Den här vintern har knappt börjat än. Vi har 22,8° i sovrummet och jag har lagt en fårskinnsfäll i min säng. Den fick jag i julklapp av Mikael en gång och han köpte den av sin mammas granne, som har får, eller i alla fall fårskinn. En gång såg jag att det stod i en inredningstidning att fårskinnet kom från den grannen. Det är speciellt med såna julklappar.
Jag har helt gett upp tanken på att ge en present till Jesusbarnet varje dag i december och skriva om det här. I år ligger ambitionsnivån ungefär på att hoppas att jag kan ha nytvättat hår på julafton. Vi får se!
Om jag har skrivit förr om att den blåa stjärnan med stjärnhimlen på har spruckit i en skarv, så jag kan säga att jag har staplat ihop den idag. Igår tryckte jag ihop sidorna lite hårt för jag kände att det var klister på dem, men det höll inte. Så jag känner mig lite stolt över att jag lagade den på riktigt idag. Det är ME det, att man är stolt över att man staplade ihop en stjärna som tog en minut.
Igår, eller nån annan dag som jag inte minns, såg M och jag på ett intressant program i 2 delar om en brittisk mentalist, kanske hette han Derren Brown, och som stageade en apokalyps åt en kille för att öka hans kärlek till sin familj och hans mod och ledaregenskaper. Han trodde att en meteorit hade kraschat och att han legat i koma i två veckor och att många människor hade smittats av ett virus från meteoriten. De hade skådisar som betedde sig på sätt som var uträknat för att få honom att känna empati, mod, ansvar osv. Bring out the best in him. Så intressant! Det fanns andra delar i samma serie, men då med helt annat tema, tror jag såg att nåt handlade om placebo. Ett tips om nån vill kolla på nåt bra. Eller jag tyckte i alla fall att det var bra.
Jag som tror på Gud funderade på om det är så Gud gör med mig. Som mentalisten alltså, förbereder händelser som ska få mig att visa mina bästa egenskaper. Jag har ju många gånger känt att mitt liv kunde varit så bra för andra om jag hade orkat nåt. Jag hade kunnat bidra. Säkerligen hade jag inte varit Moder Teresa, men jag hade kunnat göra skillnad i människors liv på ett annat sätt än nu. Och som jag sa till M härom dagen, alla vill hjälpa men ingen vill få hjälp. Men för Gud är varje individ viktigare än gruppen, så kanske tillåter han att jag har det här livet, där jag tycker att jag inte gör nytta, för att jag också ska visa mina bästa sidor, visa mod, ansvar, kärlek. ME är min apokalyps. Jag har i alla fall blivit bättre på tålamod. Och så tror jag att jag har blivit starkare. Förut när livet var enkelt hade jag inga problem med att vara stark, men det kan ju alla. Det är ju först när man är rädd som man behöver vara modig. Så för att bli starkare måste man kanske ha erfarenheter där man känner sig svag, så att man får träna på att öka sin styrka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar