Vad finns i ett äktenskap?

Jag blev lite upprörd härom dagen. Jag tar det inte på så stort allvar, för klockan var mycket och jag läste nån skvaller-/kunglig tidning där det stod att det var Blondinbella som ville skilja sig för hon var inte lycklig, de hade nämligen olika syn på karriär och familj. Jamendåså.

Man borde få göra ett test om man ska gifta sig och skaffa familj, det blir mer och mer klart för mig. (Förresten borde inte vem som helst få rösta heller, hjälp vad jag går och blir elitistisk!) Att vara 22 och gifta sig är i bästa fall dumt. Nej, i bästa fall jättebra, men i värsta fall jättedumt. Man tror man vet så mycket när man är 22, men vet man inte vad ens partner har för syn på karriär och familj, vad vet man egentligen? Vilka barer de gillar? Vart de åker på semester? Vilka kändisar de gillar? Nej, familj och karriär är ju så centralt för två människor som lever ihop som det kan bli, ännu mer om de får barn. Och så ska stackars förskolebarn växa upp i två hem för att två vuxna personer inte tog ansvar för att veta vad de gjorde när de gifte sig! Jag blir görsur! Inför körkort eller legitimering!

Min kusins barn (det finns många, så jag tycker inte jag avslöjar vem det är) skrev nyss att hon varit gift med sin man i ett år och att det var hennes lyckligaste. Jag minns nu inte om mitt första år som gift var särskilt lyckligt, men det är bara för att jag har så dåligt minne. Jag hade nog kommit ihåg om det var olyckligt. Vårt senaste år som gifta har i alla fall varit lyckligt, och förmodligen lyckligare än det förra också. Så borde det ju bli, när man dels lär sig vad den andre inte gillar och undviker det om man kan och orkar, och han gör likadant. När man har lärt sig vad han gillar och han med och gör det (aldrig fått så mycket blommor och god mat som det här året). Att man istället för 2000 dagar tillsammans har haft drygt 2930 dagar. Det är 900 dagar till där jag varje dag älskat honom mest i världen, känt och uttryckt tacksamhet över honom och ett par dagar då jag varit arg på honom men samtidigt varit glad att han inte grälar fult, hotar med skilsmässa, säger elaka saker eller drar upp sånt jag själv skäms och är ledsen för. Han är fortfarande mer hetlevrad än jag men några fel kan han väl få ha han också? Jag står vid hans sida vad det än gäller. Ibland säger jag till honom, i enrum, att han behöver kamma sig. Men jag är hans och han är min och jag väljer honom varje dag, om och om igen. Jag vägrade gifta mig med honom innan vi hade diskuterat alla frågorna i en bok som hette 1000 Difficult questions to ask before you get married. Nu gav vi bägge upp runt ca 800 och sa äsch, nu är vi djärva och kör bara :-) Men jag kände verkligen att det var viktigt att inte bara gifta mig för att jag var kär. För kär kan man ju bli på tre minuter! Utan att kärleken var byggd på något verkligt som kunde bära oss genom dåliga stunder, dåliga dagar, eller dåliga månader. Vi har aldrig haft nån dålig månad, men det är ingen garanti för framtiden. Vi kan få dåliga år. I går natt var vi vakna i fyra timmar och av och till kämpade med hans nya blodsockermätare. Det finns mycket utrymme för saker att bli värre, på många plan. Inte för att jag räknar med det, men rent teoretiskt måste man ju känna att kärleken är gjord av så robust material att den tål även när det stormar.

För vad är i ett äktenskap? INGENTING! Äktenskapet är som en säck, det innehåller inget förutom ett tomrum. Det är inte äktenskapet som kommer med romantik, vänskap, sex, äventyr, gemenskap, intimitet. Det är vi som måste ta med oss det till äktenskapet, annars förblir det tomt, som de där tomma tunnorna som skramlar mest.

Det gör mig riktigt ledsen när folk struntar i att göra sina hemläxor. För jag tycker äktenskap och familj är det viktigaste som finns. Och där borde man inte bara veta vad man ger sig in på, det kan ju gå åt skogen i alla fall, fast risken är kanske mindre om man verkligen har förberett sig och insett vad äktenskapet handlar om, och att äktenskapet verkligen  inte automatiskt gör att allt som prinsen säger och gör får mig att älska honom mer. Nej, man behöver lära sig att hantera det andra också, på ett sätt som inte ger en cancer. Och så måste man förstå att man är ansvarig för att ens äktenskap blir som man vill. Det har ingen egen vilja, det blir inte fantastiskt av sig själv. Och det blir faktiskt inte dåligt av sig själv heller.

Läste härom dagen att nån sa att äktenskapet är som ett hus. Om en glödlampa har gått sönder så säljer man inte hela huset, man byter glödlampa. Fast på ett väldigt obehagligt plan, jag såg nämligen ett par minuter på nåt hoarders-program, så kan man ju låta bli att laga det som är trasigt och bara slänga allt på golvet bredvid muslorten, och då är det inte säkert att man kan rädda huset. Och man kan inte beskylla kackerlackor eller råttorna, det är människan som gett plats åt dem. Också bildligt talat.

Men äktenskapet kan bli som ett slott eller som ett hål i marken. Och det är inte ens Arga snickaren som behövs för att få det att blomstra. Det behövs egentligen bara två personer som är kära och beslut samma, och som har tänkt efter på saken mer ön fem minuter. Det hjälper ju också om man gifter sig på rätt plats, med rätt person, i rätt tid, av rätt anledning, och om ens man har väldigt snygga, breda axlar. Ifall han är tunnhårig, gråsprängd, småtjock så tacka för komplimangen, du har fått tag på en morfar, de är extra underbara!