Gott råd

Jag svarade på vad jag gör när man inte orkar längre. Det var ett rätt bra råd. Jag hoppas att jag kommer ihåg att lyssna på det själv. Sig själv är ju en av de viktigaste personerna man ska vara snäll mot.

Idag har det eventuellt vänt uppåt igen efter påsk, eller så var det kombinationen av tre sorters smärtstillande och en vansinnigt god soppa som Mikael hade proppat full med kärlek. (Jag kan rekommendera soppa på ärter, spenat och broccoli, baserat på lök, vitlök och grönsaksbuljong, samt med lite sambal oelek och en burk creme fraiche i den passerade soppan. Mycket rundare smak att blanda grönsaker än att göra bara med broccoli osv. Sen åt jag två av mammas hembakade brödbullar till kvällsmat, det var en god överraskning att hitta dem i frysen.) Ja, men här kommer rådet:

Vissa dagar vill jag knappt leva längre, och kroppen plågar mig så jag vet inte hur jag ska orka fortsätta. Då gråter jag försiktigt, ber Gud hjälpa mig, kramar min man, skriver nåt i ME-Ventilen och framförallt så tänker jag att imorgon är en annan dag. Hittills har det alltid, alltid kommit en bättre dag efter de dåliga.

P.S. Stackars Jehovas vittnen räknas i Ryssland numera som extremistiska och en fara för allmänheten, om jag minns det rätt. Och nu nämnde jag Gud. Det är extremt enligt somliga att tro på en Gud. Än så länge har vi religionsfrihet i Sverige. Min kyrka har inte fått problem i Ryssland, än?, men det är tråkiga nyheter för alla som vill ha en religion eller som vill slippa det. Men att man ska få välja själv och välja fritt, även att avstå, är grundläggande för inte bara min politiska syn på religionsfrihet utan statens inblandning i allt. Fast detta skulle inte bli ett aktivistiskt inlägg, jag ville ge hopp. Förhoppningsvis hann ni få med er det från förra stycket.