Tacksam!

Jag glömmer ju i princip av nuförtiden att Mikael har diabetes, för hans armmätare är så bra. Däremot visar den nästan alltid lägre än vad sticka i fingret visar. Men jag har lärt om och när det står 2 så tror jag snarare att det är 3. Siffran spelar inte så stor roll, jag märker ju på honom hur lågt socker han har. Men det är fantastiskt bekvämt att kunna få facit, om jag t ex nån gång tycker han andas konstigt när han sover så behöver jag inte ligga och lyssna i en halvtimme, fatta beslut om jag ska sticka och eller väcka honom osv. Plus att han kan se en pil som visar vilket håll sockret är på väg åt, ner eller upp, snabbt eller långsamt, eller bara stabilt. Det är ju precis lika viktig information som själva siffran.

Jag tror han har haft sina mätare i kanske två år. Varje enskild räcker i två veckor och sen sätter han en ny på andra armen. Ofta vet jag inte ens vilken arm han har den på, så lite behöver jag bry mig. Det är så stor skillnad, både för honom men också för mig. Hade jag inte haft ME hade jag inte tyckt att det var nåt, men det är inte jättesmidigt att kanske behöva engagera mig mycket, både mentalt och fysiskt och även emotionellt, utan förvarning eller möjlighet att planera. Och är det riktigt lågt socker så tar det minst en timme från början till slut, och sen ska jag försöka lugna mig så jag somnar.

Jag märkte hur avvand jag är när Mikael sa igår, efter byte tidigare på kvällen, att det gjorde ont i armen och att värdet sa 1. Jag förstod att 1 inte var rätt, då kan han inte prata utan är medvetskös. Han har läst om apparaten att det ibland har kommit blod när de sätter på grejen på armen. Grejen som går in i kroppen är bara typ 2 mm lång men ibland kan de träffa en blodåder. Jag vet inte riktigt hur den mäter om den inte sitter i blodet, för när man mäter på fingret möter man ju i blod, som man sticker sig så det kommer ram. Men den här grejen ska bara sitta i "kroppen", inte i själva blodet. Det kan ju inte icke vårdkunniga sticka rätt i, stkckgrejen är ju för kort dessutom. Det har aldrig hänt honom förut att det har kommit blod när han satte på sig mätaren. Men jag rusade upp när han sa att han hade 1, han visste ju också att det inte stämde, men jag blev ändå uppjagad. Tänkte efter hur han betett sig tidigare, lät han inte lite trött när en person ringde förut. Jo, men det kan ha varit för att hen faktiskt väckte honom. Jag frågade honom några mattetal och han kunde svara på dem snabbare änq jag, så det var bara falskt alarm. Hjälp, vad länge sen det var jag fick fråga honom om matte för att kolla sockret! Jag kom på mitt knep, att han kanske inte behöver tänka så mycket på mattetal men om jag frågar om minuter på klockan blir det inte som matte längre och han måste tänka med en mindre automatiserad del av hjärnan. Jag hittar bara på, men det är så jag upplever det. Han klarade att plussa på 36 minuter på klockan lite snabbare än jag så jag tog tillbaka chokladbiten jag kom in med.

Men jag tycker det var talande hur stressad jag blev av bara tanken på lågt socker, nu när jag inte konfronteras med det längre. Om jag dessutom inte kan använda mätaren för att få en hint om sockret utan behöver analysera beteende, värden från stick i fingret och hur mycket av natten som är kvar, eftersom sockret går upp när man sover, eller möjligtvis när man vaknar. I alla fall blir det lite högre av sig själv. Så om han bara har pyttelågt socker så behöver han sömnen mer än sockret.

Vilket värdefullt hjälpmedel den där mätaren har varit för oss! Faktiskt är den lika viktig för mig som mina egna hjälpmedel. Heja Sverige!