Lite löjligt stresstålig

Jag köpte några behåar på Ellos för en månad sen. Det har behövts länge! Jag var inne på Lindex en gång när jag varit hos optikern mittemot och hämtat ut mina nya glasögon, men det var svårt att få plats med Marve mellan kläderna, och de har slutat med den behån jag har använt i många är och varit superdupernöjd med, så jag skulle behöva gå igenom massa sorter och se om det fanns 100E/F i några av deras modeller. Ett sisyfosarbete, för nån sort kan ju ha min storlek men den var slut i hyllan. Mikael gick och bad en anställd om hjälp, men hon skulle gå på rast, så då gick vi, gick/rullade, därifrån.

Därför köpte jag ca 15 behåar från Ellos och hade lagom roligt när jag skulle bestämma vad jag skulle behålla och inte. En modell var jag lite tveksam till, den såg faktiskt lite för stor ut i kupan när jag tog på mig den. Men när brösten har hängt ner sig lite sitter den perfekt och jag har den som min vardagsbehå. Men igår kväll när jag kläde av mig stack bygeln ut! Jag blev så sur för att jag nu måste reklamera den och ta reda på vad den hade för artikelnummer och ordernummer och allt sånt. Och få en ny, som kanske är i lika dålig kvalitet. Men att hitta behåar i storlek 100F och när man inte kan ta sig till affärer och prova, och absolut inte orkar kolla runt på alla behåar i affären innan man hittar de 2-3 som finns i 100E, det är ett jobb som tar mig sammanlagt en månad. Att reklamera en behå och få en ny i posten hoppas jag går på två veckor, men jag har saker som är viktigare att få gjort före oktobers slut, så jag hinner inte reklamera den än.

Och när jag har så många saker att göra, små små saker för friska men som tar veckor och månader av mig,så blir jag megastressad. Om en liten sak tar en liten stund så är det ok. Men till varje liten sak sitter det ju ihop en järnvgsvagn stort stycke tvångsvila. När jag ska få i -järn så kommer det att ta tre hela ve kor. För jag behöver vila i förväg för att orka, och sen vila efteråt för att jag inte orkade. Och jag är sämre nu än i våras och måste ta det på stort allvar. Jag f?rsöker att vara logisk med stressen, inse att det inge går fortare för att jag är stressad. Och bara tänka ut vad som behöver göras först och än bara beta av sakerna. BARA!!!

Idag har jag lagat enkel mat och tyckte om det. Skar några chorizo i slantar och stekte, gjorde varm potatissallad till och sen en sallad på diverse gröna blad, körsbärstomater och den godaste fetaosten jag smakat, och så lite italiensk dressing på det.  Det enda jag faktiskt gjorde med salladen var dela tomaterna och bryta isär fetaosten. Den kom i en röd tetrapack, som inte var som en gräddfil i storlek utan lägre och dubbelt så bred. Vi älskade den! Smakade lagom och hade görbra konsistens, lite krämig fast den gick att dra isär. Men tyvärr blev det inget över till matlåda till Mikael.

Men receptet på potatisen är sen för ca 20 år sen. Nej, jag tar tillbaka det för jag vet inte om 30 är mer rätt.

VARM POTATISSALLAD
4 port (eller två sjukt hungriga vuxna)
10 potatisar
1/2 röd paprika
1/2 purjo
1 dl olja
1 dl grädde
250 g keso
1/2 msk mjöl
Salt och peppar

Skala potatisen. Koka potatisen hel.

Skär paprika och purjo i lagom bitar.

Blanda olja, grädde, keso, mjöl i kastrull, koka upp, krydda.

Skär potatisarna i kastrullen i portionsbitar, jag tog en plaststekspade för jag ville inte stoppa kniv i teflongryta.

Häll i paprika, purjo och sås och rör om. Njut! Idag tror jag att jag kokade såsen för länge, för kesobitarna smälte i princip bort och jag gillar när den texturen är kvar i maten.

Det här ska inte bli en matblogg, men jag är så grymt förtjust i den potatisen! Och det hade varit rea på purjo så då får man ta sina bästa purjoreceöt. Och chorizon började sjunga på sista versen. När man tittar in i kylen och lyckas kombinera det där inne till en god middag känner jag mig så nöjd! Jag tycker ganska mycket om att laga mat, och jag önskar verkligen att jag skulle orka laga mat typ 5 där i veckan. Jag orkar nog 2 eller högst 3, men gör oftast mer än jag orkar för att jag inte står ut med att Mikael ska vara trött och göra allt själv. Jaja.

Imorgon ska vi äta tacos. Jag tar bara fram allt och ställer på bänken, skär tomaterna, paprikan och gurkan (jag vet att man inte ska ha gurka i, men vi vill inte ha majs i för det är så sött, så om vi gör ett fel kan vi lika gärna göra ett till. Färdig salladspåse. Färdig tacokryddmix, fast de har socker och drivs i mer som främsta ingrediens. (Borde göra en egen utan socker, en burk full. Vilken bra julklapp till folk! I såna där fina burkar med tätt lock.) Mikael brukar steka köttet, tortillabröden ligger i skafferiet, tacosås finns i kylen liksom ost och gräddfil. Vi skippar avocados den här gången.

Men vi har mat varje dag. Ibland har båda lågt med energi, jag som vanligt, Mikael om han sovit för lite och har varit i skolan, sen hållt kurs, sen besökt nån gammal, sen handlat mat. Då känner jag mig så lycklig om jag har orkat laga mat. Även om han får steka köttfärsen själv så är det ju gott samarbete och det blir en hel middag av det. Vi är tacksamma för att vi inte lever i ett land dr man äter nån beta eller rot varje dag. Vi äter god mat varje dag, varierad, som smakar olika. Det är nåt att vara tacksam för.