Idag tittade Mikael och jag på En plats på landet. Ibland står han ut med tjejprogram och inredning är bättre än både matlagning (MasterChef) och brudklänningar (Say yes to the dress). Ett par tyckte ett kök var så fint, medan vi tyckte det var fullkomligt förfärligt i både utseende och funktion. Fult engelskt, oanvändbart. Och sen fick de se en lägenhet i ett slott som både Mikael och jag tyckte var underbar, och dessutom var det så stilfullt inrett att jag storknade. Men de ville ha en trädgård och ha får och höns. Jag jämförde de två bostäderna och förundrades över hur olika människor är. Varken Mikael eller jag vill ha trädgård, jag skulle inte ens vilja ha det om jag var frisk. Har alltid avskytt jord under naglarna med närapå OCD-liknande ovilja. Så en slottspark med trädgårdsmästare låter mycket mer lockande, och billigare var det faktiskt också. Men, men. Hässlingby gård är numera två stora lägenheter på 262 kvm och den högra är till salu. Österhaninge är ju en av mina drömställen att bo på. Det är så extremt nära vh men ändå totalt landet, dvs det bästa av två världar. Men vi har inga planer på 262 kvm. Men hjääääälp vad jag kan inreda alla rum!
Det festliga apropå Österhaninge var när en reporter kom och skulle göra reportage i Må bra. Då hade hon bott i Österhaninge och var galen i Italien. Ja, det är ju bara två saker, men jag tror vi hade mycket mer gemensamt men det har jag såklart glömt nu.
Apropå glömma så sa Mikael nåt idag som syftade på att nån hade gjort ett tvillingkonto till mitt på fb och det tror jag var förra veckan, men jag fattade inte alls vad han sa och jag hade helt glömt bort det där med kontokapningen.
Sen är jag hemskt glad för att myrorna försvann så fort Mikael köpte myrmedel. Däremot insåg jag hur knäppt mitt nervsystem är för jag kände myror gå på mig säkert tio gånger dagen efter invasionen, men det var inga. I normala fall har jag lärt mig att ignorera signalerna att det kryper ett djur på mig, för i bara ett enda fall har det varit ett djur och övriga bara knäppa nervsignaler. Men efter invasionen kunde det ju vara en vilsekommen, kvarlämnad myra, och då inser jag hur ofta jag känner saker som inte finns. Jag hör ju ofta glassbilen också, och tydligen när jag hör grannarnas centrifugering har det också varit inbillning. En gång när jag kunde gå på liten promenad i snön så luktade det plötsligt vanilj. Men så länge det inte är våldsamt tinnitus som stör hela livet, eller röster som säger åt en att mörda, så är det ju ovanligt harmlösa sinnesstörningar. Det finns folk med ME vars knäppa nervsignaler (säger jag, det är inte 100%-igt klarlagt men jag tycker att det inte kan vara mycket annat, möjligtvis inne i själva hjärnan istället för perifert i nerverna i så fall) istället gör att det känns som om hela huden brinner upp. Då hjälper det ju föga att intala sig själv att huden inte alls brinner och det är inget fel. Ja, det finns så många ME-hjältar. Jag gick med i me-föreningen redan när jag blev sjuk, i mitten av 90-talet, men föreningen dog liksom ut för att ingen orkade. Nu har den vuxit och det finns fler att dela arbetet mellan, plus att en del friska anhöriga har engagerat sig, och det gör ju all skillnad i världen för föreningsverksamheten. Sen vill jag ge en eloge till så många på rme:s facebook-grupp, där det finns allt från korrekt forskningsinformation med länkar till allt det senaste eller allt annat som folk frågar efter, till folk som visar oerhört empati med främlingar. Några driver andra grupper som jag inte orkar vara så aktiv i, men det finns allt från positiva gruppen, kreativa gruppen, dagens me-hjärna, pacing-support, gå ner i vikt, info för folk med mcs osv osv. Jag har fått några goda vänner genom åren och som jag älskar som systrar, inte bara Sara, som ni känner från kommentatorer. Det är en oerhörd styrka att få hjälp att bolla tankar och känslor, och få pepp och kärlek när man är nere. När jag vinner på Lotto ska jag skicka ett dussin blombuketter!
Lotto ja, som det blir svårt att vinna på när man aldrig spelar. Ibland får vi triss av Mikaels mamma och genom åren har vi väl vunnit nog mycket för att få nya lotter mer eller mindre. För några veckor sen var det en lott där två siffror var 1 000 000 och två var 100 000, och det var så mycket nollor att man inte hinner avgöra nog snabbt om det var vinst eller inte, står det 60 spänn så går man bara vidare. Men står det en miljon två gånger så hinner man inte säkert se hur många nollor det är i 100 000 innan man har fått upp pulsen.
Men jag har tänkt mig att bli författare när jag blir frisk. Jag vet redan vilken sorts böcker jag ska skriva, men jag skulle helst vilja skriva under pseudonym så jag säger inget mer. Jag blir ändå inte så känd att de vill ha med mig på Babel eller så rik som fru Läckberg som säljer pga sitt namn, så jag räknar med att kunna hålla mig hemlig. Min enda bok hittills som jag skickat in till ETT förlag blev refuserad och sen var jag för sjuk för att orka skriva till fler och hålla koll på vem som sagt vad, så det fick bero. Och en gång skrev jag en novell till en deckartävling, men jag kom inte ens med i antologin. Men om det är allt man orkat skriva på 15 år, förutom de här klagovisorna, så blir det inte mycket tryckt. Min vän C kämpar med att få sina böcker lästa, det är ju kruxet om man inte har ett riktigt förlag bakom sig. En avlägsen bekant som är en aning tokig har t o m gett ut en bok. Vem som helst kan bli "författare" idag, till och med Katie Price. Och jag ber om ursäkt för att jag vet ungefär vem det är. Men allt som trycks är inte litteratur, eller ens nästan. Jag har starka åsikter om det, men vi kan lämna det därhän. När sånt som förut var förknippat med viss yrkesskicklighet plötsligt blir var mans egendom, som en laptop att skriva bok på eller en kamera att ta foton med, så händer två saker. 1) Folk upptäcker att det var kul och får en ny hobby, kanske blir riktigt duktiga, men fortfarande är det både talang och kunnande kvar tills de är yrkesskickliga. 2) Folk upptäcker att det var kul och får en ny hobby, kanske blir riktigt duktiga, och har ingen aning om att det är både talang och kunnande kvar tills de är yrkesskickliga. En person jag vet som vid ett tillfälle var nyinflyttad till USA och den blivande frun också, bokade en lokal fotograf till bröllopet och bilderna blev katastrofala. Typiskt exempel på när vem som helst med en kamera kallar sig fotograf.
Jag är faktiskt ett yrke riktigt bra och det är sjuk. Fy sjutton vad jag har erfarenhet, expertkontakter och allmänt kontaktnät, och talang för att ha ME och många andra sjukdomar, migrän, fibromyalgi, hypotyreos, IBS, endometrios, psoriasis t ex. Tydligen slutar många på s, men det är inget jag vet nåt om. Det har absolut inte varit något vi i firman Jag och min kropp AB, där min man är VD men jag mer silent partner, har haft som krav vid antagningen av nya sjukdomar. VD:n själv har ju tre ganska seriösa sjukdomar varav två autoimmuna, så vi har väldig bredd på expertisen i vår firma.
Men jo så att, det var väl inget mer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar