Goda nyheter

Jag har sovit tio timmar de två senaste nätterna. Var, alltså. Visserligen har jag sovit för lite i fjorton dagar före det, så jag är fortfarande rätt däckad och måste blundvila i ett par timmar, vilket jag brukar klara mig utan annars. Men jag är jättelycklig för att sömnen lyckades räta upp sig, vilket jag är optimistisk nog att tro.

Sen är jag lycklig över att jag har dosminskat Stilnoct ytterligare. Det har sammanfallit med att jag sovit mina minimitimmar, och inte fått mycket sämre sömn som efter första viktminskningen som jag alltså har lidit av i två veckor. Att den här minskningen verkar gå bra gör att jag ser ett ljus i tunneln. Det här kan gå och kanske är det värsta över! Jag är också stolt över mig själv för att jag vågat laborera med den medicin som har enskilt störst påverkan på min hälsa. Jag beskrev den som den medicin jag skulle ta med mig till en öde ö. Jag är också tacksam för hjälp från psykologen på Sköndal, som gett mig styrka och fått mig att våga göra detta. Han känns verkligen som en krycka till mitt brutna ben. Lite haltande liknelse kanske (no pun intended, men man är ju göteborgare).

Däremot har jag fortfarande ont i huvudet och idag när jag inte tog Treo så har det känts lite jobbigt. Jag tog annat, men inget som hjälper lika bra. För magens skull. Jag måste vara om mig och kring mig när det gäller magen, efter så många år med så mycket mediciner. Ja, men nu är jag ändå, i sammanhanget, rätt nöjd med läget. Igår högg det till i hjärtat, och eftersom en släkting nyss har gjort flera ballongsprängningar och fått stentar runt hjärtat, så tog jag inte det med en klackspark utan kollade blodtryck och puls, och jag ligger på ca 160/100 med puls på 85-95. Så pulsmedicinen fungerar bättre än blodtrycksmedicinen, och högt blodtryck kan ju ge huvudvärk (det var min migränneurolog som först upptäckte att jag hade högt blodtryck) så jag tänker att allt inte måste vara de två veckornas för lilla sömn. Så blodtrycket var ingen god nyhet men eventuellt del av en förklaring till den extra huvudvärken, vilket jag är glad för.

Så trots att jag brukar klaga så mycket över allt som är eländigt, så måste jag tyvärr göra er besvikna och säga att jag är tröttsur men faktiskt ändå jätteglad!

Och så älskar jag min man och är glad att han lever och frodas. Det kommer aldrig att vara nåt jag tar för givet. Och imorgon fyller Mikaels son år och jag är så tacksam för att han har så goa barn och att de tillför mycket i mitt liv, fast det är jag som borde tillföra något i deras liv. De är verkligen bonusbarn! Och bonusbarnbarnen ska vi inte tala om.

Och så ska jag bli faster vilken dag som helst! Längtar!!!!!! Å vad jag ska lukta och hålla. Jag vet redan att bebisen blir finast i världen, men jag är så nyfiken på vem det är.

Livet är gott. Na na na nånting, jag och min bror... eller vad tror du??? Det ska va gött å leva, annars kan det kvitta.

Fast idag när det högg i hjärtat igen så kände jag bestämt att jag absolut inte vill dö! Även om jag när det är som jobbigast med sjukdomen så längtar jag tills det här är slut. Men jag tar tillbaka det, särskilt nu när jag kan sova lite igen. Så jag borde verkligen försöka somna nu istället för att babbla. Bara ett kort blogginlägg, vem tror jag att jag lurar?!

Sköndal ska få ärva mina miljoner.

Imorgon kommer en annan hemtjänstperson och ska duscha mig. Det är alltid lite läskigt men jag vet ju att det går bra, men jag är bara nervös ändå. Man är ju i ett utsatt underläge om man inte är lagd åt det nudistiska hållet.

Ha det bra folkens.