Jag har hittat en italiensk matblogg, I köket med Mariangela. Jag läser den som andra läser inredningstidningar. För det första har jag ärvt min mors förkärlek för recept. Jag kan läsa en receptbok som andra läser skönlitteratur. Läste en julklappsbok från Johanna med Per Morbergs klassiker och det var bästa boken på många jular! Så det är kul att läsa dessa exotiska recept. Sen är jag ju språknörd och Italienälskare av rang. Så språket går jag också igång på, som Ernst säger. Och tanken att jag äter recepten i Italien, där jag nästan inte ens är allergisk mot tomater för de smakar moget, inte surt, är en underbar verklighetsflykt från denna eviga säng. Och sen är jag så löjligt förtjust i pasta och italiensk mat på det hela taget att det är som att gå på favoritrestaurang varje gång jag läser recept.
Idag var det finocchi gratinati con besciamella. Källa.
Såna recept är så bra. Det gör det nämligen så lätt att äta LCHF. Man serverar det bara med valfritt kyckling, kött, eller fisk. Fisk med ärtor till är lite småtråkigt, men häll en fet vit sås över (LCHF säger hellre fet sås än med redning) och gratinera så är det plötsligt mat, inte kaninmat.
Vi borde äta LCHF. Vi är tjocka bägge två, och Mikaels diabetes behöver verkligen inte några kolhydrater. Min ME verkar däremot faktiskt behöva kolhydrater, tillika min peristaltik, så vi får se. Men det är nytt år och vi har inte lust att köpa nya kläder. Eller ja, Mikael har inte lust, jag är nog inte fetare än vanligt, men jag är för fet vare sig jag har gått upp eller inte.
Jag kan däremot inte för mitt liv komma på vad finocchi är. Fennel heter det på engelska. Ååå, den ligger ju där på bänken!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar