Vilken utflykt!

Onsdagen nu i veckan började med att Vanna, rackarns byracka, skäller utanför min stängda sovrumsdörr tills jag vaknar. Sen vill hon inte komma in i sovrummet utan lägger sig istället tillrätta på Mikaels väska i vardagsrummet. SÅ HON VILL INGET, BARA VÄCKA MIG?????

Det kanske var lika bra det för jag drömde att jag hade massa getingägg i livmodern och plötsligt hade jag 5-6 nyfödda getingar i underbyxorna. Det var en mycket skum dröm!

Sen packade vi lite. Vi åkte nämligen utomlands! Tror jag det räknas som i alla fall. Vi har  tagit oss en tur till Åland. Hytten var rymlig (23 kvm) men svinkall. Vi hade utsikt över havet från hytten, rakt framåt genom stora panoramafönster, men efter en halvtimme var det mörkt så Mikael får glo upp den utsikten imorgon när jag FÖRHOPPNINGSVIS sover. Sov 8 1/2 timmar inatt tack vare besten Vanna och jag hade behövt 12. Men lite får man offra för att göra nåt kul!

Till slut hamnade vi ändå i matsalen (det fanns bara plats på sittningen kl 20.30 och jag hade bara ätit morgonpiller. Så jag var störthungrig). Med oss i vår "sittavdelning" satt ett gäng överförfriskade bussresepensionärer från Skåne. Det hade bara kunnat bli värre om de också sjöng. Ju mer alkoholen verkade, desto högre lät det. Ljudkänslighet är inte bekvämt alla gånger. Vi hamnade dock bredvid ett äldre par (medelåldern på kryssningen var minst 65) som inte hörde till bussällskapet och där kvinnan var så artig, vänlig och social på ett charmerande sätt och tog mig på axeln och hoppades att vi fick en fortsatt trevlig resa. Man kan verkligen göra en annan människa glad och till och med få dem att känna sig älskade och värdefulla genom att bara le och vara trevlig. Jag har ju inte så mycket socialt liv längre, men där såg jag hur en liten ansträngning ger ett hundrafalt resultat. Den kvinnan har jag tänkt på flera gånger sen dess, varje dag faktiskt. Sån vill jag vara!

Men maten, vilka massa alternativ! Mina favoriter var skalräkor, gravad lax, dill- och smörslungad potatis, ägghalvor, rökt nåntingfisk, ansjovis, löksill och senapssill. Sen en kall köttbit marinerad i nåt. Det var de kalla rätterna, det.

På varmrätternas topplista stod torskgryta med potatismos, inkokt lax som smälte på tungan, olika grönsaker som morötter,  blomkål mm, några rostade. Sen äppelgräddsås till nån fläskköttbit och bea till en rostbiff med potatisgratäng. Jag är rätt enkelspårig och tar det jag gillar. Så gör väl förstås alla. Mikaels mat var inte lik min! Så skönt att man tar vad man tycker bäst om. Han var riktigt förälskad i en viltköttgryta som jag inte ens smakade på. Och på bordet med kalla rätter tog han såklart såna där dubbla strömningar med dill, som jag absolut inte gillar. Okej, smaken älskar jag men jag är så mesig när det gäller ben i fisk och får faktiskt kväljningar av strömming. Fast mamma gjorde i min barndom en god rätt med rullade strömningar i ugn med en sås av tomat och dill och den var jättegod. I två tuggor tills man kände kittlandet i munnen

På efterrättsbordet imponerade morotskakan bäst och chokladmoussen näst mest. Som avslutning åt jag ett tuc-kex och det var så gott med nåt lite salt som avslutning. Om jag inte hade varit så mätt hade jag gärna tagit en bit brie till tucen. Nästa gång! Jag har faktiskt räknat ut hur jag ska göra nästa gång jag äter sån här kryssningsbuffé. Ta bara morotskaka och chokladmousse. På sin höjd en sked glass om chokladsåsen är varm. Gör plats för en liten bit brie och kex. Och vad gäller maten, ta inte ens nåt bröd, fast det lockar när man är vrålhungrig. Ät massa sill och lax och rökt fisk, ta ett par ägghalvor och några små potatisar. Man mår bra av att äta sån mat, så ta två av det du gillar, inte bara en. Och sen de varma rätterna. Kör mycket fisk, det är friskt och fräscht, och ta bara två små köttbitar, gärna av olika sort med olika tillbehör. Inga köttbullar, det är inte så speciellt. Ja, det är min framtida taktik. Efterrätterna var inte särskilt goda och jag hade hellre ätit en bit senapssill till istället för att göra plats till makroner och annat.

Taxfreen stängde 22 så där stod vi snopna kl 22.20. Men vi är ändå så tjocka och behöver inget godis. Och det var nog tur att vi missade taxfreen för annars hade jag haft feber av att i snabb följd ha ätit ett par bilar, några till, och bara några fler och ojdå, var det bara en kvar? Så går det nämligen när jag får tag på en påse bilar. Helt förryckt. Jag KAN verkligen inte äta bara några stycken. Så bättre då att aldrig äta ens en!

Hade tänkt be Mikael köpa mig en räkmacka till lunch nästa dag och vi gick förbi kaféet men de kostade 110:- och så hungrig är jag inte! Fast nästa dag när han väckte mig stod det en bricka på sängen bredvid mig med en Pucko, en räkmacka och ett miniwienerbröd. Den mannen vet hur vägen till mitt hjärta går. Han hade också varit i taxfreen och påsen med Pandalakrits var så tung att man kunde använda den som vikt när man tränar. Jag provade nämligen, fick mjölksyra efter fyra små lyft.

Vi var vid dansbandsgolvet också efter maten och kvällens bästa syn var en kille som dansade med sin dam med ena armen runt henne och andra armen mot en pelare, som stöd. Vet inte om han var full, trött eller sjuk, eller bara väldigt yr (fast det blåste knappt) men sånt engagemang får man ju bara applådera. Allt för dansen!

Annars kan jag meddela att man bara borde köpa smink från Lancôme. Sminkade mig med min finögonskugga därifrån i lila, grått och vitt och det var så packat med färgpigment att jag inte fattar varför man nånsin använder nåt annat än högkvalitativt smink? Så nästa gång jag ska ge mig själv en fet belöning ska jag köpa ett läppglans från Dior eller Lancôme tror jag.

Sammanfattningsvis var hytten inte lika fin som den på Silja, maten var antagligen ett snäpp mindre märkvärdig, men väldigt lik och därför kan jag inte riktigt minnas och avgöra. Men vi kom in ordentligt i hytten med rullstolen. TACK OCH LOV att vi hade rullstolen med! Det var inte så långt till restaurangen, och inte från maten till vårt bord, men det var ju kö som jag slapp stå i och kunde sitta i istället. Och sen när vi var framme vid maten tog jag själv. Men jag har rest mig i och ur den där saken kanske åtta gånger och på slutet visste jag inte hur jag skulle dra mig upp för både armar och ben var lika trötta. Man känner sig lite uttittad och annorlunda när man kommer i rullstol, men när jag i början av kvällen tänkte att jag inte ville vara till besvär osv, så tänkte jag mot slutet av kvällen att jag hade lagt mig på golvet om jag skulle behövt gå fram och tillbaka. När vi kom tillbaka till hytten orkade jag inte ens gå ur rullstolen på en stund. Men vi hade en ganska stor backe i hytten som jag stod på toppen av och det kändes väldigt farligt och spännande att inte veta om man skulle rulla ut genom panoramafönstren :-) Dagens läskigaste var annars när vi skulle gå från bildäcket till hissen upp. Då var det två små uppförsbackar och när det bara var vi kvar så körde Mikael upp mig närmare hissen så vi skulle hinna in. Och väl uppe på den sista kullen känner jag hur jag börjar rulla nerför, baklänges, och ser för mig hur jag rullar neråt med huvudet före och rammar en bil som står där. Men nån hade tänkt förut, för backen slutade med en liten upphöjning, så rullstolen rullade bara 5 cm. Men ändå, det är ju inte meningen att man rullar bakåt i rullstol så man är väldigt kontrollös.

Vi såg förresten på en underlig sporttävling. (Skönt förresten med bekväm dubbelsäng där Tv:n var nästan lika stor som panoramafönstret.) För det första såg de tävlande inte jättesportiga ut, mer som att de hade tatt in folk från gatan bara. Det festligaste var när det kom en 65-åring med vanliga kläder och dålig/ingen behå. Hon såg mer ut som om hon var på väg till tvättstugan än till en sporttävling i finländsk tv. Folk från gatan säger jag! Länge leve den vanliga människan! En gren var att man skulle lyfta en skivstång med en arm. Ett ryggskott waiting to happen, if I ever saw one. Och visst tog damen sig för ryggen och fick slängt ett njurbälte till sig. Nån annan gren fattade vi inte vad den gick ut på, möjligtvis att se hur många lyft direkt efter varandra som man orkade innan man gav upp, eller om det var tid som tog slut. En gubbe, ja, jag säger gubbe för han såg ut som en ölstinn pensionär, där ölen skulle födas vilken dag som helst, han var jättestark. Men han såg verkligen inte atletisk ut där han la sig på bänken under skivstången men sin stora runda mage. Fast han lyfte mycket mer än 100 kg. Nej, vilket festligt program där man inte riktigt fattar vilka som tävlar eller hur det går till.

När vi kom av båten gick det undan och bara efter nån kvart orkade jag inte hålla ögonen öppna. Men jag tror jag hörde nåt på radion om att Benny Andersson har släppt en pianoskiva. Man hörde den där Mountain Duet från Chess, vad nu den låten heter, och det var andäktigt att tänka sig att det var själva skaparen till all den fantastiska musiken som satt och klappade pianot. Sen när vi kom hem lade jag mig och blundade i sängen i tre timmar och sen kände jag mig nästan ok. Dagen efter fick jag däremot betala för resan men det blev inte riktigt så illa som jag hade befarat. Så jag har gärna lust att göra det igen! Om man kan vila sig en månad före och efter kanske det låter sig göras. Så grattis till mig och till Mikael för att vi har varit lyckligt gifta i 8 år. Detta var väl delvis bröllopsdagsfirande och försenad semesterresa, vi gjorde ju inget nu i somras. Hösten passar mig bättre. Men ikväll var det 21,9° i sovrummet när jag la mig! Det är rekord. Snart åker vintertäckena på, vi brukar byta i oktober och april. Glad höst till er alla!

