Jag vet inte hur jag ska skriva detta utan att säga det, och det går ju inte, så jag säger det. Mamma fick en skallskada igår med bland annat minnesförlust. Hon hade väldigt ont i huvudet, hängde inte med, idag orkade hon inte se på tv för det var rörliga bilder, och tappade hela tiden tråden när vi pratade i telefon. Hon kändes som vilken me-person som helst. Faktiskt sa hon det vackra att hon förstår mig bättre nu, när hon också har huvudvärk och hjärntrötthet. Mamma har alltid förstått mig väldigt bra, så det fanns inget behov från min sida att öka förståelsen, men när jag nu fick den så kändes den fantastisk! Jag väntar mig liksom att nån ska må som jag gör och chockerad säga Är det så här det känns att ha ME, det är ju fruktansvärt! Ja, fast fem minuter är inte så farligt, prova 23 år. Eller att man hittar några biomarkörer som på motsvarande sätt får folk att förstå, om de nu gör det. Att nån ska säga Din stackare, vad jobbigt du har haft det i alla dessa år. Jag vet inte varför det känns så viktigt. Kanske för att detta är en okänd, oaccepterad sjukdom och jag vill inte att folk ska tro att jag ligger och latar mig i sängen utan att jag kämpar en svår kamp där boten som det ser ut nu är en cancermedicin.
Och jag vill inte skriva mer detaljer om mamma än det som behövs för att berätta min historia, vilket blir jätteskevt eftersom det är en stor grej och min en liten. Men jag måste hålla mig till att berätta om mig och mitt liv, inte andras. Jag längtar efter att bli frisk och skriva böcker, och få fabulera vad som helst från vem som helsts liv. Börjar tröttna på mig själv.
Men att mamma kände igen min huvudvärk och till och med använde samma ord för att beskriva den som jag brukar göra, det var rörande. Jag blir så glad av förståelse och empati! Det är en gåva ni här ofta ger mig, den och peppning. Tack, alla fina vänner. Tack, mamma. Ja, du är också en fin vän såklart, eller finast.
5 kommentarer:
Det är så himla viktigt med bekräftelse.
God bättring till Modren, jag håller med Anja, den där skallskadan tog inte där den behövdes. Säger ingenting ...host, harkel, FK.
������
Det skulle ju bli hjärtan och inte massa frågetecken ju <3
Kramar till höger och vänster...
Tur i oturen är ju att jag inte behöver bli sjukskriven. Jag har redan min lyxiga pension på tio tusen före skatt och sju tusen efter skatt.
F ö kan jag inte rekommendera att halvspringa ner i Stockholms centrals stora rulltrappa med en bumlig väska i varje hand, så man inte kan hålla i sig. Det retar mig lite att jag inte minns vad som hände, allt folk som kom rusande, inkl två vakter, och pendeltåget hem - allt har gått mig spårlöst (vitsigt va) förbi. Jag kände inte igen mig hemma heller, trodde vi bodde i Göteborg igen.
Men några saker var positiva:
Har aldrig varit med om en sån röd matta på SÖS. Direkt in till läkare och en hel drös sköterskor. Rtg och omhändertagande så jag baxnade förtjust. Jag måste revidera min negativa syn på sjukvården. Fast de var lite snåla, fick ingen mat/dryck hela första dygnet, inte ens lite vatten! Jag var som en törstande i öknen.
Jag hoppas att jag lärt mig att inte längre springa efter tåg. Och ta hissen i stället för rulltrappan, åtminstone med väskor i händerna. OCH INTE TA EN STILNOCT KVÄLLEN FÖRE JAG SKA GÖRA NÅGOT KRÄVANDE, som att åka pendeltåg :-). Och komma ihåg att jag inte är ung. Och minnas att särskilt sen jag började med min tredje sorts blodtrycksmedicin så är jag yr och darrig. Det står t o m på bipacksedeln som vanligaste biverkning.
Ni ME-folk, hur kommer ni ihåg allt sånt och undviker olyckor?
modren, trög att lära
Skicka en kommentar