Dagens skrämsel!

Jag hade brynt en fläskkarré och stoppat in den i ugnen. Efter halva tiden tänkte jag ta ut den, ösa den och sätta i köttermometern. Men det höll på att sluta riktigt illa! Jag höll i ugnsformen med grillvanten på höger hand och hade en grytlapp i vänster som stöd. Men jag var för svag i händerna och kände hur jag inte orkade hålla den och den började glida mig ur händerna. Gallret låg ovanpå en vals, inte satt mellan två för då sitter den säkrare, så gallret lutade neråt av vikten och jag försökte hålla emot och hindra formen, steken och skyn att hamna på mina nakna ben och fötter. Formen stannade på den öppnade ugnsluckan och jag bara ropade Tack! Tack! TACK, Gud. Jag går ju inte omkring och är aktivt rädd för att hamna på sjukhus, men i en sån här situation vet jag att en sjukhusvistelse för brännskador skulle vara helt på tvärs med vad min ME tål. Och brännskador gör ohemult ont, och jag antar att mina smärtsignaler redan går som ljusen på en dekorationsgalens hus med Haninges mesta juleljusslingor.

När det hade hänt blev jag rätt skärrad. Jag vet inte vad för skador jag kunde ha fått, men det hade inte varit angenämt, det är ett som är säkert. Jag vet varför det hände. Jag är för svag i händerna och har dessutom ont i min högra tumme och ibland vägrar den bara för att det gör för ont. Det i kombination med att gallret började vika sig neråt för lätt gjorde att formen började glida. Så viktigt för mig att inte bara göra saker utan tänka efter i förväg. Hur känns händerna nu, hur tung är formen, hur står formen osv. Jag kan inte bara göra saker längre. Jag skär mig varje gång jag skalar potatis. Jag tror att jag vet hur man gör men jag tror inte jag förmår ta in de subtila tecknen på att det är ett skära sig-läge. Nu måste jag vara vaksam på varje tag med skalaren. Mindfulness. Fast jag vill hellre tänka på vad jag har lust med, inte på var potatisskalaren är visavi mina fingrar. Men, alla har sina problem. Ingen är fri.

Att vara fri från brännskador är dock en riktigt bra dag!