Diabetesvecka, del 4

Det finns tre alternativ när det gäller blodsocker. Antingen är det bra/normalt, vilket betyder att man har lika mycket socker i blodet som man har insulin. Men den balansen är inte bara en fråga om hur många enheter insulin du tar till en viss måltid. Om du tränar påverkas sockret, om du spelar match påverkas sockret åt andra hållet, blir man överväldigad emotionellt påverkas sockret, får man magsjuka påverkas sockret mm mm mm. Så ingen annan människa kan beräkna hur mycket insulin som är rätt för en viss individ i just den specifika situationen. Om du har motionerat påverkar det även sockret senare, alltså saker man gjort för en bra stund sen fortsätter att påverka. Så det finns inget enkelt medelvärde som alltid är rätt. Men om personen räknar, väger motion mot hur mycket kolhydrater som finns i middagen, mm mm, så kan hen ta precis så mycket insulin att blodsockret hålls på en lagom nivå, vi kan för enkelhetens skull säga 5-10. Det är normalt socker. (Siffrorna är inte på pricken rätt, men vi säger så.)

Diabetes hette ju förr sockersjuka och det är därför just kolhydrater är viktiga i sammanhanget. De behöver insulin för att kunna användas som "föda" i kroppen. Men diabetes typ 1 betyder att kroppen inte längre producerar något insulin, så antingen fortsätter blodsockerhalten i blodet att öka tills man dör, eller så tar man en spruta insulin som ska motsvara mängden socker. Att ha socker i blodet är inte bra, det är inget man kan ignorera. Sockret kan göra skada på särskilt de finaste blodkärlen vilket förklarar varför man kan få impotens, njurproblem, blindhet, amputera lemmar. Jag tror insulinet fäster sig vid sockermolekylen, så att den blir användbar i cellerna och inte simmar fritt i blodet. Om man har socker i blodet så fungerar inte cellerna som de ska. Om ett organ består av 98 celler inifrån och ut och de yttersta två cellerna inte fungerar som de ska för att det är för mycket socker i blodet, så gör det inte så mycket. Men om nåt är bara 2 celler tjockt så påverkas hela funktionen. Man kan jämföra det med att ha fötterna i havet i en dag. Det yttersta lagret hudceller skulle bli underligt, t ex vattnigt, känsligt för om sanden river mot det osv. Men inne i foten är allt som det ska. Så det är därför som små kärl drabbas mest, för att de är nära där sockret är och inte fungerar. Jag hoppas att jag har förstått detta rätt och förklarat det korrekt!

Att ha för mycket fritt socker jämfört med insulin i blodet kallas att man har högt blodsocker, för enkelhetens skull säger vi över 10. Har man över 10 har man för mycket socker, men för lite insulin, så lite mer insulin löser det problemet. Har man ätit en bit tårta och ett glas saft kanske det går upp till 15 (jag hittar bara på en exempelsiffra nu, för jag tror alla får olika mycket förhöjning av just en tårtbit beroende på massa faktorer som jag inte förstår eller kan gå in på) och då måste man ta ner det med insulin. Insulinet tar också en stund på sig att verka, så man ska ta sprutan en stund innan man äter, helt idealiskt. Vid för högt socker kan man bli irritabel, kissnödig och törstig, svettig. Men man blir aldrig konstig ur ett beteendemässigt perspektiv. Man sluddrar inte, tänker fortfarande fort, är sitt vanliga jag, kanske bara törstig, kissnödig och irriterad. Man läser kroppens signaler att man har för högt socker och tar då lite mer insulin. Eller om man har nåt mätmedel så talar det om vad man har i socker. Man kan sticka sig i fingret om man inte har nån mätapparat på armen som Mikael har nu. Orsaken till att man blir både törstig och kissnödig av högt socker är som jag sa härom dagen att kroppen försöker kissa ut sockret och sen fylla på med vatten.

Tvärtom kan man också ha lågt socker, för enkelhetens skull säger vi 5 och neråt. Det behöver inte betyda att man har ätit väldigt lite socker (vilket ju är bra för alla mönniskor) utan huvudsaken är i balansen mellan sockret och insulinet, och i det här fallet betyder då lågt socker att man har mer insulin i kroppen än vad det finns socker att fästa sig till. Vanliga symptom på lågt socker är att man börjar tala långsamt, inte fattar, rör sig i ultrarapid, upprepar sig, sluddrar, inte kan förklara.  Om det har gått längre kanske personen inte kan prata, blir stel med armarna i konstiga ställningar, hasar ner på marken, personen förstår inte vad man säger och kan inte utföra några handlingar. Går det riktigt långt kan personen förlora medvetandet och få kramper och då måste ofta ambulans tillkallas eftersom personen inte själv kan svälja nåt sockrigt och behöver få glukos rätt i blodet. Men man kan reagera olika på lågt socker och en och samma person reagerar inte lika varje gång. Precis som det finns olika reaktioner på alkohol, allt från "Du schka veta att du är min bäschta kompis" till att mucka gräl.

Så om man ser nån som uppför sig lite som en berusad person, så kan man fråga om de har diabetes och fråga om de har några druvsockertabletter i fickan som de kan ta. De kanske behöver hjälp. Juice eller mjölk funkar bra om de kan dricka. Cola zero t ex funkar inte, det har inga kalorier i sig och inget socker. Om personen däremot krampar och/eller är medvetslös kan det vara svårare. Man häller ju inte nåt i en medvetslös persons mun, det kan ju kväva dem.

Jag har aldrig träffat någon med lågt socker förutom Mikael, så när det gäller personliga erfarenheter är alla med Mikael. Jag känner mig inte bekväm med att berätta om det här. Men en sak jag lärt mig och som kan vara av allmän nytta är att när man har lågt socker så får hjärnan inte så mycket socker den behöver, vilket påverkar tankeförmåga, logiska processer, självbedömning, tidsperspektiv el dyl. Så personen kanske inte märker om de är långsamma eller tröga och att saker tar lång tid. Så man får vara tålmodig och snäll.

För mig är det inte obehagligt när Mikael har högt socker. Det enda jag märker det på är att han vaknar och behöver kissa, eller att han är lättirriterad. Men att säga "Vad sur du är, du har nog högt socker" funkar lika bra som "Vad sur du är, du måste ha mens." Bägge är röda flaggor, no pun intended but haha! Men det är när personen har högt socker som man får de där farliga diabetesbiverkningarna, som problem med ögonbotten som kan leda till blindhet, känselbortfall i händer och fötter, njurproblem och dialys, impotens, infektioner som inte läks pga skadade blodkärl vilket kan leda till amputation. Så högt socker, som nästan inte märks alls, är farligt i längden.

Lågt socker däremot märks antingen ganska eller väldigt tydligt. Till och med lilla Belle märkte en gång att morfar var "rar" (hon är norsk). Lite lågt socker kanske inte märks alls, eller så blir personen långsam och hänger inte riktigt med. Vid mycket lågt socker kanske man ser i ögonen att "ingen är hemma", personen kan inte svara på tilltal, de kan krampa och bli medvetslösa. Lågt socker ger inte diabetesbiverkningar på samma sätt som högt socker, men det är ändå skadligt för kroppen. Att hjärnan inte får drivmedel betyder att hjärnceller dör. Men jag har inte hört om att hjärnceller dör i kluster och man plötsligt inte kan tala t ex. Som jag förstår det så är lågt socker som en rejäl fylla, dvs inte i allmänhet livshotande även om det inte är en bra idé.

Men kroppen har också ett självförsvar mot lågt socker. Levern har sockerreserver som den kan släppa ut och som då kan fästa sig till det där insulinet som personen har för mycket av och som gör att man inte är vettig. Det sockret tas då upp av t ex hjärnan och personen kan tillfälligt bli lite alert och själv skaffa sig mer socker. Så även om det kan vara väldigt skrämmande när någon har extremt lågt socker, så dör man sällan av det. Kroppen har ett inbyggt skydd mot omedelbar död, även om man tror att personen är i livsfara om de krampar, tuggar fradga, inte kan prata, röra sig eller förstå. Jag är verkligen inte en lugn person i kaosartade situationer men jag har fått lära mig att lägga band på mig för att man uppnår bättre resultat om man är lugn och metodisk.

Dagens sammanfattning: Om en diabetiker uppför sig märkligt, påpeka det och att du därför vill ge dem nåt med socker i, det skadar aldrig men kan hjälpa dem mycket. Ett glas juice eller mjölk är faktiskt det snabbaste, men ett par druvsockerbitar går lika bra. Mikael har alltid ett paket i fickan.

Törnrosa sov i 100 år

Jag har ätit en medicin som heter Mianserin i minst tio år, sammanlagt. När jag började med den i Borås, när mina sömnproblem var mer än tillfälliga och krävde kraftigare doningar än bara en insomningstablett, fick jag prova Mianserin. Det är nån gammaldags antidepressiv som man i minidos får mot sömnproblem. Min mamma har lillasystern som heter Mirtazapin och hon kallar den för fetmedicinen. Jodå, anledningen till att jag slutade med den i Borås var att jag gick upp 6 kg på 6 månader och det var the end of the world! Spola framåt och sömnen är så illa dålig att de tre sömnmedel jag redan äter inte ens räcker. Mianserin träder återigen in på scenen. Och sen dess har min sömn funkat ok. Inga mer sömnlösa perioder med självmordstankar. Sover varje natt, men har ingen garanti på god eller tillräcklig sömn. Men jag vill inte ta livet av mig. Men jovisst, jag går ju upp i vikt. Inte särskilt snabbt, som när jag provade både Saroten och Lyrica och gick upp 9 kg på 3 mån. Och sen när jag äntligen slutade med lyrica så slutade jag inte gå upp i vikt!

Så jag kände att jag måste i alla fall dosminska min Mianserin. Så förra måndagen började jag och tog 1 tabl i st f 2. I tre nätter tror jag. Sömnen var urusel och jag tänkte att jag inte hade råd att sova dåligt för vi ska iväg på Ålandskryssning. Så jag gick tillbaka till 2 tabl men jag har fortfarande jätteproblem med sömnen! Har inte sovit mina 10 timmar på raken en enda gång sen förra måndagen. Så jag är lite stressad nu. Måste sova gott så jag orkar sitta upp vid buffén! De senaste dagarna har jag haft flera uppvaknanden, några där jag tagit några av sömnpillren igen, några där jag bara slumrat och inte sovit, bara vilat. Vill så gärna komma tillbaka till min normala sömn och så får jag göra ett bättre projekt av det där med dosminskningen, när jag har tid att sova dåligt och inte måste gå på tre vårdbesök på samma vecka som min syster kommer, eller nån av de många helger Mikael är bortrest för Civilförsvaret där jag måste göra min egen mat. Och dosminska med små skärvor, inte med ett helt piller!

Ja, men jag VILL verkligen sova gott i natt. Klockan är ett. Om en timme ska jag vara lugn och långsam och trött, lägga huvudet på kudden och tänka på buffémenyn och somna fort. Och sova tills väckarklockan ringer. Vi säger väl det.

Vad finns i ett äktenskap?

Jag blev lite upprörd härom dagen. Jag tar det inte på så stort allvar, för klockan var mycket och jag läste nån skvaller-/kunglig tidning där det stod att det var Blondinbella som ville skilja sig för hon var inte lycklig, de hade nämligen olika syn på karriär och familj. Jamendåså.

Man borde få göra ett test om man ska gifta sig och skaffa familj, det blir mer och mer klart för mig. (Förresten borde inte vem som helst få rösta heller, hjälp vad jag går och blir elitistisk!) Att vara 22 och gifta sig är i bästa fall dumt. Nej, i bästa fall jättebra, men i värsta fall jättedumt. Man tror man vet så mycket när man är 22, men vet man inte vad ens partner har för syn på karriär och familj, vad vet man egentligen? Vilka barer de gillar? Vart de åker på semester? Vilka kändisar de gillar? Nej, familj och karriär är ju så centralt för två människor som lever ihop som det kan bli, ännu mer om de får barn. Och så ska stackars förskolebarn växa upp i två hem för att två vuxna personer inte tog ansvar för att veta vad de gjorde när de gifte sig! Jag blir görsur! Inför körkort eller legitimering!

Min kusins barn (det finns många, så jag tycker inte jag avslöjar vem det är) skrev nyss att hon varit gift med sin man i ett år och att det var hennes lyckligaste. Jag minns nu inte om mitt första år som gift var särskilt lyckligt, men det är bara för att jag har så dåligt minne. Jag hade nog kommit ihåg om det var olyckligt. Vårt senaste år som gifta har i alla fall varit lyckligt, och förmodligen lyckligare än det förra också. Så borde det ju bli, när man dels lär sig vad den andre inte gillar och undviker det om man kan och orkar, och han gör likadant. När man har lärt sig vad han gillar och han med och gör det (aldrig fått så mycket blommor och god mat som det här året). Att man istället för 2000 dagar tillsammans har haft drygt 2930 dagar. Det är 900 dagar till där jag varje dag älskat honom mest i världen, känt och uttryckt tacksamhet över honom och ett par dagar då jag varit arg på honom men samtidigt varit glad att han inte grälar fult, hotar med skilsmässa, säger elaka saker eller drar upp sånt jag själv skäms och är ledsen för. Han är fortfarande mer hetlevrad än jag men några fel kan han väl få ha han också? Jag står vid hans sida vad det än gäller. Ibland säger jag till honom, i enrum, att han behöver kamma sig. Men jag är hans och han är min och jag väljer honom varje dag, om och om igen. Jag vägrade gifta mig med honom innan vi hade diskuterat alla frågorna i en bok som hette 1000 Difficult questions to ask before you get married. Nu gav vi bägge upp runt ca 800 och sa äsch, nu är vi djärva och kör bara :-) Men jag kände verkligen att det var viktigt att inte bara gifta mig för att jag var kär. För kär kan man ju bli på tre minuter! Utan att kärleken var byggd på något verkligt som kunde bära oss genom dåliga stunder, dåliga dagar, eller dåliga månader. Vi har aldrig haft nån dålig månad, men det är ingen garanti för framtiden. Vi kan få dåliga år. I går natt var vi vakna i fyra timmar och av och till kämpade med hans nya blodsockermätare. Det finns mycket utrymme för saker att bli värre, på många plan. Inte för att jag räknar med det, men rent teoretiskt måste man ju känna att kärleken är gjord av så robust material att den tål även när det stormar.

För vad är i ett äktenskap? INGENTING! Äktenskapet är som en säck, det innehåller inget förutom ett tomrum. Det är inte äktenskapet som kommer med romantik, vänskap, sex, äventyr, gemenskap, intimitet. Det är vi som måste ta med oss det till äktenskapet, annars förblir det tomt, som de där tomma tunnorna som skramlar mest.

Det gör mig riktigt ledsen när folk struntar i att göra sina hemläxor. För jag tycker äktenskap och familj är det viktigaste som finns. Och där borde man inte bara veta vad man ger sig in på, det kan ju gå åt skogen i alla fall, fast risken är kanske mindre om man verkligen har förberett sig och insett vad äktenskapet handlar om, och att äktenskapet verkligen  inte automatiskt gör att allt som prinsen säger och gör får mig att älska honom mer. Nej, man behöver lära sig att hantera det andra också, på ett sätt som inte ger en cancer. Och så måste man förstå att man är ansvarig för att ens äktenskap blir som man vill. Det har ingen egen vilja, det blir inte fantastiskt av sig själv. Och det blir faktiskt inte dåligt av sig själv heller.

