Dagens glömska

Började och slutade dagen med två fina hjärnsläpp.

Morgon. Känner mig så nöjd med mig själv att jag har så bra minne och är så effektiv och energisparande när jag tar med mig rena underkläder från garderoben med mig ut när jag går upp. Så jag inte ska behöva gå in i sovrummet igen när det är dags för påklädning. Ni fattar, vilken ofantlig klokskap! När jag är klar med den extremt lilla morgonhygienrutin som är kvar ser jag underkläder på tvättbänken i badrummet och undrar om det är Mikael som har hittat dem i tvättmaskinen eller vad de kom ifrån. Men jag har i alla fall tagit fram rena underkläder så jag behöver inte de där. Kan ju ha på mig dem på söndag. Så mopsig och stolt. Går ut i köket, de ligger inte på stolen där "ytterkläderna" ligger. Konstigt. Inte har de halkat ner på en stol heller. Börjar leta på olika ytor i köket, sen i vardagsrummet, men hittar inget, har de åkt in mellan andra saker i fåtöljerna? Tog jag ens med mig dem ut från sovrummet?Ja, det var ju därför jag mopsade upp mig så. Men vänta, det ligger rena underkläder på tvättbänken i badrummet och ingen annanstans här hemma. Mer än i garderoben då. Så jaha, det var visst jag som lagt dem där. Och glömde det inom 30 sekunder. Och gick och letade efter andra i två minuter.

Slutade dagen ungefär likadant. Sa till Mikael att jag har börjat glömma att gå och lägga mig, och i natt tog jag inte sömnpiller förrän lite före två! Och sen tar det ca 2 1/2 timme tills jag somnar så det är verkligen illa att glömma det. Eller typ strunta i att anstränga sig för att komma ihåg att gå och lägga sig när klockan är tolv. Men så jag säger högt att jag ska börja skärpa mig igen. Det är så avgörande för min hälsa så det borde inte ens vara en issue! Men så råkade jag klicka på en artikel i Aftonblaskan kl 23.59 så tio över 00 skulle jag gå och lägga mig. Så fort jag tänkt den tanken tar jag makten till tv:n och ska stänga av. Men nånstans mellan att jag lyfter upp makten från bordet och jag ser på den med ögonen så glömmer jag att det var power jag ska trycka på. Så jag trycker på mute, för givetvis har jag stängt av ljudet men inte tittat på teven på länge. Och så är det Nicole Kidman i en film om fn-tolkning och jag börjar titta. För jag har sett den en gång förut eller två men fattade den inte riktigt så jag kanske kan fatta den här gången. (Mm, jättetroligt.) Så tittar jag färdigt på filmen, kissar, tar sömnpiller, allt sånt, lägger mig och får en absolut chock när klockan är 1:24! Jag gick ju och la mig 00:10! Dubbelkollade med armbandsuret också och klockan var verkligen halv två. Fattade ingenting förrän en minut senare. Det var lite läskigt en stund.

(Jag behöver väl inte säga att jag inte riktigt blev klok på filmen den här gången heller, vilket i o f s kan härröra från det enkla faktum att jag bara såg andra halvan. Vi säger väl i alla fall det.)

Och jag är inte dement. Inte för att det är nåt fel med det, prins Henrik av Danmark är visst dement och det kan vara känsligt för en man som haft ett starkt yrkesliv stod det. Nej, man väljer ju inte demens mer än nån annan obehaglig sjukdom, men jag menar bara att jag inte har såna minnesproblem att det ens är tal om början på demens. Det är bara ME. Kognitiva svårigheter är en del av sjukdomsbilden. Jag undrar så hur det kommer att kännas när jag blir frisk. Jag ska göra följande:

*Gå på Liseberg med åkpass och nån som inte spyr av barnkarusellerna. I två dar.
*Åka slalom. Säger man ens så? Jag har glömt av vad det heter, haha!
*Åka till Italien.
*Läsa en bok, och en till, och en till. Kanske tre stycken under veckan i Italien. Bara så! Jag minns när vi fick låna ett gäng Alistair MacLeanböcker. Jag tror det var Ellen och jag två veckor i Maspalomas och vi läste alla böckerna och bytte sen med varandra. Cirka en om dagen. Det är semester det! Jag längtar till en friskare tid där semester är vilsamt, inte så jobbigt att man inte orkar göra det. En annan gång i Maspalomas satt vi och spelade kort på altanen som avkoppling. Nu är det hårt arbete att sitta på en stol. Men jag längtar efter en normal semester där jag både ska sitta på stol, läsa bok och ändå orka sitta upp på middagen. Kanske att man kan välja att ta en promenad till nån annan restaurang än hotellets! Vilket galet festliv det kommer att bli! Nu vet jag, jag ska till och med äta hotellfrukost! Klockan åtta! Och sen gå till stranden eller åka på utflykt, inte gå och ramla i säng. Vänta bara, jag kommer att bli ostopplig! Kommer att driva min stackars gamla, trötta man till hjärtinfarktens rand. All denna energi, äta hotellfrukost, jag smäller av!

P.S. Och sen när jag blir sjuk i en förkylning eller nåt ska jag ligga i soffan och se på alla Jane Austen-filmerna, Anne på Grönkulla och 11 säsonger av Montalbano. Inte allt det på en dag, det fattar jag ju själv. Men då är det vilsamt att se på film, inte hårt arbete! Mwoahaha!

P.S. Och hjälp vad jag ska slå runt med barnbarnen! Här kommer stålplastmormor som kan allt! För visst är det väl så att om man bara är frisk så är allting i livet lätt och okomplicerat?