Jag tycker oftast att Mikael och jag är nyförälskade fortfarande. I alla fall tyckte söta S det en gång när hon var hos mig och Mikael ringde, och hon sa efteråt att jag hade den där rösten som man har när man är kär. Sen hörde jag hur hennes man ringde för tredje gången för att fråga var nåt var (och de bodde i ett litet hotellrum med allt i resväska, så hur svårt kan det ha varit, typ) och hon svarade bara Ja!? Jag fnissar, för jag tror absolut inte att de var mindre kära eller lyckliga än vi, vi har bara inga småbarn och då kan man behålla sin förälskade röst hur många år som helst. Som man vill, och anstränger sig för, men ändå, det går.
Ja, så kanske är jag nyförälskad fortfarande, men det här är hur dumsnäll jag är.
M lägger sig och lyssnar på komedi på telefonen. Jag tycker det är jobbigt med både ljud och rörliga bilder efter att ha varit hemifrån ikväll, så jag ligger i soffan och läser sånt som har max en mening på plattan och väntar på att det ska bli tyst i sovrummet. Skyll på det, när det blev tyst gick jag i alla fall inte och la mig, då låg jag i soffan och var irriterad. Aktivitetssur kan vi kalla det, när man tycker alla är idioter bara för att man har gjort en aktivitet som man inte orkade med. Så sen när jag skulle gå och lägga mig fick jag ett våldsamt hostanfall och det lät som om Mikael vaknade. Jodå, när jag la mig såg jag hans öga en sekund, och sen råkade han vakna på riktigt. Och sätter på stand-up:aren igen. Helt normal volym, men jag har haft tv:n på mute ikväll så ni kan ana att jag tyckte det var skiiiithögt. Och hörselskydden ligger på tv-bordet, ska jag masa mig upp, eller nöja mig med öronpropparna? Nej, nu hör jag att han sover igen, två minuter senare, så skönt. Men telefonen ligger och väger på hans arm, som har hela hans kropp och hela min kropp emellan. Jag kunde inte se för mig hur jag skulle lyckas kravla mig över honom, utan att väcka honom, igen, och stänga av eländet. Men det slutar väl snart, nej, det höll på i evighet, och jag kanske ska gå upp efter hörselkåporna. Konstigt att de aldrig befinner sig i samma rum när jag vill använda dem. Skaffa ett par till? De är så unsightly. Och nu skämtar Michael McIntyre om de tre reaktionerna folk visar upp när det kommer en geting. Jag vill inte höra talas om getingar, jag har redan börjat värja mig för när getingarna kommer i sommar och hur jag ska vara normal då. Men det går inte, det här är helt klart en fobi som har blivit värre av sjukdomen (som en erfaren amerikansk me-läkare sa inte är ovanligt). Undrar om jag ska gå på avvänjning hos psykolog. Maria BK hade spindelfobi men hon blev av med den. Det är så illa att jag inte riktigt tror på det, att det kan gå, så stark är min rädsla för getingar. Och det där att gradvis vänja sig vid getingar genom att utsättas för dem, det låter ju som tortyr. Hjärtattack nästa! Men hur som helst så ligger Mikael och sover med en skämtande engelsman och getingljud nån decimeter eller två från örat, och jag, en meter bort, tycker det stör.
Men eftersom jag är en sån god fru och är så rädd om min man, så väcker jag honom inte för att stänga av. Och till slut laddar den inte nästa om man inte trycker ok eller nåt.
The End.
Mmm, visst. Ni anar inte. Han har inte sovit längre än det här inlägget har tagit att skriva, och nu vaknade han ändå, fast jag var tyst och allt, och nu kommer hela getingskämtet igen.
Hur. Mycket. Ska. En. Kvinna. Tåla.
(Nu skämtar han om de som skriker högt och livräddt åt getingarna och de låter precis som jag.)
Och nu har han somnat igen, men vi är mitt uppe i skämtet om flipflops och sen kommer det om utländska barn på semester. "We British people, we sunbathe like we've been shot." Ja, det är väl ännu roligare andra gången... Tecknet på min kärlek.
Men stackars Mikael, nu har han vaknat igen. Nu är det dock ett annat skämt. Om tandläkare. Ruttnande visdomstand.
What are the odds att han skämtar om getingar och tandläkare, mina två stora rädslor i livet.
Jag har väl ingen rätt att klaga. Jag är ju inte rädd för att bli bombad, slagen, våldtagen, svältande eller ens arbetslös och hemlös. Ska man inte få klaga om man vill längre? Vart är vårt land på väg?!