Läste härom dagen att nån sa att äktenskapet är som ett hus. Om en glödlampa har gått sönder så säljer man inte hela huset, man byter glödlampa. Fast på ett väldigt obehagligt plan, jag såg nämligen ett par minuter på nåt hoarders-program, så kan man ju låta bli att laga det som är trasigt och bara slänga allt på golvet bredvid muslorten, och då är det inte säkert att man kan rädda huset. Och man kan inte beskylla kackerlackor eller råttorna, det är människan som gett plats åt dem. Också bildligt talat.

Men äktenskapet kan bli som ett slott eller som ett hål i marken. Och det är inte ens Arga snickaren som behövs för att få det att blomstra. Det behövs egentligen bara två personer som är kära och beslut samma, och som har tänkt efter på saken mer ön fem minuter. Det hjälper ju också om man gifter sig på rätt plats, med rätt person, i rätt tid, av rätt anledning, och om ens man har väldigt snygga, breda axlar. Ifall han är tunnhårig, gråsprängd, småtjock så tacka för komplimangen, du har fått tag på en morfar, de är extra underbara!

Späck, jajamensan!

Späck låter äckligt. Kanske inte i späckhuggare, där har ordet tagit en överförd betydelse, fast nu när jag tänker på orden så är det ju verkligen ett hemskt djurnamn, nån som hugger efter ditt kött! Ja, men annars betyder späck gammalt grisfett, ister eller så, som de använde i Lilla huset på prärien eller möjligtvis på Emils jul med fattighushjonen. (Note to self! Måste läsa mera Astrid!!!)

Men så säger man speck på italienska istället, och plötsligt låter det så gott, så gott! Som receptet jag läste nyss på bloggen In cucina con Mara, här. Ja, jag som inte orkar laga mat och inte har läst Italienska mer än i livets skola, prenumererar på en italiensk receptblogg. Jag blir på så fruktansvärt gott humör av både orden och innehållet. Läs själva, det är som poesi!!!

Risotto alla crema di peperoni e speck

Il risotto alla crema di peperoni e speck è un primo piatto cremoso e dal gusto davvero particolare e in queste prime giornate di fresco è davvero un comfort food. I peperoni vengono prima cotti e poi frullati per ottenere la salsa ai peperoni che conferirà cremosità al risotto. (Vill ni läsa hela receptet så ser ni det på länken ovan.)

Ogästvänlig

På Babel i söndags var de på litteraturfestival i Longyearbyen i Svalbard. Mycket intressant. Det såg ut som om det snöade på ena stället och som om vinden blåste genom alla på andra stället. En författare sa till och med att det verkar som om platsen gör sig bästa för att vägra ta emot människorna som är där. De rekommenderar t ex att man varken dör eller får barn där. Det är tjäle i marken året om och svårt att begrava folk. Marken vill liksom stöta bort dem. Ja, det å så jag minns det tre dagar senare.

Men jag har tänkt på det här sen dess. Att marken, jorden, naturen inte vill ta emot människorna. Ogästvänliga in absurdum. Jag tyckte jag frös ihjäl i England, och det gjorde jag halvt om halvt, det kändes som att jag aldrig blev varm ända in. Kläderna som kom ut varma och torra ur torktumlaren var ändå kalla och lite fuktiga om man bara droppat dem i en fåtölj och gått hemifrån. Fukten och kylan kom ända in överallt, oavsett. För mig var det ett ogästvänligt ställe att bo på. Kanske om man varit rikare och bott bättre så hade det kanske känts annorlunda. Treglasfönster och centralvärme.

Så läser jag Magda Gad. Ibland försöker jag att låta bli för det blir för jobbigt. Men ibland dras blicken dit som till den ordspråkliga tågolyckan. Nu senast var det is-kvinnor, 18 stycken med 70 barn. En bebis var tio dagar gammal. Och jag ser fasorna och tänker Hur kan man föda ett barn till den världen? Till krig, tortyr, outsäglig fattigdom. Där papporna antingen är döda, krigar eller är fångar. Där de lämnat länder som Tyskland och Frankrike för att bli is-fruar. Varför??? I kommentarfälten upprörs folk över de oskyldiga barnen. Självklart. Men föräldrarna har gjort barnen skyldiga. Hur ska barnen bli annat än uppfödda på krig och hämnd? Det är ju som att fostra självmordsbombare. Det är föräldrarnas fel. Man borde inte få göra så mot barn. De borde inte få ha barn alls.

Folk som bor i Nordkorea får barn. Jag vet inte om diktatorn bestämmer hur många och med vem. Men de föder barn.

Men å andra sidan, Mikael fick barn fast han hade diabetes och autoimmuna sjukdomar kan man ärva.

