Alltså, min man

De som är feminister, tar de åt sig av och delar på sånt arbete som är att fixa rören i badrummet? I så fall är jag inte feminist. Jag kan mycket väl skruva loss vattenlåset under handfatet, rensa och skruva tillbaka. Jag har bott själv i många år och var redan självförsörjande i duschstrilspill på dryga 20 år. Det är jag nog rätt stolt över.

Men det är ju viss skillnad. Vi har haft problem med nån lukt i badrummet av och till i åratal. Både jag, på den tiden när jag orkade, och Mikael har rensat under handfatet. Han har även röjt bakom tvättmaskinen och jag har hällt ättika och bakpulver i duschhålet. Föreningen har bytt vårt badrumsgolv för att toastolen inte satt som den skulle, och då trodde jag att problemet med lukt skulle försvinna för att det hade haft nåt med det att göra. Men nej. Jag har ju ibland ett överaktivt luktsinne, men nu på sistone har jag känt lukten ut i vardagsrummet om badrumsdörren inte varit helt stängd. Har hört att en del i föreningen har haft problem med vattenlåset i duschen.

Men nu har Mikael köpt en grej. Det ser ut som en liten gasolbrännare, det trodde jag i alla fall det var när han kom hem med den, men det är en maskin med lång vajer, 7,5 m tror jag det var. Den ska ner i rören och röja. Han har till och med kört ner den i avloppet bakom tvättmaskinen. Duschen gick inte för den är inte konstruerad så, men under handfatet gick det också. Och ja, jag har ju tappat mycket här i perioder. Vi behöver inte gå in mer på hår och avlopp och lukt. Det räcker att säga att när jag gick upp i lördags så luktade det Ajax i lägenheten. Ända från badrummet. Och jag har inte känt tillstymmelse till lukt efter det. Det känns som om vi har fått tillbaka vår lägenhet. När myrorna invaderade den så kändes den ju också som om den inte var vår längre utan deras, åtminstone så betedde de sig så. Och nu har Mikael återtagit lägenheten från avloppet. Jag har aldrig bott på ett ställe förr där man behöver köra ner en vajer i avloppet, 7 m, men det visste Mikael att man kunde. Den mannen är värd sin vikt i guld. Jag kommer aldrig att kunna betala tillbaka till Gud som har gett mig honom, varken bokstavligt eller bildligt. Och minst av allt hans vikt i guld.

Hans hba1c har gått ner! Jag är så glad att han anstränger sig för att leva vid min sida länge till.

Och faktiskt, nu när jag har sovit 11h per natt tre gånger den senaste veckan, så har jag blivit emotionella Superwoman och är inte orolig för min brors operation och inte för min svärmors cellgifter. Och inte för min egen sovångest heller, den är som bortblåst. Jag fyllde på min dosett förra måndagen och stoppade bara i sånt som jag tålt i många år och jag tror faktiskt att jag sover bättre. I så fall är bovarna zink, selen och e-vitamin. Plus att jag bytt sort på mitt b12. Kan de verkligen göra att man inte sover? Zink och selen lär ska vara viktiga för omvandlingen av sköldkörtelhormoner och e-vitamin vet jag inte mycket om mer än att det är en antioxidant som professor Karin Norlin ordinerade när jag först fick min me-diagnos på 90-talet. Jag har provat den förr, ätit i åratal periodvis. Zink och selen har jag nog dock inte provat förr, vad jag minns. Men jag har ju provat det mesta, så jag vet inte längre. Men jag ska göra uppehåll nu i tre veckor till och om jag får tillbaka sömnen så är det nåt av detta som har påverkat. Då får jag ta itu med det nästa år. Jag vill ju prova en annan sköldkörtelmedickn också som min vc-läkare har sagt nej till, men jag ska ge honom argumenten lite tydligare den här gången och annars får jag försöka hitta nån annan läkare, kanske nån privatendokrinolog. Jag ska i alla fall se till att få in vägran i journalen, för om jag inte hittar nån som är villig att låta mig prova ska jag som sista utväg fråga fk om ersättning för vård utomlands. Och då finns det en klinik i Norge som skriver ut och licensansöker. Men det går inte på högkostnadsskyddet så om fk inte går med på att betala blir det för dyrt. Och fk kan ta ett år på sig att utreda, hörde förra veckan om nån som väntat 11 månader. Och under den tiden får man sitta där med rumpan bak.

Jag är nervös för mina järninjektioner. Jag är lite mer matallergisk än jag brukar och har lite utslag i ansiktet. Hade tänkt försöka att mitt immunförsvar/allergi inte skulle vara på alerten, utan som en loj hund som inte har behövt reagera på nåt på länge. Men det är ju inte säkert att det är så det funkar. Jag vill i alla fall såååååååå gärna ha det där järnet, för jag tror att jag kommer att må bättre av det. Och om jag får en allergisk reaktion, 1 av 1000 får det, så kan jag inte få jv-järn och vad gör jag då? Stoppar en lever i matberedaren och dricker den som en smoothie? Jag spyr på tanken. Det måste funka!

Och förutom att det måste funka att ge mig det, till att börja med, så MÅSTE det hjälpa. Om jag bara får 1% mer energi så är det jättemycket för mig. 1% för mig är inte en hundradel, om friska har 100 hundradelar kraft på en dag, då har jag bara 3-4%, en bra dag. En dålig dag har jag 1-2% och har dessutom diverse plågor från kroppen som tar den lilla energin jag har. Men om jag skulle gå från 3-4 till 5, så vore det helt fantastiskt. Jag äter numera Q10 i högdos och som ges vid mitokondriella sjukdomar och vi har ju definitivt nåt fel på mitokondrierna. Och det har gett mig 0,5%. Inte så mycket att jag orkar mer, men när jag har gjort lite för mycket så hämtar jag mig snabbare.

Min dröm är att kunna laga middag. Mikael har mycket att göra nu och egentligen tycker jag om att laga mat, så åååååå vad jag skulle älska att kunna göra det för honom, och för mig. Jag är ju möjligtvis lite petig med maten och tycker det ska vara gott, inte bara mättande.

Så jag vill så gärna att järnet ska öka min ork, om än nästan ingenting i jämförelse med friska. Men det vore värdefullt för mig.

Om jag inte märker nåt blir jag ju ledsen för det, men då är allt bara som det alltid har varit och då är det en lite besvikelse.

Men säg att det hjälper, mycket, och jag går från 1h uppe om dagen till 2. Då börjar man närma sig att klara att gå på bio och på restaurang, bjuda hem folk kanske, i alla fall min familj och vänner här. Det låter ju fantastiskt!

Men då kommer nästa fråga. För 10 år sen hade jag 4 i ferritin. Under 8 är så dåligt att man behandlar det. Så vem ska jag hålla ansvarig för 10 år av dåligt mående för att jag inte fick iv-järn redan då? Jag känner att jag kommer att bli så bitter, nej, vred, på min vc, om jag blir bättre. För då har den undanhållit en behandling i 10 år som skulle ha hjälpt min hälsa. För några år sen ville dr Freier att jag skulle äta mer kött. Nästa läkare skrev ut järntabletter, och sen stoppades hela saken när jag fick magont av dem. Det är ju först nu jag har lärt mig nåt om saken och kan säga såhär vill jag att min järnbrist behandlas. Det ska ju läkarna föreslå själva, och i många år har jag trott att de kan sin sak.

Men tydligen måste man stå på sig mer än jag trodde. Och mer än jag vill. Men, men.