miljoner kronor. Eller dollar, eller pund, jag har ingen aning längre märker jag. Men det var en osannolik summa så all the above kan ju räknas som det.

Och här är ett foto från babyaftonen. Eller jag menar, hon håller ju fel, det är ju inte ens rätt mage!

Dagens nästan spya

Satt och åt. Hade ätit spaghetti och köttfärssås och skulle avsluta med en sallad. Snöt mig också. Tyckte gaffeln var lite för köttfärssåsig så jag kom på den geniala idén att torka av den på servetten. Den jag nyss hade snutit mig i rätt så generöst. Spydde lite i tanken på vad som var en sekund från att hända! Äta sallad med snor!

Mikaels tålamod

Igår, två gånger på 10 minuter svarar min man Men det var precis det jag sade för en minut sen. Hörde honom, förstod, men glömde att han sagt det så trodde jag hade fått idén själv och skulle berätta.

Idag, två gånger på 10 minuter stirrar jag på honom som en fågelholk och fattar inte vad han säger. Fast det var meningar med 7-8 enkla ord. Första gången förklarade han för samma fågelholk, andra gången vet jag inte vad som hände, det har jag glömt.

Imorgon, ska till neurolog. Hoppas jag inte gör bort mig. Ha! Jag menar, hoppas inte jag kommer att göra bort mig så mycket och så många gånger! Det är ju lite märkligt om jag ber Mikael svara åt mig. Eller ber om att få lämna svaren skriftligt för då hinner man tänka. Vi får se, det kan gå hur som helst. -Hur har din huvudvärk förändrats det senaste året? -Jag förstår inte frågan.

Tur man har galghumor.

upp å ner

Vilket omtumlande år! De senaste gråt- och irritationsdagarna har jag väl berättat om. Mikael har köpt ett paket brulépudding, men jag orkar aldrig koka upp mjölk. Gränserna är så tajta. För några dagar sen fick jag dessutom först dåliga nyheter om en me-grej som inte rör mig personligen men är mycket allvarlig, och sen fick jag bassning för min åsikt och ett ännu konstigare besked som var ett stort svek. Jag orkar inte berätta vad det handlar om, har inte ens orkat säga det till Mikael, bara pratat med andra sjuka om det.

Idag gick luften helt ur mig. Båda incidenterna innebär att några jag trodde var på vår sida inte är det. Det finns säkert folk som inte alls tolkar det så, men det gör jag och inte bara jag. Men så jag känner mig personligen verkligen utsatt. Det gör inte saken bättre att jag blev av med min läkare och psykolog på Sköndal och har haft problem med ersättarna. Det känns som om jag snart bara har mamma och Mikael på min sida, inte så illa, och jag vet att jag verkligen inte är ensam, men rent medicinskt är det inte många kvar på min sida. Och problemen har ju bara precis börjat. Ju sjukare jag blir, desto fler saker kommer att gå fel. Men de ska anställa en läkare till på Skända!. Så den som jag inte vill ha längre är en, sen finns det en jag inte får för han forskar, och så en tredje. Har fått höra av några att de är mycket nöjda med honom. Och efter sommaren ska de få ytterligare en läkare dit. Så det finns alternativ nu. Psykologen passade inte mig, och det är synd eftersom jag hade så stor nytta av Anders, men på stället jag går i Handen nu har de också psykolog som jag gärna provar om jag orkar. Så den utsattheten jag löner nr läkare och psykolog försvann och jag inte gillade ersättarna, den kanske löser sig nu, inte som jag trodde, men det spelar ju ingen roll.