Det finns inte en gräns mellan vad man accepterar från världen, det finns många. Landet som beter sig som att det vill ha bort människorna, som Svalbard, eller för oss som är lite mesigare, en lägenhet i England. Jag kan inte under några omständigheter tänka mig att bo så igen. Kanske en månad, en sommarmånad, och om jag fick en miljon. Men min gräns för bekvämlighet var överträdd med långt. E sa att hon frös som en hund i Milano på vintern. Ouppvärmda klinkergolv som är till för att svalka på sommaren och ingen tycks tänka på att det blir kallt på vintern. Vad människorna fryser. Och vad de svettas. 20-30 grader på planerad resa, ojdå, 45°. Är det 30 måste jag sitta i duschen och äta glass.

Och mitt i kriget. Hur kan man föda ett barn till en IS-krigare och låta en tvåveckors bebis riskera bomber och granater och att mamman våldtas, pappan dödas eller blir satt i fångläger?

Jag har tänkt mycket på detta temat. Hur kan man bo på vissa platser när de är så fattiga, onda, ogästvänliga, kyliga, heta.

Men vad är hela jorden utom ogästvänlig? Jag skulle kollapsa i Afrika. Så dåligt som jag tål värme. Kanske Kapstaden med sina lyxhotell och en stilla havsbris. Jag skulle i alla fall dö fort om jag skulle behöva gå 1,5 mil till brunnen varje morgon och ha en kruka med vatten på huvudet på vägen tillbaka. Jag hade kanske dött på en månad, jag har ju fett att leva på men jag vet inte om de hade gett mig vatten.

Och alla ställen jag tänker på, i det här mindsetet, blir ogästvänliga. Naturen gör det inte lätt för oss. Det är det civilisationen som gör. Sätt mig i Alaska och kräv att jag ska leva av det jag kan fånga och döda under en vecka. Kanske skulle jag hitta en mask, men det är väl tjäle där också förresten. Jag kan inte fiska eller skjuta fåglar med vilket vapen vi än talar, bössa eller pilbåge. Jag vet inte om det är lättare att fiska men jag har ingen aning om hur man gör.

Jag behöver mataffärer för min överlevnad. Jag behöver treglasfönster, larm och lås, 23,5 grader i sovrummet eller så behöver jag byta till tjockare täcke eller ta på mig pyjamas. Jag är känslig som bara den för temperaturskillnader. Min egen termostat är typ paj. Men ändå väljer jag att bo här. Jag väljer visserligen att Mikaels och mina gener har för mycket fel för att tänka på barn. Vi var lite gamla redan till att börja med och det var aldrig en fråga iom att jag är så sjuk. Men två autoimmuna sjukdomar, nej fyra faktiskt, och kanske två neuropsykiatriska, båda har skumma fläckar som växer och behöver opereras bort, jag har dessutom syskon med varierande långt gången malignitet i sina fläckar. Jag har massa allergigener, massa magproblemsgener, kanske svårt att få barn, psoriasis har både Mikael och jag i bagaget, Ms pappa var så förfärligt sjuk att han åt cellgifter och dog mitt i livet. Vi är bägge lite överintelligenta men undersociala. Jag är lite rädd för folk men Mikael är det inte och kan säga tokiga saker. Stackars våra barn, vilka ufon de kan bli. Sjuka, konstiga ufon.

Men folk får barn ändå.

Folk bor där de känner sig hemma oavsett hur bekvämt det är där.

Så trots att jorden gör allt för att människorna ska lämna den i fred, så bosätter vi oss på hemska, oländiga platser, där naturen eller kriget vill få bort oss. Där marken inte tar emot våra döda. Där marken inte föder våra unga.

Varför?

Jag tror att människan är lojal. Även om en pappa är kolerisk skriver barnen grattis på Facebook och säger att de älskar honom. Även om man kan bli aggressiv av lågt socker så lever hundratusentals diabetiker i lyckliga förhållanden, mig inräknat. Varför?

Människan är tålig och mild. Människan avundas inte, hon skryter inte, hon är inte uppblåst. Hon beter sig inte illa, hon söker inte sitt, hon brusar inte upp, hon tänker inte på det onda. Hon gläder sig inte över orätten men gläds med sanningen. Allt bär hon, allt tror hon, allt hoppas hon, allt uthärdar hon.

Människan måste vara den obotligaste optimisten. Anpassningsbar, lugn när det gäller. Samarbetar, ibland för andras goda, inte sitt.

Människan - naturen 1-0

Det känns ju annars som en rätt given följd att tala om vad människan gjort med naturen som så snällt erkänner sig besegrad av sin härskare.

Naturen är mäktig. Nyss försökte naturen kasta bort några miljoner människor i Karibien och sydöstra USA. Men människan segrar och fortsätter bo i orkanbältet. För orkanbältet är deras hemma. Folk fortsätter att bo i norra England, i Svalbard, Nordkorea, vid foten av Etna och vid San Andreas-förkastningen i Californien. Och i Raqqa. Vi kan tydligen anpassa oss efter vad som helst, och älska det! Därför är människan högst i matkedjan. Men därför har vi också störst ansvar för kedjan. Ändå ner till de döda tingen ozon.

Min första kärlek

Min näst förste kärlek hette Ole och var min skidlärare i Hemsedal när jag var 5 eller 6.

Min djupaste kärlek är såklart Mikael.

Men min första och min sista kärlek kommer alltid att vara böcker.

