Ogästvänlig

På Babel i söndags var de på litteraturfestival i Longyearbyen i Svalbard. Mycket intressant. Det såg ut som om det snöade på ena stället och som om vinden blåste genom alla på andra stället. En författare sa till och med att det verkar som om platsen gör sig bästa för att vägra ta emot människorna som är där. De rekommenderar t ex att man varken dör eller får barn där. Det är tjäle i marken året om och svårt att begrava folk. Marken vill liksom stöta bort dem. Ja, det å så jag minns det tre dagar senare.

Men jag har tänkt på det här sen dess. Att marken, jorden, naturen inte vill ta emot människorna. Ogästvänliga in absurdum. Jag tyckte jag frös ihjäl i England, och det gjorde jag halvt om halvt, det kändes som att jag aldrig blev varm ända in. Kläderna som kom ut varma och torra ur torktumlaren var ändå kalla och lite fuktiga om man bara droppat dem i en fåtölj och gått hemifrån. Fukten och kylan kom ända in överallt, oavsett. För mig var det ett ogästvänligt ställe att bo på. Kanske om man varit rikare och bott bättre så hade det kanske känts annorlunda. Treglasfönster och centralvärme.

Så läser jag Magda Gad. Ibland försöker jag att låta bli för det blir för jobbigt. Men ibland dras blicken dit som till den ordspråkliga tågolyckan. Nu senast var det is-kvinnor, 18 stycken med 70 barn. En bebis var tio dagar gammal. Och jag ser fasorna och tänker Hur kan man föda ett barn till den världen? Till krig, tortyr, outsäglig fattigdom. Där papporna antingen är döda, krigar eller är fångar. Där de lämnat länder som Tyskland och Frankrike för att bli is-fruar. Varför??? I kommentarfälten upprörs folk över de oskyldiga barnen. Självklart. Men föräldrarna har gjort barnen skyldiga. Hur ska barnen bli annat än uppfödda på krig och hämnd? Det är ju som att fostra självmordsbombare. Det är föräldrarnas fel. Man borde inte få göra så mot barn. De borde inte få ha barn alls.

Folk som bor i Nordkorea får barn. Jag vet inte om diktatorn bestämmer hur många och med vem. Men de föder barn.

Men å andra sidan, Mikael fick barn fast han hade diabetes och autoimmuna sjukdomar kan man ärva.

Det finns inte en gräns mellan vad man accepterar från världen, det finns många. Landet som beter sig som att det vill ha bort människorna, som Svalbard, eller för oss som är lite mesigare, en lägenhet i England. Jag kan inte under några omständigheter tänka mig att bo så igen. Kanske en månad, en sommarmånad, och om jag fick en miljon. Men min gräns för bekvämlighet var överträdd med långt. E sa att hon frös som en hund i Milano på vintern. Ouppvärmda klinkergolv som är till för att svalka på sommaren och ingen tycks tänka på att det blir kallt på vintern. Vad människorna fryser. Och vad de svettas. 20-30 grader på planerad resa, ojdå, 45°. Är det 30 måste jag sitta i duschen och äta glass.

Och mitt i kriget. Hur kan man föda ett barn till en IS-krigare och låta en tvåveckors bebis riskera bomber och granater och att mamman våldtas, pappan dödas eller blir satt i fångläger?

Jag har tänkt mycket på detta temat. Hur kan man bo på vissa platser när de är så fattiga, onda, ogästvänliga, kyliga, heta.

Men vad är hela jorden utom ogästvänlig? Jag skulle kollapsa i Afrika. Så dåligt som jag tål värme. Kanske Kapstaden med sina lyxhotell och en stilla havsbris. Jag skulle i alla fall dö fort om jag skulle behöva gå 1,5 mil till brunnen varje morgon och ha en kruka med vatten på huvudet på vägen tillbaka. Jag hade kanske dött på en månad, jag har ju fett att leva på men jag vet inte om de hade gett mig vatten.

Och alla ställen jag tänker på, i det här mindsetet, blir ogästvänliga. Naturen gör det inte lätt för oss. Det är det civilisationen som gör. Sätt mig i Alaska och kräv att jag ska leva av det jag kan fånga och döda under en vecka. Kanske skulle jag hitta en mask, men det är väl tjäle där också förresten. Jag kan inte fiska eller skjuta fåglar med vilket vapen vi än talar, bössa eller pilbåge. Jag vet inte om det är lättare att fiska men jag har ingen aning om hur man gör.

Jag behöver mataffärer för min överlevnad. Jag behöver treglasfönster, larm och lås, 23,5 grader i sovrummet eller så behöver jag byta till tjockare täcke eller ta på mig pyjamas. Jag är känslig som bara den för temperaturskillnader. Min egen termostat är typ paj. Men ändå väljer jag att bo här. Jag väljer visserligen att Mikaels och mina gener har för mycket fel för att tänka på barn. Vi var lite gamla redan till att börja med och det var aldrig en fråga iom att jag är så sjuk. Men två autoimmuna sjukdomar, nej fyra faktiskt, och kanske två neuropsykiatriska, båda har skumma fläckar som växer och behöver opereras bort, jag har dessutom syskon med varierande långt gången malignitet i sina fläckar. Jag har massa allergigener, massa magproblemsgener, kanske svårt att få barn, psoriasis har både Mikael och jag i bagaget, Ms pappa var så förfärligt sjuk att han åt cellgifter och dog mitt i livet. Vi är bägge lite överintelligenta men undersociala. Jag är lite rädd för folk men Mikael är det inte och kan säga tokiga saker. Stackars våra barn, vilka ufon de kan bli. Sjuka, konstiga ufon.

Men folk får barn ändå.

Folk bor där de känner sig hemma oavsett hur bekvämt det är där.

Så trots att jorden gör allt för att människorna ska lämna den i fred, så bosätter vi oss på hemska, oländiga platser, där naturen eller kriget vill få bort oss. Där marken inte tar emot våra döda. Där marken inte föder våra unga.

Varför?

Jag tror att människan är lojal. Även om en pappa är kolerisk skriver barnen grattis på Facebook och säger att de älskar honom. Även om man kan bli aggressiv av lågt socker så lever hundratusentals diabetiker i lyckliga förhållanden, mig inräknat. Varför?

Människan är tålig och mild. Människan avundas inte, hon skryter inte, hon är inte uppblåst. Hon beter sig inte illa, hon söker inte sitt, hon brusar inte upp, hon tänker inte på det onda. Hon gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon, allt uthärdar hon.

Människan måste vara den obotligaste optimisten. Anpassningsbar, lugn när det gäller. Samarbetar, ibland för andras goda, inte sitt.

Människan - naturen 1-0

Det känns ju annars som en rätt given följd att tala om vad människan gjort med naturen som så snällt erkänner sig besegrad av sin härskare.

Naturen är mäktig. Nyss försökte naturen kasta bort några miljoner människor i Karibien och sydöstra USA. Men människan segrar och fortsätter bo i orkanbältet. För orkanbältet är deras hemma. Folk fortsätter att bo i norra England, i Svalbard, Nordkorea, vid foten av Etna och vid San Andreas-förkastningen i Californien. Och i Raqqa. Vi kan tydligen anpassa oss efter vad som helst, och älska det! Därför är människan högst i matkedjan. Men därför har vi också störst ansvar för kedjan. Ändå ner till de döda tingen ozon.