Min första kärlek

Min näst förste kärlek hette Ole och var min skidlärare i Hemsedal när jag var 5 eller 6.

Min djupaste kärlek är såklart Mikael.

Men min första och min sista kärlek kommer alltid att vara böcker.

Jag lärde mig läsa själv när jag var 4, med god hjälp av Fem myror, misstänker jag, och efter det har jag aldrig varit utan en bok särskilt länge. Riktiga semestrar läser man en bok om dagen. När jag var i Italien med hela familjen utom Johan så lånade alla böcker på bubblan innan vi åkte och sen gick de laget runt. Underbart. Ellen var inte så stor, kanske bara 10, men läste och begrep som en vuxen. I alla fall såna där lättsamma böcker man vill läsa på semestern. En annan gång var Ellen och jag i Maspalomas i två veckor och vi läste en Alistair MacLean-bok om dagen. Lagom förslöande för sinnet. På vår bröllopsresa var vi inte ensamma, jag hade två mycket suspekta författare med mig, nämligen Dan Brown och Camilla Läckberg. Måste dock förklara att jag köpte Läckberg på flygplatsen under inflytande av sömnmedicin och jag har inget som helst minne av att ha köpt den utan fick en chock när den låg i min väska. Den var faktiskt ännu sämre än jag trodde. Dan Brown var inte vid det laget sämre än jag trodde, men det måste varit den sista av hans böcker jag förmådde läsa utan att irriteras. Jag tror jag har Inferno nånstans i nattduksbordet och enda anledningen till att jag i mina svaga stunder vill läsa färdigt den är för att jag för noggranna anteckningar över hur många gånger han använder ordet eerie i varje bok. Han har säkert skrivit det 100 gånger vid det här laget. En gång i var tredje bok är rimligare! Men med så många eerie blir jag upprörd över bristen på litterär kvalitet och så får jag hög litteraturförorättad puls.

Min förmåga att läsa böcker, fatta, minnas händelser såväl som människor, rentav glömma hela kapitel, gjorde att jag slutade läsa för några år sen. Sen försökte jag läsa en bok, kort och lätt, en gång när vi inte hade Wifi på rummet så jag kunde inte slösurfa som jag brukar. Hade tagit med mig garn och virknål och tänkte göra några mormorsrutor, men jag hade plötsligt glömt antal maskor i "hålet" och kunde inte fråga Google. Så det blev bara läsning, och min kärlek upptäcktes och nu är mina loins burning av lust att läsa.

Förrförra veckan började jag på den lättaste vuxenbok jag kan tänka mig, den gode Alistair MacLean, och trots att jag fick läsa de första 30 sidorna minst 3 gånger så kom jag igenom den efter kanske 10 dagar och jag var i extas!! "I READ A BOOK AND I LIKED IT" Jag ska försöka ta mig igenom en bok om acceptans med Saras hjälp, men det är inte nöjesläsning och jag vill lära mig av det jag läser. Så det kräver som förr att jag har en bra dag, och det blir aldrig det när man överbokar kalendern hela tiden.

Men jag har lånat några böcker från Soprumsbiblioteket och eftersom det gick så bra med MacLean tänkte jag ge mig på en Åsa Nilsonne. Läste ett par kapitel, kanske ca 30 sidor, och såg allt framför mig som om jag hade sett en film som byggde på boken. Googlade. Hittade ingen film. Men jag hittar en beskrivning av vad som händer i boken och känner igen det, sen stod nåt om en vulkan och då minns jag det också. Alltså har jag förmodligen läst boken redan. Och så bra var den inte att jag har lust att läsa den igen. Så det blir en Grisham på engelska, The Appeal, eller en Patricia Cornwell men inte om Kay Scarpetta och på svenska. Kanske hugget som stycket, men jag känner mer för Grisham. Vi får se. Det står nämligen ett helt ljuuuuuvlig bok som heter Handbok i svenska av Gösta Åberg. Hör på underrubrikerna: skriva och tala, rätt och fel, grammatik, knepiga ord. Den vill man ju bara sluuuuuka!

Jag vet att det är lite prematurt, men jag längtar så efter att bli en läsande människa igen. Är inte så intresserad längre av annat som yrkesbloggar, ig-konton med inredningsidéer osv.

Såg på Babel idag och hjälp. Vad. Jag. Älskar. Litteraturdiskussioner! De kan knappt säga en mening förrän jag hittar på ett motsägelse på temat och som vore intressant att undersöka, eller när de berättar om hur det är för dem att vara författare, så längtar min själ efter att vara det också. Babel är ju bara min sorts hjärna! De talar direkt till mig! Jag är lite mer marinblå och mindre kulturtant i haremsbyxor och birkenstock med sockar i. Men för övrigt så är jag sån i min hjärna. Allt de säger har redan en plats där såna tankar passar ihop och känner sig hemma. Det har varit en lyxig dag idag att få se på Babel ensam i tysthet.

Fast det har också varit en pestig dag. Jag har halsont, feberkänslor, ont i kroppen, huvudvärk, ont i lymfkörtlar. För att jag har varit på tre eller egentligen fyra Vård besök och det kommer att ta mig flera dagar att vila ikapp. Så här ligger jag med "influensa" tills jag har hämtat mig. Kanske måste ett vårdbesök, hemma visserligen, ställas in på tisdag för att jag ska duscha imorgon.

Vi får se!