Men en god nyhet är att jag ska få prova en ny migränmexicin, nej, jag ska prata med läkaren för att se om jag kan få prova den. Jag har inte mycket migrän, tar bara 0,8 triptaner i veckan och ungefär lika många Treo, men jag har huvudvärk varje dag. Migränet blir bättre med åren och bättre när jag inte får vänta på att det går ur kroppen utan får nya sprutor medan de gamla fortfarande verkar. Då får jag inte så svår migrän i övergången, förut var det som att irritera ett lejon men nu har lejonet fått lugnande. Men huvudvärken blir värre. Numera tar jag smärtstillande varje dag och tar ändå milda mediciner som inte tar bort smärtan, bara lindrar den. Den senaste perioden har jag tagit ett par mediciner ett par gånger om dagen de flesta dagarna utom en dag när jag lät bli allt för att se hur illa det blev, och det tog längre tid att få bort värken när den hade blivit så mycket värre.

Jag vet inte vad jag ska tro, men jag är rädd för att hoppas, om jag sen inte verkar passa läkemedlet, och jag är rädd för att få det, prova, hoppas men sen inte få effekt. Man ska visat prova i 3 månader, en spruta i månaden. De är nog som en diabetesspruta, jag såg några i det enorma nålslängstället där allas botoxnålar och sånt ligger. Jag vill ju så gärna ha dem att jag nästan gör vad som helst för att få prova. När jag hörde om det förut fattade jag inte att jag kan ta det ihop med Botox. Och om jag måste ge upp Botox så vill jag inte förstöra ett vinnande koncept. Men nu kan jag ha bägge och då kan vi se om det gör nån skillnad.

Läkaren är hemskt duktig och känd i läkarkretsar för att vara bra på migrän. Men en gång för flera år sen råkade jag hitta på nätet nåt han skrivit om me där kontentan var att det inte är neurologiskt utan hittepå. Det var så emotionellt jobbigt att veta att min läkare trodde så, men jag har hållit det separat. Bara migrän, ingen me. Men en gång hade han rummet fullt av holländska neurologer och kort historia så gjorde jag bort honom och mig genom att jag svarade ME på nån fråga och de sa typ vad? och innan jag hann tänka efter sa jag Det är en neurologisk sjukd... skit också, att säga till neurologer att det jag har är en neurologisk sjukdom som jag misstänker att de inte tror på utan förkastar är inte roligt och jag skäms för läkarens skull också. Men jag kan ju vara en galen patient bara. Men jag är rädd att prata generell huvudvärk med honom för att det är förknippat med me. Kanske har han ändrat sin syn, men det känns jätteläskigt just nu att gå till en läkare som förmodligen inte tror på min sjukdom och så kanske vi ändå måste komma in på den. Jag trodde Mikael inte skulle kunna köra mig, men när han kunde det började jag gråta av lättnad. Nu är jag inte så rädd som om jag skulle behöva vara dör själv.

Var längesen jag var så ledsen som idag. Inte labil för allt å inget, utan verkligen ledsen, sviken och besviken och rädd inför framtiden. Jag måste ha en läkare för det tillfälle att jag hamnar på vårdhem eller sjukhus och inte kan prata, om de inte förstår min känslighet för ljud och ljus och tänder i taket och klampar med träskor och pratar i rummet (som jag läst flera förstahandsberättelser om folk som har blivit bemötta exakt så, inklusive med irritation för att man påstod att man hade symptom som gjorde att personalens rutiner rubbades) och inte tror på Mikael när han säger hur det är. Att jag inte kan tugga maten själv utan behöver sondnäring. För det tillfället behöver jag ha en läkare som vet hur plågsamt svår me är och hur lite patienterna tål. Då vill jag inte att de ska ringa nån mottagning och att läkaren där säger att det är bra med terapi och motion. Det här är inte katastroftankar, det är vad jag behöver förbereda mig på rent faktiskt. Jag vet inte hur lång tid jag har tills jag är där, men jag blir ju försämrad varje halvår och nu är jag på 23 1/2h liggande per dygn. Det är inte så långt kvar. Att då bli sviken av dem som ska vara på vår sida är superduperjobbigt.

