En av mina favoritdeckare utspelar sig såklart i Italien (förutom den underbare TV-polisen Montalbano på Sicilien), närmare bestämt Venedig. Den första boken fick jag av min faster och den var sådär. Men jag blev ändå förälskad i så många saker i boken, huvudpersonen Guido Brunetti, poliskomissarie, karaktärerna, maten, luncherna, platserna, vanorna, att saker går så långsamt, även i byråkratin inte bara på middagarna. Som tur var läste jag inte bara den där första utan fortsatte med serien som jag ääääälskar. Idag när jag såg en bild från Venedig i mitt fb-flöde blev jag helt förälskad och saknade att läsa så förfärligt. Författaren heter Donna Leon och har bott i Italien i 25 år och undervisat på universitet. Fy vad jag skulle vilja läsa en bok!!
Nu verkar sakerna läggas på hög, komihåglapparna blir tre-fyra sidor, och mellan allt vi ska hinna, laga, ringa, arbeta, frivilligarbeta, tandläkare, läkare och mammografi, så får tyvärr Madame Sarah Comte (känner Ni igen eder?) stryka på foten till oktober. Och kanske en mediaintervju också, då blir man ju så nervös så man börjar läcka konsonanter.
2 kommentarer:
Det finns inget så generande som konsonantläckage! Men hav tröst, det finns utmärkta lösningar, exempelvis i form av att stoppa en nybakt bulle i munnen.
Det är för övrigt få saker som inte blir bättre av en nybakt bulle i munnen. Det skulle var figuren då.
O, men tack! Jag visste iine riktigt vad jag skulle göra åt det, men det var skönt att höra att boten var så enkel och angenäm. Hade inte varit lika kul om det skulle bli tal om att riva ut mina naglar med tång. Men då hade jag vidarebefordrat intervjun till Mats R. Han kan behöva en dos tortyr.
Skicka en kommentar