Bjärred

Jag läste en del igår och har fortsatt tänka idag. Det är jobbiga tankar, komplicerade känslor, och jag går tillbaka både till Anne Örtegrens assisterade självmord och till min egen förfärliga höst. Jag har hämtat mig lite rent mentalt, men är bara två sömnlösa nätter från att vilja ta livet av mig. Jag lever på kanten och vill gärna flytta mig bort från den.

Så min första reaktion om bjärredsfallet igår var att föräldrarna måste ha varit oerhört pressade, kanske var deras barn så sjuka att de vädjade om lindring. Jag tycker självklart att det är fel att döda nån, inte minst oskyldiga barn, men jag tänkte att de måste ha varit så pressade att de gick sönder inuti.

Sen läste jag en liten bit ur ett dokument om filicide, barnamord. Där stod mord av funktionsnedsatta nämnt som en särskild punkt. De andra vanliga barnamorden är som hämnd mot partner, eller en misshandel som gick överstyr. Och det tredje s k barmhärtighetsmord.

Artikeln fick mig att tänka så mycket. Om de hade haft cancer, hur hade vi tyckt då? Om barnen varit friska, hur hade vi tänkt då? Jag insåg att jag inte hade tyckt att det var ok att mörda friska barn, men jag ville gärna ursäkta att de mördade sjuka barn. Varför? Är sjuka människors liv inte lika mycket värda? Är våra liv så värdelösa att vi lika gärna kan dö hela bunten? Om man överdriver en sak hör man lite lättare hur det egentligen låter.

Jag kanske i viss mån och omedvetet delar samhällets felaktiga syn på människors värde. Jag vill inte skylla ifrån mig på samhället för mina egna åsikter, men när det gäller synen på hur kvinnor ska se ut så har ju media en enorm roll i det, så mina tankar och känslor är inte i ett vacuum dit inga stereotyper når. Men jag har kanske problem med att jag är sjuk för att det ligger nånting halvdolt i mitt omedvetna om att funkisars liv är sämre än andra. Mitt liv är ju mindre än andras, det känns i alla fall sämre. För varför ska man beklaga föräldrarna som sa att de inte såg någon livskvalitet framöver. Det kan ju betyda allt från att barnen förstörde deras planer, till att barnen var supermegasjuka och att föräldrarna inte stod ut med att se dem lida. Men inte mördar man sina barn om de får cancer? Då försöker man ju hjälpa dem. Och om de inte fick hjälp utan tvärtom för att ME inte har bra skyddsnät, så finns det 100 föräldrar till i exakt samma situation som inte mördar sina ME-sjuka barn.

Jag inser att det här är så hemskt och drar fram så många svåra känslor att det enklaste är att stå på höga hästar, va, stå??? Sitta på, tror jag väl. Jag sitter på höga hästar och är generös när jag inte kallar dem sociopater utan tänker att de måste ha varit superdeprimerande. Men faktum är att oavsett sjukdom så får man faktiskt inte ta död på andra människor.

I alla fall, jag har dumt nog läst urusla artiklar idag med rubriker som "omstridd diagnos" och "forskarna svårt oeniga". En hemsk läkare som väljer att ignorera de biomedicinska bevisen och hävdar att ME bara sitter i huvudet har fått plats i media idag, liksom tydligen Elisabeth Höglund. Önskar vi hade vår egen Michael J Fox i såna lägen.