Snäll Mikael

När Mikael vaknade vid 4-5-tiden härom natten hade jag inte somnat. Mest för att jag var ledsen över tidsramen för barnboken och då tar det längre tid att somna. Är så känslig nu att minsta lilla grej stör sömnen. Förresten sov jag i 11 timmar i natt jämfört med i de senaste veckorna, så det var jag överlycklig för och orkade både klä på mig och skära några grönsaker till tacosen! Sen sov jag dåligt men fick kålpudding av mamma och pappa och inatt sov jag 11 timmar igen! Så då orkade jag stoppa in en fläskkarré i ugnen!

Men Mikael har kollat en del saker, som hur mycket textmassa som behövs och hur mycket som är en sida. Vi spånade en stund om dels arbetsmetod och om mina idéer, och det känns som om jag fick en skjuts framåt. Att bolla lite med honom gjorde att en del tankar b!ev klarare, både om innehållet och målet, och om hur jag ska fortsätta. Jag har skrivit väldigt känslomässigt förr, förutom rent akademiskt skrivande som ju är megaplanerat. Jag har ju nästan planerat hela uppsatsen med argument, motargument, citat ur bok och från kritiska källor, och upp från stycken till rubriker till kapitel. Jag inser att jag behöver göra så nu också. Prova lite först dock och se hur en "händelse" blir om jag gör det på känn. Och då se hur mycket det ska hända för att det ska bli lagom, även dramaturgiskt sett. Jag är i alla fall väldigt glad för Mikaels hjälp och för hans intresse och stöttning.

Så idag började jag lite! Jag har några punkter som jag vill ha med och jag hade gjort en översikt med rätt antal sidor och en del stödord. Så jag började skriva ett stycke för att känna på hur mycket text det blir. Det ska vara 150-300 tecken inkl blanksteg, men mitt första försök blev bara ca 6o. Så då kan jag skriva mer detaljerat och det var precis det jag ville kolla. Och sen började jag skriva de sidor jag visste förut att jag ville ha med, och eftersom det var SÅ ROLIGT så kom jag på några saker till och skrev dem också. Nu är det inte jättebra ordning på dem men det är ju lätt att ändra. Det fattas ca 5-6 sidor så jag ska dels se om jag kommer på nåt nytt eller om jag ska förlänga några av "händelserna". Jag ska läsa igenom några skrivtips, som kolla om man märker temat och om jag har nån händelse eller "rörelse" i boken som har en dramaturgisk poäng, lite så. Det var i alla fall det roligaste jag gjort på länge, och jag känner helt klart att jag kan få det färdigt i november! Det hade jag ju aldrig trott härom dagen! Men jag kunde skärpa mig när jag hade organiserat tankarna och specificerat mål, karaktärer, tema mm.

Idag har jag haft en trevlig kväll med teven. Alla för en, sen Skavlan, sen en halvtimmes paus när man kan gå på toa, sätta in sin tallrik i diskmaskinen och poppa popcorn inför Shetland. Idag var det S4 E5 av 6 så det var väldigt spännande. Jag har inte sett de andra säsongerna, men ska se dem. Brittiska polisserier alltså.

Apropå det, så såg vi en ny serie från Netflix igår, Bodyguard hette den. Hjälp, vad. hemskt. bra. den. var! Jag lärde också Mikael ordet serieotrogen. Han trodde det betydde nån som var otrogen flera gånger, vilket var vad folk i det där tv-programmet om språket också gissade på. Men nej, det är när man börjar titta på en serie som par, och sen kollar den ena parten i förväg utan att säga till partnern. Jag ska inte vara serieotrogen, för det är roligare att kolla på teven bägge två än ligga i sängen ensam och kolla på plattan.

Men jag är väldigt känslig. Jag vet inte vad jag får säga och inte men vi har problem med sjukdom i familjen. Ja, förutom alla de gamla vanliga sakerna. Det ena är en person som fått tillbaka cancern men har behandlats i år, så det är inte ny cancer utan samma som den gamla. Hon ska få samma sorts medicin som förut fast svagare (så håret ska vara kvar). Men jag har redan halvsörjt förut och orkar inte bli ledsen en gång till. För min bror ska opereras för cancer i sköldkörteln. Det är Johan med alla tvillingarna och det känns ju mycket värre för att han är ung fortfarande. På den positiva sidan är att cancer i sköldkörteln inte är en aggressiv sorts cancer och att man kan leva helt bra utan sköldkörtel. Men jag tror inte ens i mina mörkaste stunder att det kommer att gå dåligt. Men oroar mig ändå, det gör jag tyvärr. Men jag försöker göra som terapiteorin ACT säger, att när man märker negativa eller oönskade tankar/känslor som oro eller rädsla, så ska man inte skjuta bort dem, för det kostar massa energi och kan i värsta fall förstärka det negativa, utan bara göra en notis om det, typ Jaha, nu känner jag mig orolig för att min bror ska dö. Och så gör man inget mer än noterar. Då mister rädslan lite av sitt sting, för om man går med på att känna rädslan så märker man att den är ologiskt stark och att man gott kan oroa sig lite mindre. Och inte för att man måste, utan för att man inte behöver oroa sig mer än så.

Tyvärr har jag inte kommit så långt att jag kan möta min rädsla för att inte sova på det viset. Den har sån hög volym att man bara måste hålla för öronen och bildligt talat gå därifrån för man blir döv annars. Så jag har inte alls kontroll över mina sovkänslor. Men det kan man kanske inte förvänta sig heller. Om det inte är svårt är det ju inget test.