Folk har varit snälla mot oss i jul, vi har fått flera "omtankar". Ibland blir Mikael rörd när han berättar om nåt som nån i kyrkan har sagt, och han säger Du är inte ensam, folk tänker på dig. Jag har väl aldrig förväntat mig att bli en sån som klamrar sig fast vid att folk tänker på mig, men det är precis så.
Jag har en crazy vecka med fyra vårdbesök. Skulle varit bättre om jag kunde legat och vilat hela veckan inför jul. Men de "nödvändiga" vårdbesöken är så stor del av mitt liv och det är jättetrist. Jag skulle ju hellre gå ut och äta med Mikael än sitta och lipa på vårdcentralen. "Få 40 bistick" ska jag göra på fredag, men av alla vårdbesök vill jag helst gå på det för det hjälper så bra! Jag minns när jag hade migrän innan jag blev sjuk, det hände inte ens varje år tror jag, men jag kommer ihåg smärtan. Om någon pratade i samma rum dog man nästan. Jag minns att jag sa när jag började få botox att det tog bort 80% av smärtan, och det kan vara sant, det är ju jag själv som har sagt det. Det är en fin julklapp att få.
Men idag hände nåt jag blev glad för. Jag hörde hur Mikael vaknade till vid tio och jag var kvar i soffan ett tag till. Så när jag hade lagt mig vid halv tolv var han fortfarande vaken så vi pratade ett par minuter, och sen somnade han fort. Det kändes som en sån komplimang. Det är som när en bebis känner sig trygg hos en och somnar. Det är också en fin julklapp att få, känslan att jag betyder något positivt för min man, trots allt som är jobbigt i mitt liv och som jag passar på honom. Jag måste bli mer rolig att leva med. Jag tror jag ska försöka vara på gott humör imorgon, hur jag än mår. Jag är så trött på att gråta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar