SGI

Nu är jag inte inne i svängen med lön, sjukskrivning och SGI, och min SGI är från 1800-talet, så jag kanske har fattat detta fel. Men det är hursomhelst upprörande. Även saker man fattat fel kan ju vara upprörande, så det får man inte låta hindra sig.

När man har ett arbete och får t ex ME så kanske man kan jobba, eller så kan man inte det. Om man är sjukskriven och Försäkringskassan säger att de inte tror på en  -- jo, så kan de göra, och gör, och då hjälper det inte vad ens läkare säger -- så måste man anmäla sig som arbetssökande på Arbetsförmedlingen för att inte förlora sin SGI, eller sjukpenningsgrundande inkomst, eller det som ens sjukpenning baseras på, alla får ju olika mycket beroende på vad de tjänat (säger du att det är orättvist om man blir sjuk när man är ung, jodå, jag säger ju att min SGI är från 1800-talet). Visst är det konstigt att man måste gå till Arbetsförmedlingen när man är för sjuk för att jobba på sitt vanliga jobb?

Nu kommer det. Om man mot förmodan är så svårt sjuk att det syns på en, till exempel genom att man sitter i rullstol, har nackkrage, eller är blek och svimmar under inskrivningen, då skriver Arbetsförmedlingen inte in en som arbetsför arbetssökande, kod 11, utan som arbetssökande med förhinder, kod 14. När Försäkringskassan får reda på det så nollar de ens SGI. Dvs man kan ha ett jobb, som man är för sjuk för att utföra, fast det tror inte FK på, och om AF märker att man är sjuk när man går dit så förlorar man alla sina intjänade pengar och får minimiersättning. Fast man har ett jobb, fast man har en sjukdom och en specialistläkare och ens anhöriga kanske får hjälpa en att klara sitt dagliga liv.

Det är ett riktigt sjukt system. Vem i hela världen skulle välja den rävsaxen frivilligt?

Fast vem är jag att klaga? Jag har min inkomst tryggad (sanning med modifikation) eftersom jag blev trodd på av FK och har fått sjukpension, numera heter det sjukersättning. Att min ersättning baseras på min lön som 20-nånting på NITTONHUNDRATALET och kanske har gått upp en total hundring på 10-15 år (mina jämnåriga har kanske uppemot tre gånger så hög lön nu som då), och att min man betalar min mat för att mina pengar inte räcker till både hyra och mat, det är väl en annan historia.

Och förutom det med den ekonomiska aspekten:

Vad käckt att få ligga i sängen resten av sitt liv!
said noone ever.