Jag har tänkt på smärta de senaste dagarna. I ärlighetens namn har jag blivit lite arg på folk som äter bensodiazepiner och opiatanalgesika, som de varnade för på nån läkarsajt. Va, tänker jag, finns det folk som verkligen får morfin mot sin smärta? Och jag blev förfärligt avundsjuk där jag ligger och nöjer mig med Alvedon och Ipren. Nej, verkligen inte nöjer mig med som i är nöjd med, utan får gott nöja mig. Jag tog Treo comp mot ryggen två dagar och återigen brast jag i gråt när effekten lämnade kroppen. Jag märker väldigt tydligt när medicinen går ur kroppen, för smärtan återvänder så plötsligt, inte smått omärkligt som vid andra läkemedel som man får använda klockan för att se om de fortfarande verkar. Kanske är det också så att om man aldrig blir smärtfri utan bara smärtlindrad, så märker man inte skillnaden så mycket, för att det fortfarande gör ont.
Jag vaknade med smärta idag, som jag tror jag har gjort hela året. Jag vet, såna svepande uttryck kan bara vara sanna nu i början, när hela året är fem dagar. Jag inser att jag inte har bett om nåt starkare mot smärtan. Jag har fått prova tre mediciner som kunde hjälpa vid smärta, men jag gick upp 15 kg av två av dem, och blev så påverkad och drogad och sjuk av den tredje att jag aldrig fått sån stark reaktion av nån medicin. Men inga hjälpte mot smärta. Hur stark måste ens smärta vara för att man får starkare smärtmedicin? Jag ska säga att jag inte orkar mer. Jag har varit så sur på Mikael idag, jag är inte säker på att han precis har märkt det, för jag skrev åt honom när han sov och det kom ett göööööörhögt ljud i programmet han hade somnat ifrån. Men om han sover så mycket att han inte som jag blir störd i nästa rum, utan sover fast telefonen med det höga ljudet är högst 1 m bort, då hör man nog inte heller att jag ropar Men vad!!!!! Aaarghh!
Jag orkar inte vara irritabel och sur en hel dag. Det har jag inte energi till. Jag orkar inte ens sörja Anne, vars dödsdag det var i söndags. Jag orkar inte kämpa för mina rättigheter, hålla ordning på saker eller mig själv eller vårt gemensamma ekonomiska ansvar. Har betalat 120:- till Klarna i förseningsavgift för att jag bara glömt av att betala två räkningar i inboxen. Slänga pengar i sjön. Så sur. Snyta sig med en hundring liksom. Jag är inte som jag ska.
Nej, jag vill ha smärtlindring. Om jag bara behöver vara så trött som jag är, inte också trött för att jag har ont och för att jag har ångest, då kanske jag skulle bli dubbelt bättre. Jag griper efter halmstrån nu, för året börjar med att jag klarar 30 min uppe ur sängen per dag. Och om jag använder 3 av dem till att slänga sopor så måste jag vila, kanske en halvtimme, och känner mig frustrerad över att allting här hemma är halvfärdigt. Jag är som en tonåring. Att tvätta och lägga in tvätten i lådorna kan ta fyra dagar. För några veckor sen hade vi inte ens lagt in underkläderna i lådorna utan hade dem i tvättkorgen tills de var slut, och alla låg i smutskorgen, och då tvättade vi igen.
Jag ska be om smärtlindring! Jag ska inte vara nån hjälte som tror att bara smärta 7, 8 och 9 av 10 får ordentlig medicin. Jag har ca 5-6 varje dag som jag bara tar Alvedon och Ipren mot, och som inte räcker.
Men jag ifrågasätter mig själv så. Att det bara sitter i mitt huvud, att jag känner efter för mycket, är lite vek och inbillningssjuk. Det är vad ME-sjuka har fått höra hos doktorn de senaste årtiondena, med få, få undantag. Ibland tänker man, fast man inte tror det, jag kanske är som de säger utan att jag vet om det själv. Men så messar man inte med cancersjuka. De borde inte messa med oss heller. Och vissa aspekter av min sjukdom är jag oerhört stark i. Jag kan göra massor trots att jag inte orkar, för att jag olika grader av måste. Och då biter jag ihop och gör och får feber på kvällen och migrän i tre dar efter.
Andra aspekter är jag megasvag. Som en person som är allergisk mot bistick blir reaktionen ofta värre för varje gång, istället för att kroppen lär sig att det inte var ett farligt ämne. På samma vis kan jag inte logiskt förklara för mig själv att 24 års separata men kränkande händelser i stil med "Det är inget fel på dig" är just separata. Istället byggs varje kommentar på de gamla och istället för en lång platt rad som man kan kliva över hur lätt som helst är det ett torn på 2 meter. Det kan man väl gå runt, om jag nu pratar om hur man beter sig.
Kanske är liknelsen bättre om jag pratar om adventsljusstakar. Man skulle kunna tycka att varje individuell händelse, som kanske dessutom har en motsvarighet i att folk har trott på mig och inte sagt dumma grejer, skulle vara som ett ljus i en dyrare adventsljusstake, där lamporna är parallellkopplade. Men mina upplevelser sitter i en seriekopplad rad, så ett trasigt ljus påverkar den hela majoriteten. Nu vet jag inte om mina upplevelser av vården har varit goda i majoritet, för de goda händelserna traumatiserar inte utan försvinner i ett tacksamt töcken.
Det är inte heller logiskt, att dåliga erfarenheter påverkar en mycket mer än goda, och det kan få en att känna som att man är negativ, överdriver saker eller är överkänslig. I livet som helhet är det ju inte så att folk tycker förlossningen var så jobbig att ingen får mer än ett barn. Folk kan mycket väl tycka det är en nära döden-upplevelse och ha rätt i det, men att ett barn är mer värt än smärtan. Och då väljer de att låta sig påverkas av det goda, inte det smärtsamma eller traumatiska. Men jag kan inte riktigt förklara varför vissa saker fungerar olika i livet. Jag har bara börjat skrapa på ytan angående hur svåra saker påverkar människor. Jag har kanske som mål att förstå varför och hur saker påverkar mig, så att jag kan ta kontrollen över mitt liv. Eller i alla fall över de reaktioner på mitt liv som jag med viss träning skulle kunna lära mig attkontrollera.
Eller så är kontroll helt fel. Förståelse kanske är rätt, men då behöver jag självMEDkänsla också och just det är jag lite usel på.
Eller så behöver jag inte veta till vad jag ska använda insikterna. Det kanske ger sig själv, och jag får ge mig till tåls.
Har ni förresten tänkt på vad att ge sig till tåls egentligen betyder? Att ge bort sig själv till en person som heter Tåls, och som har en så länge som...
1 kommentar:
bra liknelse, det dær med seriekoppling...
Skicka en kommentar