Goda nyheter

Förlaget som jag ska ge manus till hade sagt november som deadline, så i förrgår skrev jag till dem att pga hälsohändelser i familjen och egen försämring har jag inte ens skrivit så lite som jag hade hoppats, men eftersom de sa november för att få med manuset i deras arbetsgrupper osv, ville jag beklaga men det klarar jag inte. Manuset är bara påbörjat. Och jag kan inte ens säga om jag kan bli färdig i december, det känns inte troligt. Så jag sa att jag förväntar mig ingen respit. Men då fick jag svar att jag absolut gärna får återkomma när jag kan! Jag trodde de skulle säga tack men nej tack i så fall. Så det kändes som väldigt goda nyheter. Jag blev ombedd att skriva en sak till min bror, oj, eller, fast jag tror inte han läser här, och just då kändes det så självklart att välja att skriva till Johan snarare än boken. Min bror som kanske har cancer, kanske dör, eller ett bokprojekt som är min dröm och mitt drömyrke. Det var inte ens ett svårt val. Så då blev jag jätteglad när jag fick en andra chans! Jag vill gärna komma en sån bit att jag kan ligga i sängen och tänka på saker, då gör det inte så mycket att jag är sämre.

Små saker räcker för att jag ska bli riktigt glad, men det räcker tyvärr också med riktigt små saker för att jag ska få sammanbrott. Fast mina sammanbrott betyder bara att jag gråter och ber om pizza till middag, så nåt vidare italiensk är jag inte. No drama, bara stilla gråt. Typiskt svenskt, antar jag.