Lärdom?

Jag fick ju Som pesten i julklapp av Jonte och jag älskar den. I alla fall de 150 sidorna jag har läst hittills. Den är dessutom på över 800 sidor så det känns som ett löfte att läsa den, ett löfte om att den inte kommer att ta slut på länge! Men egentligen klarar jag inte att läsa. Har inte gjort det på flera år. Provade med några noveller av Alice Munro när hon fick Nobelpris, älskade det, men de var för avancerade. Läste nån deckarsamling med superkorta noveller, max 8 sidor styck, och den klarade jag. Men noveller på 8 sidor är inte så vanliga. Så jag har lite gett upp om att läsa. Men jag saknar det så enormt! Så jag har börjat igen, i smyg liksom, för att jag är så obotligt optimistisk och tror att nu ska det gå bra. Jag har insett att mycket av den slösurfning jag gör skulle jag kunna ersätta med blundvila och då kanske jag skulle orka läsa. Att jag vänder på ekvationen och istället för att göra det jag orkar, bestämmer jag mig för vad jag vill orka och tar bort nåt annat istället. Och nej, jag kan inte bestämma mig för att orka vadsomhelst, så funkar inte ME, men det tror säkert ingen av er heller. Men jag har bestämt mig för att försöka, och jag har ju läst 150 sidor på tre veckor, så lite funkar det ju!

Men så sa Mikael nåt klokt, och det var att jag skulle strunta i om jag inte kom ihåg vem som är vem. I vanliga fall skriver jag anteckningar om vad huvudpersonerna heter, men nu struntar jag i om jag inte minns. Jag bara njuter av läsupplevelsen. Och so what om jag inte lägger detaljer på minnet och inte vet vem som är vem. Det blir inget prov på namnen, jag behöver inte minnas detaljerna för att fånga en ond människa som Sherlock, och jag är inte en dålig människa för att jag inte kan förstå en bok avsedd för normalbegåvade. Det jag fattar, njuter jag av, och det andra accepterar jag bara som en olycklig brist, men inte som varken hindrar mig från att leva mitt liv som jag vill, eller nåt jag måste sörja förlusten av. Jag vet inte helt om resonemanget håller, för jag är fortfarande irriterad när jag inte hänger med. Men jag blir bättre. Jag har varit så störd av att inte kunna göra saker på det sätt jag har bestämt mig för förut, men har på nåt sätt kommit på nu att om jag måste fatta en bok så blir det inget läst. Men om jag kan acceptera att jag inte hänger med så får jag läsa! Det är ju 1 000 saker i hemmet som jag har accepterat att jag inte orkar hålla ordning på. En gång i mitt liv var jag en sån som torkade disken och ställde in den i skåpen medan maten lagades. Och sen samma procedur med tallrikarna. Jag hade perfekt ordning i bokhyllorna, till och med färgmatchade böcker ett tag, och aldrig dammigt nånstans. Nu är jag en sån som inte ens tar ut en påse skräp som ligger på diskbänken! Helgerån! Och inte byter vi lakan när jag vill. Eller tar bort julsakerna. Livet händer, fatta. Att anpassa sig är den verkliga måttstocken på intelligens, har jag läst. Och då kommer min intelligens lite sent. Men å andra sidan har jag ju börjat få en visdomstand för ett år sen, så allt är väl som det ska. Bättre sent än aldrig!