Idag kom en liten fotbollskille och sålde rabatthäften till Hemköp som stöd till klubben. De kostade bara en tjuga och lämpligt nog hade vi en ny, fin tjuga på anslagstavlan. Jag är betrodd med pengar, men jag tänker aldrig på jag har en egen plånbok. Hursomhelst, killen hade sån otur att han ringde på när Vanna trodde att det var dags för hennes matte att hämta henne. Hon är ju en gullehund, som faktiskt inte är intresserad av något annat än att bli klappad och kliad. Och liten är hon ju också, men det hjälpte inte när killen ringer på och hon skäller som en tok (vilket är vad hennes ras är framavlad till, att varna när det kommer besökare till templen i Asien, så det är lite svårt att träna bort, och hon är ju inte vår hund så vi får liksom inte göra om henne för mycket även om jag blir nipprig av skällljudet) och så fort dörren öppnas ränner ut som ur en kanon och hoppar upp på killen av glädje. Killen var liten, men hon är mindre och nådde inte till knäna, men hon skäller ju som om hon har en åsikt verkligen. Och killen var inte hundvan utan blev lite stel. Så jag var liksom skyldig honom att köpa ett häfte, nu när han blivit anfallen. Mikael kallar Vanna för Baskervilles hund ibland och det är sån där absurd humor som jag skrattar ihjäl mig åt. Hon blir verkligen bara entusiastisk när nån kommer på besök. Och när man kliar henne spinner hon som en katt och njuter med halvöppna ögon. Att nån kan vara rädd för henne är konstigt, men jag var rädd för hundar tills jag mötte henne.
Hur som helst, när C väl kom, bara en liten stund senare, hade Vanna redan hetsat upp sig av fotbollskillen så hon sprang runt hörnet till hallen och gled med klorna på parketten och tystnade knappt, vilket vi tvingar henne till innan vi öppnar dörren. Lugn och lydig innan vi öppnar. Idag varade lugn och lydig i ca tre sekunder men det fick duga!
Ja, ni är kanske inte intresserade av såhär långrandiga berättelser om en hund ni inte känner.
Så därför ska jag berätta om en riktig Baskerville.
Mikael har kört hjullastare och grävmaskin i veckan och har sina varselbyxor hängande på köksstolen över natten. I natt är jag lite extra uttröttad av migrän och tänker inte så fort. Men så har jag precis lagt mig tillrätta i sängen och tittar ut mot lägenheten, som är helt mörk. Sånär som på nånting som lyser av sig själv i mörkret, nära golvet!!!!!!!!!! Att jag inte dog av chocken, det såg verkligen ut som Baskervilles hund innan man hinner tänka efter att byxorna har stora reflexband på benen. Verkligen effektiva, måste jag säga. Men så är de riktiga yrkesbyxor, som fyller vissa krav på användarsäkerhet. Varav reflex i mörker är testat här hemma flera gånger. Puls på 150 är nog högsta betyg. Tur att jag i alla fall kan avgöra att eventuella ljud kommer från mannen vid sidan av mig, inte från köket. Om byxorna både lyste i mörker och morrade hade jag nog kissat på mig. Jag hoppas ni aldrig ska behöva läsa den historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar