Är vi framme snart?

Läste om hur en mamma svarade på den kanske vanligaste bilfrågan: Är vi framme snart? Hon sa inte Jodå, snart så... För när det har gått två evigheter i ett barnaliv pekar minutvisaren bara omärkligt på mer än den gjorde för fem minuter sen. Så hon svarar att Det är jättelångt kvar. Då accepterar de det, vänjer sig eller vad man ska säga, och blir snarare överraskade av hur snabbt de kom fram trots allt.

Jag tänkte ju ut det ultimata svaret. "Det är jättelång tid kvar, men jag är så glad att få vara med er den tiden."

Det jag saknar mest med att inte ha några barn, förutom att jag är förfärligt långt ifrån min rekommenderade dos barnkramar, är att kunna ge dem världen genom det jag säger. Att göra att de känner sig störst, bäst och vackrast. För att deras mamma älskar dem. Jag skulle lura i dem så många underbara sätt att se på sig själva, och det saknar jag.