Jag lärde mig läsa själv när jag var 4, med god hjälp av Fem myror, misstänker jag, och efter det har jag aldrig varit utan en bok särskilt länge. Riktiga semestrar läser man en bok om dagen. När jag var i Italien med hela familjen utom Johan så lånade alla böcker på bubblan innan vi åkte och sen gick de laget runt. Underbart. Ellen var inte så stor, kanske bara 10, men läste och begrep som en vuxen. I alla fall såna där lättsamma böcker man vill läsa på semestern. En annan gång var Ellen och jag i Maspalomas i två veckor och vi läste en Alistair MacLean-bok om dagen. Lagom förslöande för sinnet. På vår bröllopsresa var vi inte ensamma, jag hade två mycket suspekta författare med mig, nämligen Dan Brown och Camilla Läckberg. Måste dock förklara att jag köpte Läckberg på flygplatsen under inflytande av sömnmedicin och jag har inget som helst minne av att ha köpt den utan fick en chock när den låg i min väska. Den var faktiskt ännu sämre än jag trodde. Dan Brown var inte vid det laget sämre än jag trodde, men det måste varit den sista av hans böcker jag förmådde läsa utan att irriteras. Jag tror jag har Inferno nånstans i nattduksbordet och enda anledningen till att jag i mina svaga stunder vill läsa färdigt den är för att jag för noggranna anteckningar över hur många gånger han använder ordet eerie i varje bok. Han har säkert skrivit det 100 gånger vid det här laget. En gång i var tredje bok är rimligare! Men med så många eerie blir jag upprörd över bristen på litterär kvalitet och så får jag hög litteraturförorättad puls.

Min förmåga att läsa böcker, fatta, minnas händelser såväl som människor, rentav glömma hela kapitel, gjorde att jag slutade läsa för några år sen. Sen försökte jag läsa en bok, kort och lätt, en gång när vi inte hade Wifi på rummet så jag kunde inte slösurfa som jag brukar. Hade tagit med mig garn och virknål och tänkte göra några mormorsrutor, men jag hade plötsligt glömt antal maskor i "hålet" och kunde inte fråga Google. Så det blev bara läsning, och min kärlek upptäcktes och nu är mina loins burning av lust att läsa.

Förrförra veckan började jag på den lättaste vuxenbok jag kan tänka mig, den gode Alistair MacLean, och trots att jag fick läsa de första 30 sidorna minst 3 gånger så kom jag igenom den efter kanske 10 dagar och jag var i extas!! "I READ A BOOK AND I LIKED IT" Jag ska försöka ta mig igenom en bok om acceptans med Saras hjälp, men det är inte nöjesläsning och jag vill lära mig av det jag läser. Så det kräver som förr att jag har en bra dag, och det blir aldrig det när man överbokar kalendern hela tiden.

Men jag har lånat några böcker från Soprumsbiblioteket och eftersom det gick så bra med MacLean tänkte jag ge mig på en Åsa Nilsonne. Läste ett par kapitel, kanske ca 30 sidor, och såg allt framför mig som om jag hade sett en film som byggde på boken. Googlade. Hittade ingen film. Men jag hittar en beskrivning av vad som händer i boken och känner igen det, sen stod nåt om en vulkan och då minns jag det också. Alltså har jag förmodligen läst boken redan. Och så bra var den inte att jag har lust att läsa den igen. Så det blir en Grisham på engelska, The Appeal, eller en Patricia Cornwell men inte om Kay Scarpetta och på svenska. Kanske hugget som stycket, men jag känner mer för Grisham. Vi får se. Det står nämligen ett helt ljuuuuuvlig bok som heter Handbok i svenska av Gösta Åberg. Hör på underrubrikerna: skriva och tala, rätt och fel, grammatik, knepiga ord. Den vill man ju bara sluuuuuka!

Jag vet att det är lite prematurt, men jag längtar så efter att bli en läsande människa igen. Är inte så intresserad längre av annat som yrkesbloggar, ig-konton med inredningsidéer osv.

Såg på Babel idag och hjälp. Vad. Jag. Älskar. Litteraturdiskussioner! De kan knappt säga en mening förrän jag hittar på ett motsägelse på temat och som vore intressant att undersöka, eller när de berättar om hur det är för dem att vara författare, så längtar min själ efter att vara det också. Babel är ju bara min sorts hjärna! De talar direkt till mig! Jag är lite mer marinblå och mindre kulturtant i haremsbyxor och birkenstock med sockar i. Men för övrigt så är jag sån i min hjärna. Allt de säger har redan en plats där såna tankar passar ihop och känner sig hemma. Det har varit en lyxig dag idag att få se på Babel ensam i tysthet.

Fast det har också varit en pestig dag. Jag har halsont, feberkänslor, ont i kroppen, huvudvärk, ont i lymfkörtlar. För att jag har varit på tre eller egentligen fyra Vård besök och det kommer att ta mig flera dagar att vila ikapp. Så här ligger jag med "influensa" tills jag har hämtat mig. Kanske måste ett vårdbesök, hemma visserligen, ställas in på tisdag för att jag ska duscha imorgon.

Vi får se!

Maxima i grönt

Söndag Tro och livsvisdom

Lördag Sånt som nån har skapat

Fredag Coola grejer