Jag har fått tid på min vc för tre iv-järnbehandlingar. Är jätteglad för det, det har varit en lång kamp. Så det är jag jätteglad för.
Men det betyder ju att jag på en sekund fick tre vårdbesök till i november, förutom det jag redan har. Så fyra vårdbesök på fyra veckor. Jag är så pass kass just nu att det kommer att fylla hela min kalender. Men livet slutar ju inte för att man har vårdbesök och listan på saker att göra är lång och stressande!
Men det roligaste som hänt mig på länge är att jag fått kontakt med ett förlag som har ett projekt om barnböcker med och för funktkonsnedsatta barn. Jag blev helt överlyckligt glad för jag har velat skriva en barnbok om ME i många år men inte orkat jaga förlag. Jag har alltså aldrig skrivit en bok för att jag redan innan vet att jag inte kommer orka jaga förlag. Men här har jag redan hittat förlaget och de ska göra allt arbete med tryckning osv, så jag skulle i princip bara behöva skriva. Jag var så oerhört lycklig för den möjligheten!
Men nu har jag fått reda på att de behöver manuskriptet i november. I år, ja. Nästa november hade jag klarat. Känner mig fruktansvärt ledsen, för jag vet inte hur det skulle gå till. Jag har redan skrivit lite anteckningar och samlat idéer, men jag kan ju inte lägga sån tid på det att det är klart om en månad. Den där solfilmsansökan tog ju många månader att få klar, med allt vad det innebär, så hur ska jag kunna skapa nåt kreativt som ingen utom jag bestämmer formerna för, på en månad? Det är ju inte bara råarbete som med solfilmen, där mycket var att skaffa det ena och andra papperet från folk.
Jag är så ledsen! Jag vet inte ens om jag ska försöka alls nu. Om jag inte hinner få ihop nåt på en månad så är ju ansträngningen bortkastad. Och bortkastad energi är ju så fel för mig, månaden före jul dessutom när jag alltid kraschar. Och jag sover fortfarande dåligt och har fortfarande ångest, inte varje dag men ofta. Så på ena sidan har jag ett orimligt tidsmål. Å på andra en dröm om författande, och en sån lämplig chans att jag inte vet om jag nånsin skulle få den igen.
Ja, men om man inte har nog med anledningar att gråta, så skaffar man sig. Jag hade trott att jag skulle få typ februari på mig.
Jag kommer ihåg en gång när jag var med i en novelltävling. Det var så oerhört kul att skriva och jag njöt så av processen. Jag blev aldrig publicerad, men det var så roligt att skriva och redigera. Och i helgen skulle vi ätit på förlovningsrestaurangen, men jag orkade inte. Så just nu är jag rätt besviken över saker jag måste foga mig i och som inte är min vilja. Det blinkar bitter-varning överallt, men än så länge är jag bara ledsen, inte bitter. Bitter är när mjölken surnat och än har den inte passerat bäst före. Men inte ens gråta i fred får man göra, för att man inte ska bli en besviken och olidlig människa.
Men Mikael har i alla fall inte cancer. Som vi vet om. Och även om folk har cancer, så måste de inte dö. Får inte dö!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar