Mode och konst och kroppar

Jag gillar mycket mode som inte är alls sånt som jag tycker att man ska ha på sig. Men är som ett konstverk, som man ibland förstår sig lite på och ibland inte alls. Som han konstnären som målar med färger så som ett djur hade spillt. Jackson Pollock. En av hans målningar var med i filmen The Accountant, som gick på nån av våra kanaler nyss. Tavlan hängde i taket i en husvagn, det är vad jag minns från den filmen. Vem säger att obegriplig konst inte skapar känslor! Jag tänker förresten på nån sorts långpannekaka med smält choklad och smält vit choklad på. Ser precis ut så. Tavlan heter förresten Free form och är värd miljontals dollar. Men om jag skulle måla nåt liknande skulle det vara värt noll och intet. Så antingen är det svårare än det ser ut och han är en sann konstnär som får nåt svårt att se lätt ut. Eller så är det som Blondinbellas schampon, som folk bara köper för att hon är känd.

Hur som helst, jag gillar mode ur ett estetiskt perspektiv. Ibland går även modet över gränsen och ofta är runwaykreationerna knappast tänkta som normala människors vanliga plagg. Men på den här bilden, från Elie Saab Ready to wear Spring 2019, gillar jag hur tyget flyger och hur perfekt avvägd den röda färgen är. Bara rött, utan inslag av tomat eller paprika. Samt hur den är vass och mjuk i uttrycket på samma gång. Elie Saab är ju en av mina favoriter. Hade jag varit kunglig eller snuskrik hade jag velat ha en klänning av honom på mitt bröllop. Ja, om jag inte hade varit fet alltså. Tror inte haute couture görs i plus sizes, det är mot deras religion liksom.

Apropå det så tycker jag tjejen ser för smal ut. Proportionerna är liksom fel, det är för långt från halsgropen till skrevet och armarna ser ut som ET. Inget illa om henne personligen, om hennes mamma läser här.

Jaja, surt sa räven. Men jag såg just en annan bild av Sandra Bullock i en Elie Saab-klänning, och hon såg för tjock ut i den jämfört med runwaymodellerna. Då är det illa, när en filmstjärna som säkert har storlek 0 ser större ut än dem man är van vid att se i hans klänningar.

Apropå kroppar kan jag skryta med mitt livs andra ryggskott. Jag har haft det kanske en vecka men har sovit extra dåligt i två nätter och då har ryggen blivit värre. (Jag har förresten sovit extra dåligt för att jag följde min ME-läkares råd om när jag ska ta sömnpiller. Så det gör jag inte igen.) Idag tog jag en Treo comp och i 5 ljuvliga timmar försvann det onda och jag kunde vända mig om i soffan. Försvann gjorde också värk i resten av kroppen men mest nacke och huvudet. Jag skulle vrida på nacken och stretcha den, som jag gör för att öka blodgenomströmningen, och det kändes ingenting när jag vred på huvudet och jag fattade inte vad jag gjorde för fel. Aha, smärtlindring! Och som förr när jag tagit starkare värkmedicin så blir jag ledsen när de går ur kroppen, ledsen för att det är som att ha blivit av med en ryggsäck med tegelsten som man nu måste ta på sig igen. Om jag fick smärtlindra och sömnpillra mig precis som jag hade lust skulle jag ha det hur bra som helst. Men det måste man vara döende för att få. Hur döende, undrar jag. Jag är 100% säker på att jag ska dö, bara inte än.