Jag fick förresten remissvar på UL. Han sa mindre än Ul-läkaren hade sagt,påstod att det var fett, tror jag. Men fett gör inte ont när man rör det och hämmar inte kroppens rörelser med svår smärta. Han skulle skicka en vidare remiss till röntgen. Jag orkar inte stoppa honom, han får väl upptäcka själv att jag redan har röntgat den armen. Men ni förstår ju att jag inte har världens tilltro till honom. Det var han som inte tyckte jag behövde järn fast alla mina värden var under referens.

Jag har också fått svar angående röntgen. Tummen var artros i den led den ursprjngljge läkaren trodde. Rekommenderar sjukgymnastik. Ska läsa på först. Om det finns fysioterapeuter som är särskilt inriktade på artros kan jag gå dit men sila all information genom me, eller gå till me-fysion som kanske inte är duktig på artros. Skulle inte tro att några rörelser för tummen skulle vara så ansträngande att jag blir försämrad.

Armen vet de inte. Det syntes nåt som en vit massa, men det såg inte ut som en tumör och ingen tyckte att det behövde göras biopsi. Men jag tror inte jag tänker nöja mig med "vet inte", för då vet de inte heller om jag ska vila armen, träna armen eller ta antiinflammatorisk medicin. Det kan jag ju inte gissa. Det har blivit värre på sistone, fast tummen är konstant. Jag får bara precis av mig behån. Kan inte röra armen pga smärta, men hänger den rätt ner brukar den inte göra ont. De såg i alla fall inga skelettskador, även om det var nån förkalknkng på 2 mm i en led. Men det säger ju inte mig nåt. Och jag har ju inte ont i axeln utan i armen, på halva överarmen för att bara exakt. Utan att veta vad det är vill jag inte göra sjukgymnastik på armen. Det är inte svaret på allt. Och armen är ju en större rörelse än en tumme, så jag lätt övertrasserar mig på att träna armen. Jag ska ta prover om ev och beställa tid till efter det och då behöver jag mer information.

Men nu är det hög tid att sova. Gonatt säger den lilla incurvata Anjan

Min kalenxervy på telefonen har sju röda markeringar nu i februari dvs vårdbesök. Jag drunknar i vårdbesök. Måste börja fixa med hemsjukvård. Men de kommer antagligen skratta åt mig. Det har de gjort på akka förr.

Så gulligt

Höll ni på med Mina vänner-böcker när ni var barn? Jag älskade det! Älskade att få rada upp sånt som jag gillade mest och älskade när andra skrev helt annorlunda. Det måste väl ha varit i starten av att man upptäckte att man var en unik individ.

Vi får se vad som kommer fram nu. Det hör är frågor som personer med Engelska som andraspråk tydligen ska besvara för att öva sig och lära känna sina klasskamrater.

Förresten har jag hört det sägas att den vars liv är mest som när man drömde när man var liten, den är lyckligast.

Hi, my name is Anja Olergård.

I am from Sweden.

I live in Västerhaninge, outside Stockholm.

I'm 48 years old.

My birthday is on July 17th.

I'm a student at Stockholm University (I wish!).

My favorite subject is literary theory and/or creative writing.

My favorite sport is winter sports like slalom skiing.

There are a lot of people in my family! I have a mom and dad, two brothers and a sister. One brother has a set of girl twins and a set of boy twins. My other brother has a boy and a baby still in his mom's belly. My sister has no children, and her husband is dead, too. But she is a good friend to many, many. I am married! My husband Mikael has two boys and two girls. They are all grown up. One is married, one is engaged. We have two grandchildren also, who live in Norway. I have a big family and I love them more than anything.

My father used to be a teacher in junior college. My mom was a translator. Now my dad is a patriarch, a special role in our church.

I would like to be a writer because I have so many characters and stories in my head and I want to make people think, while entertaining them with a well-written book, which is my favorite thing on earth.

My hobby is reading of course, but I also love traveling, music and design (both fashion and interior). I used to make homemade cards for people when I could sit up, but I can't do that anymore. I also loved sewing and really miss it.

In my free time I also like to cook and bake. I would love to have a book club and sing in a choir.

I don't like manipulation. Untempered ignorance annoys me.

My favorite food is Italian. Love a good lasagna or spaghetti Bolognese.

My favorite drink is probably elderberry cider or hot chocolate.

My favorite day of the weeks is the one we have today. Days are so similar for me, I don't have any I like or dislike.

My favorite month is May. I love it when winter says goodbye for sure and there is so much green everywhere. For many years I went to London during spring, which comes much earlier there. Tulips and greenery and light jackets is wonderful!

My favorite singer or band is Rigmor Gustafson and Toto. But Lisa Nilsson and Samuel Ljungbladh singing I heard it through the grapevine from Så ska det låta gets me every time. Josh Groban, Michael Bublé and Jamie Cullum are some other favorites. Sadly, I can't listen much at all to music. My favorite composer is John Rutter.

I like thrillers. Not scary movies with blood and gore, but detective or police films. My favorite TV series is BBC:s Line of Duty. I also like Downton Abbey. No, I do not like Downton Abbey, I LOVE it!

My favorite place is Italy, I like it because of the food, the language, the scenery. I want to go to Sardinia, Tuscany, one of the lakes up north, and again to Sicily. I feel so relaxed there, so much at home. People are so friendly and anything they say sounds beautiful.

The most beautiful place in my country is Poseidon, a big statue at the end or rather the beginning of Avenyn. He overlooks everything I love. One one side the town center spreads out, on the other is a short walkway to my university. And a short walk in a different direction leads you to Liseberg, my favorite amusement park.

I study English because I love languages and because I love literature.

Alltid något

Jag kände ju för å en vecka sen att min värsta fysiska krasch hade vänt. Några dagar efter deg grät jag flera gånger om dagen, var väldigt labil och överkänslig och kunde börja gråta om det gjorde ont i benen när jag behövde resa mig upp och gå och kissa. Nu har det gått över men jag har istället varit gruvligt irriterad i några dagar. Jag känner ju att det är som en utveckling, i brist på bättre ord. Kanske kan bli på gott humör igen snart, jag kan bli irriterad på precis vad som helst, som nåns lampa! Som väl är håller jag skenet uppe när jag pratar med Mikael, men alla andra är idioter om de gör fel :-).

Håller den?

Trinny och Susannah lärde mig i några böcker som jag köpte under deras storhetstid att man ska matcha tjockleken på sina klackar med sin egen tjocklek. Jag förstår nog vad de menar. Om jag hade de här LJUVLIGA skorna på mig skulle det se ut som om mina styltor var tändstickor. Men drömma går ju. Och jag hade för övrigt inte stylat dem med fransiga jeans, det är helgerån!

Mitt universum!!!

Här går jag

Blogglista

Jag skjuter upp att lägga mig, för jag är på dåligt humör över dåliga ME-nyheter. Så fast jag redan 4:01 sa till mig själv att jag måste lägga bort plattan, råkade jag bara kolla lite på min bloggstatistik. Ofta förstår jag inte precis vad sakerna betyder, men listan över vilka länder som oftast tittar på min blogg förstår jag. Fast samtidigt fattar jag verkligen ingenting. Vem i Uganda har kollat på 24 av mina sidor??? Eller vilken skolklass har kollat på en sida var? Och varför???

Sverige	433
USA	83
Tyskland	47
Frankrike	24
Uganda	24
Indonesien	18

Så många att vara arg på

Jag är arg på folk som är smala och snygga. Såklart. Och folk som är friska. GIVETVIS! Den som kan böja sig ner till marken eller ta trappan två steg i taget borde ju få pisk.

Men jag är också arg på rika människor. Just nu är jag hemskt upprörd över ett inslag från Sköna hem nr 2, 2019, om ett par som ville ha en andrabostad i Stockholm för när de arbetade här eller hälsade på sina barn. Ni hör ju, förfärligt upprörande beteende. Men då skulle ni se lägenheten! En 4:a i Vasastan som inte ser ut som ett övernattningsställe utan lyxigare än jag nånsin haft. Det är klart att man bli arg.

Snart ska jag också bli arg på dem som kan somna. Sicket sätt alltså! Tyvärr ligger Mikael vaken och honom vill jag ju inte gärna vara arg på. Men andra som ligger och snarkar som grisar, ni borde veta hut och visa lite anständighet. Lite omtanke. Ta några av mina kilon och ge mig en miljon i utbyte. (Man kan sälja organ, men ni har väl inte hört om nån marknad för fett? Det skulle jag bli svinrik på!) Det är väl det minsta man kan begära. Alla ska med.

Godnatt!

En brudbukett för den annorlunda bruden

Skönhetsfusk

Den ena tjejen ser ju helt ordinär ut innan hon blir fotomodell. Jag tycker egentligen det är illa om man måste måla så mycket på folk för att de ska se snygga ut. Men å andra sidan är jag avundsjuk för att jag inte har en professionell stylist som gör sådär på mig. Inte ens jämt, utan bara när jag skulle gå bort. Det gör jag ju förstås aldrig. Men jag får börja gå på galor och sånt då.

Lite pippi på gult, blått och prickigt

Nyttan med Facebook

Jag kommer ihåg hur Johanna H optimistiskt försökte starta upp ett gäng på Google+ för några år sen för att man skulle vara oberoende av Facebook osv. Nu är ju Google på ett sätt lika illa som Facebook, men tanken är ju god.

Men idag har jag haft jättenytta av Facebook. Jag har fått pippi på fetaost och har haft det i salladen varje dag i månader. Men senaste veckan har jag inte ens orkat skära i en tomat i onödan så vi har haft en öppnad fetaost som inte har gått åt. Idag skulle jag äta sallad till mina fiskbullar med äggsås. Men jag tyckte fetaosten luktade lite. Men det står att den håller till i sommar, men är den som hushållsost som håller jättelänge efter öppnandet, eller som grädde, som blir sur. Jag frågade i en matgrupp på Facebook.

Men där ligger jag i soffan. Har inte orkat resa mig sen jag åt middag framför teven så min tallrik står kvar på bordet, kanske en knapp meter bort. Det står också en bukett på bordet som sjunger på sista versen och jag brukar inte tåla den lukten. Men det blev värre under kvällen och jag höll faktiskt för näsan vid ett par tillfällen. Mikael åt taleggio härom dagen och det luktade som att han hade lämnat kvar förpackningen. Jag letade faktiskt men hittade ingenting förutom ett gammalt mjölklock som rullat undan. Undrade om det var en av mina lukthallucinationer, eller att jag blev värre kraschad av röntgen än jag trodde. Jag känner ju lukter starkare när jag är kraschad, så som man tycker att ljus är starkare när man har migrän.

Men så såg jag att några hade svarat på fejan om fetaost att den kan bli sur. Och då tittade jag i min salladsskål och där låg en fetaostbit som var ca 2 mm stor. Hjälp, vad den stank när jag stoppade näsan i skålen! Så den hade redan blivit lite dålig i kylen och sen stått ute i typ tre timmar. Men den var så pytteliten och en meter bort! Kände mig dock så nöjd med att jag fick löst mysteriet med stanken och att jag ännu inte fått matförgiftning. Och att Facebook räddade mig!

Kärleksspråk?

Många har hört talas om boken som handlar om de fem kärleksspråken. Gåvor, tjänster, ord, beröring och tid. Jag tycker tanken är jättebra, att man inte ska uttrycka sin kärlek så som man själv vill bli älskad, utan så som den man älskar vill bli älskad. Visst får man gärna uttrycka sig som man själv vill, för att det är bra för mig, men om målet är att partnern ska känna sig älskad är det ju bättre att göra så som hen mest känner sig älskad.

På den tiden Dr Phil hade vettiga tv-program och inte "My stepdad cheated on my mom with my sister" sa han ganska ofta när nån t ex tyckte att frun blev sur när de ville spela golf på lördagen, att om din fru känner sig fullständigt älskad så kommer hon inte att ha nåt emot att du spelar golf. Det är ju när man inte känner sig älskad som det stör en att han åker hemifrån istället för att vilja vara med mig. Jag tyckte det var klokt. Det betyder ju också att det att känna sig älskad inte är som ett prov där man behöver ha 60% rätt för att bli godkänd på. Det handlar inte om timmar, kronor eller att man måste säga jag älskar dig ett visst antal gånger för att göra rätt, utan snarare att det är nåt relativt. Oavsett omständigheter och livssituation kan man få den andre att känna sig viktigast i ens liv. Det känns väldigt hoppfullt och empowering. Som att det är man själv som kan styra sitt äktenskap, inte att det är ödet eller att man är helt maktlös. Visserligen kan man inte få nån att älska en om de inte gör det, men ni fattar. Om båda vill så kan man! Läste förresten en skvallertidning nyss och då stod det om nåt par jag inte kände igen namnen på att de förut hade sagt att de kanske måste separera, men att de nu hade gått i terapi och "försökt" och att de nu var jättekära igen. Såna historier blir jag glad av. I media verkar det ju annars ofta som om ett romantiskt, perfekt liv bara händer (film) eller att det är lättare att gå skilda vägar (skvallertidningar). Det är ju lättare att sluta kämpa, både i äktenskapet och på gymmet, men the path of least resistance är väl inte känd för att ge the greatest rewards.

Och tolka mig rätt, jag dömer ingen som skiljer sig. Om den ena inte vill finns det kanske inget annat val. Men jag tror att man kanske har ett val mycket tidigare än så, och att det kan göra skillnad längre fram. Jag måste tro på det, annars är mitt eget äktenskaps vara bara en slump. Min kusin R har alltid pratat om hur hon och hennes man prioriterar och arbetar på sitt förhållande. Den där pirrande nyförälskade känslan räcker inte hela livet för nån enda människa, och då måste man jobba för det. Ett annat bra citat (så gott jag minns) från henne är Alltid när jag är arg på R är han så ful. Det är så insiktsfullt, att det många gånger är ens egen syn på den andre som förändras, inte att han faktiskt är dum och ful.

Mitt problem med de där kärleksspråken, som jag kom bort från lite nu, är att jag inte vet vad jag vill! Jag tror att jag gärna vill dels säga att jag älskar Mikael, men också göra honom tjänster (det här jag upptäckt är ett problem nu när jag kan göra så väldigt lite) men också fysisk beröring. Jag vill fortfarande hålla honom i handen när vi går bredvid varandra.

Men vad uppskattar jag mest? Jag tror gåvor är minst viktigt för mig, även om jag verkligen blir glad när han kommer hem med blommor eller lakrits. Ord är jätteviktiga och alla kärlekslappar jag fått vill jag spara i evighet. Han sa en extra fin sak förut i veckan som jag tänker på varenda dag. Och att han vill tillbringa tid tillsammans med mig är ju en makalös komplimang. Och att jag inte alltid har morning breath utan han vill pussa mig är ju också ett kärleksmeddelande. Och allt han gör för mig, det går ju inte ens att förklara hur det får mig att känna mig. Jag vet ärligt talat inte vilket av de fem kärleksspråken jag vill bli uppvaktad på. Jag kanske är så bortskämd att jag vill ha alla fem, lite blandat och om vartannat.

Lika illa, eller ännu värre förstås, är att jag inte vet vad Mikael uppskattar mest. Jag hoppas inte det är gåvor för det är jag extremt usel på. I år firar vi tio år som gifta och det kan väl vara på tiden att jag tar reda på hur min man känner sig älskad.

Bröllopsgodis III

L A K R I T S P I P O R

Goda nyheter

Jag var på Aleris röntgen på Handens närsjukhus igår. Snälla pappa körde mig. Det var nog det sammantaget finaste bemötande jag nånsin fått i vården och jag ska skriva en Dagens ros till dem.

Tummen röntgades och där förväntar jag mig diagnosen artros, som vc-läkaren trodde på ganska snabbt efter undersökning. Jag vet inget om artros men det får vi ta då. Hoppas att jag får en tid hos vc för att diskutera svaren snarare än ett brev. Men får jag bara ett brev kan jag nog läsa på, så det är inget jag direkt bekymrar mig för. Vill ju egentligen slippa mer smärta än jag har av me:n, men huvudsaken är att jag får reda på hur jag inte ska göra det värre.

Sen var det armen också. Först gjorde de ultraljud. Eftersom jag aldrig har varit med barn, och visserligen gjort ultraljud på mina gallsgenar, men då såg jag inte skärmen, så var det lite tekniskt intressant. Jag begrep inte riktigt vad jag såg, fast hon vid nåt tillfälle pekade ut skelettet, men såg en vit massa som stämde med där det gör ont. Läkaren tyckte inte det såg ut som en tumör (det hade jag inte ens kommit på att oroa mig för!) men visste inte riktigt vad det var. Nån skada i fettet tror jag hon sa. Fattar inte hur det kan göra ont.

Men sen -- och detta hade jag inte fattat -- röntgade de även den armen/axeln. Många bilder i olika vinklar, även dem där det gör som mest ont där jag lyfter på armen, samt en bild av höger för att jämföra. Igår förberedde jag mig genom att känna om jag kan röra mig och om det är vissa rörelser som gör mer ont än andra, och som alltid när jag gör saker utan att tänka lyfte jag armen för högt och för fort och smärtan gav mkg tårar i ögonen. Så jo, nåt är det och jag är jätteglad att de inte bara säger ta en Alvedon och kom tillbaka om det blir värre. Apropå det, när jag satt i rullstolen i entrén, pappa hade släppt av mig med den manuella rullstolen men vi hade inte mitt handikapparkeringstillstånd så han fick ställa sig längre bort, och jag råkade höra en man som talade i mobilen i entrén och han sa bokstavligen att läkaren hade sagt att han skulle komma tillbaka om det blev värre. Läkare får en del skäll, ibland oförtjänt, ibland förtjänt. Men det är nog inte lätt att vara läkare när så många saker i kroppen inte är av eller på, ja eller nej, utan lite eller mycket, och när folk tror att de vet bättre än läkaren fast de inte har en susning. Fast man ju ska få vara delaktig i sin egen vård å andra sidan. Jag har hängt en del i några grupper angående en annan sjukdom än ME, jag ska inte avslöja vilken eftersom jag kritiserar dem, och ibland är det skrämmande vad folk säger till läkaren och blir arga för att läkaren har sagt, när det visar sig vara helt korrekt men det har de inte förstått utan blir upprörda. Ja, men jag tenderar att inte bry mig om saker med kroppen som inte tar väldigt stor uppmärksamhet, så jag har nästan fått dåligt samvete för att jag har tagit upp det med tummen och armen. Jag kan ju bara hålla glaset med vänster hand och inte sträcka armen över huvudet. Det går ju jättebra om man inte har kläder man måste dra av över huvudet. Men nu när de undersökte mig och satte både armen och tummen i såna positioner att det gjorde ont så är jag egentligen väldigt tacksam att jag har fått sån fin hjälp hittills. Det är ju onödigt att ha ont jämt om nåt är fel och kan rättas till. Jag sparar ju energi på att inte ha ont.

Apropå energi så har jag inte haft hemtjänstdusch på två veckor. Jag har själv ställt in, först för ett läkarbesök som krockade och sen pga att jag blev så dålig av vallen framför kometen och att jag gick för långt. I förrgår gick det upp för mig att jag skulle behöva duscha själv dagen efter, Mikael hade erbjudit sig men jag kom inte på att vi borde gjort det på torsdag kväll för att han inte skulle vara hemma på fredag. Och egentligen var jag faktiskt för dålig i torsdags också. Så när jag tänkte att jag både skulle duscha och åka på vårdbesök så var det så långt från vad jag orkar att jag började gråta. Jag gråter visst ofta nuförtiden, så det är kanske lite Vargen kommer över det, men ibland är jag ju inte överkänslig utan har rätt. Men om jag äntligen kan komma till den goda nyheten så är det att jag sov i 10h i ett sträck! Det gjorde stor skillnad och jag kände att jag klarade av både dusch och vårdbesök. Inte klarade det som att jag orkade på riktigt, men att övertrampet var så pass litet att jag skulle hämta mig från det. Kvällen före kände jag att det skulle göra sånt våld på min ork att jag skulle riskera två veckor till likt de senaste och det kändes så förfärligt. Men det kändes inte likadant efter själva besöket, för att det värsta har vänt nu. Jag fick bara lite försiktig feber och först vid 23-tiden vilket också talar för att det inte var en jättekatastrof. Det hjälper ju också att inte vara rädd för vården, inte behöva berätta om jobbiga saker och riskera att inte bli trodd. Röntgen är ju väldigt icke-känsligt. Så jag känner mig glad över hur allt har gått.

Dessutom fick vi skinka och rotmos till middag av mamma och pappa och hembakat bröd till kvällsmat, så jag har fått mat som Mikael bara behövde värma i mikron. Han är väldigt tålmodig med mig och försökte få mig att säga orden att jag hade gjort två saker idag och inte skulle få för mig att bara köra en maskin tvätt också. Jag fattade inte ens vad han sa, och när han frågade Kommer du ihåg det? så var jag tvungen att fråga Vad betyder "det", jag har redan glömt vad vi pratar om. Sen fattade jag att om jag inte gör en stor mental ansträngning att aktivt komma ihåg att jag gjort två saker redan idag, så kan det hända att jag råkar stoppa in nåt i diskmaskinen eller nåt annat onödigt. Ibland är det som att jag är ett barn, att man behöver sånt tålamod med mig när man pratar med mig, plus att jag kan lämna saker framme om jag inte orkar ta bort dem, som en omedveten tonåring vars mamma curlar för mycket. Mikael andas ju aldrig om jag har lämnat tallriken framme eller bara klätt av mig och släppt kläderna i soffan, men jag själv känner ju att det absolut inte är så jag vill leva. Jag minns hur jag som 18-åring tänkte att jag minsann aldrig skulle ha middagen väntande på min man när han kom hem från jobbet som en 50-talsfru, och nu önskar jag ihjäl mig att jag skulle kunna det. Vad man vill förändras.

Jag kom också på att jag skulle vilja skriva en deckare som tar upp det här med att göra fel, typ stjäla en monstersumma pengar, men samtidigt ha önskan att inte döda nån medan man begår brottet. Om det är dubbelmoral, eller bara moral och om det har nån motsvarighet i hederliga människor. Som ju inte är ett folkslag helt skilda från tjuvar. Vabba men gå till jobbet osv. Grishams deckare har alltid ett sånt bitema och det älskar jag. Förr hade jag blivit ledsen när jag kommer på frön till böcker jag vill skriva, men nu känner jag snarare glädje över att jag kan finna nöje i det lilla. Som när man läser menyer på nätet istället för att gå ut och äta, fönstershoppar på Asos eller ringar in saker i studieförbundens kataloger eller Ikea, som kom härom dagen av nån helt okänd och underlig anledning. Papperet var annorlunda och den ska komma på sommaren, så nu var det fritt fram att kludda i den, vilket jag gjorde med nöje.

Ja, men jag är på gott humör, vilket inte är illa alls med tanke på att jag gjort två stora saker igår och ändå inte mår pest. Bara lite kolera. Sov i ett sträck inatt också, fast bara 9h och nu har jag lite migrän, och kommer bara med nöd och näppe orka klä på mig, men på det hela taget kunde det ha gått väldigt mycket värre och jag är hemskt lättad och glad över det. Och tacksam.

Gott mos!

Bröllopsgodis II

B I L A R