Middag

Hittade ett recept på Pinterest som såg så gott ut, på kyckling i ugn med sås av lök och vitlök, parmesan och grädde. Vi åt fisk igår så idag tyckte jag det skulle passa med kyckling, och dessutom blev jag så till mig av tanken på att laga middag så jag bestämde att det var en bra idé för mig att göra det idag innan Mikael skulle iväg. Så jag gick upp klockan 16, fast jag brukar behöva vila tills klockan 18. Det börjar ju bra. Sen hade jag missat att man skulle steka löken innan man hade den i såsen, och den blev ju inte stekt i ugnen, så det var sådär lyckat. Sen var kycklingen bara på håret färdig, en del bitar kändes inte kokheta i mitten. Värdelöst och livsfarligt. Inga spyor än.

Sen hade hemköp auberginer och zucchini för fem spänn styck, så jag tänkte servera grillade grönsaker till. Men det är ganska mycket att skära två såna grönsaker till små kuber. Jag hade i alla fall en härlig blandning av aubergine, zucchini, soltorkade tomater, champinjoner, paprika, bacon och på det lite balsamvinäger och timjan. Rätt så gott, men vansinnigt mycket att skära och steka. Så när maten var klar satt jag helt utsliten och orkade knappt äta. Och så började jag gråta lite för att jag missbedömt mig själv och maten och min energi och allting. Och inte blev middagen så lyckad att jag vill ta kort på den heller.

I min drömvärld skulle vi få mat levererad från en restaurang varje kväll. Eller ha en kock. Fast helst få det levererat, så slipper jag slamret av kastruller. Det är faktiskt inget alternativ att jag lagar middag, min toleransensnivå ligger på snabbmakaroner nån gång i veckan. Så hur mycket jag än vill vara lojal och hjälpsam mot Mikael så funkar inte det här med att laga mat. Och vem har nytta av att jag tar ut mig och blir sämre? Blir jag ett vårdpaket så blir allting så mycket jobbigare för oss båda. Får tänka över mina prioriteringar igen. Skuld, skam, frustration, sorg. Att det ska vara så svårt. Att vilja men inte kunna.