Det gick bra!

Jag fick min första dos järn idag på vårdcentralen. 1 av 1000 kan få svåra allergiska reaktioner. Min kusin har fått det, hon blev medvetslös om jag minns det rätt, så jag var nervös. Inte för själva biverkningen, utan mer för att om jag svimmar av järnet får jag det inte nån mer gång. Och jag har kämpat så för att nån ska ta mig på allvar med detta för att jag hoppas att jag kan må lite bättre om blodvärdena är bättre. Så jag vill verkligen ha det där järnet, och jag vill verkligen bli bara en smula bättre!

När jag skulle göra mig i ordning kände jag plötsligt att jag var tvungen att gå och hålla Mikael i handen. Jag hoppas så mycket på att detta ska göra skillnad i mitt mående och då är det en emotionell risk. Märker jag ingen skillnad så är det ju ingen skillnad mot nu, men jag hoppas ju att det ska göra skillnad, och det är så svårt det där med att hoppas numera.

Det enda som var svårt var som vanligt att hitta nånstans att sticka mig. Annars gick det hur bra som helst! Jag hade Mikael med mig också, och Marve, och Mikael ordnade så jag fick ligga ner under den halvtimme de rekommenderade att man skulle vara kvar för observation efteråt. Det är så skönt att inte behöva be om sånt själv, för jag har fått nog med blickar och behöver inte bli ifrågasatt mer. Så om Mikael frågar är det honom de ifrågasätter, och det gör folk inte.

Jag är så fantastiskt lättad att det gick bra. Teoretiskt sett så har jag ju hört om en person som fick svåra biverkningar och då borde jag känna till 1000 som det har gått bra för. Så många har jag ju inte hört talas om, så ur ett statistiskt perspektiv borde det vara ok, men jag har ett stort eksem i pannan för att jag åt en halv tomat i söndags. Så man kan ju inte räkna med att den här kroppen beter sig som den borde.

Men det har den gjort idag! Jag är så lycklig!

Då ska jag bara börja må bättre av järnet också. Placeboeffekten har i alla fall funkat helt makalöst idag!